Swedish GC

Innan synden kom in i världen, kunde Adam och Eva personligen samtala med sin Skapare, men då de genom syndafallet skilde sig från Gud, berövades människosläktet denna förmån. Genom återlösningsplanen bereddes dock en väg, för jordens inbyggare att fortfarande ha förbindelse med himmelen. Gud har meddelat sig med människorna genom sin Ande, och gudomligt ljus har förmedlats åt världen genom de uppenbarelser han givit sina utvalda tjänare. »Människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud. » 2 Petr. 1:21.

Under de första två tusen fem hundra åren av mänsklighetens historia fanns ingen skriven uppenbarelse. De som blivit undervisade av Gud meddelade andra sin kunskap muntligen, på vilket sätt den uppenbarade sanningen sedan fördes vidare från far till son genom följande generationer. Först på Moses' tid började man använda det skrivna ordet. Gudomliga uppenbarelser blevo upptecknade i en inspirerad bok. Detta verk fortsatte sedan under den långa tidrymden av sexton hundra år -- från Moses, som skrev historien om skapelsen och laggivningen, till Johannes, som upptecknade evangelii mest sublima sanningar.

Bibeln hänvisar till Gud som sin författare. Likväl är Bibeln skriven av människor, och de olika böckernas särpräglade skrivsätt vittnar om de olika författarnas karaktär. De uppenbarade sanningarna äro alla ingivna av Gud (2 Tim. 3:16), likväl äro de uttryckta i mänskligt språk. Den Oändlige har genom sin helige Ande upplyst sina tjänares sinnen och hjärtan. Han har talat till dem genom drömmar, syner, symboler och sinnebilder, och de som sålunda blevo delgivna den uppenbarade sanningen ha framställt den på mänskligt språk.

Då Bibelns böcker äro skrivna under skilda tider och av män, som förete stora olikheter, då det gäller rang och livskall såväl som intellektuell och andlig begåvning, visa dessa böcker stor olikhet i framställningssätt och en rik omväxling i fråga om ämnesval. De olika författarna ha använt olika uttryckssätt, och samma sanning framställes ofta mera intrycksfullt av en del än av andra.

Emedan sanningen framställes av olika personer, avhandlas den på olika sätt. En författare har fått ett djupare intryck av en sida av saken, och han betonar de sidor som överensstämma med hans erfarenheter eller hans förmåga att iakttaga och värdesätta, medan en annan framhåller en annan sida av saken. Under den helige Andes ledning framställa sålunda båda vad som gjort det djupaste intrycket på deras eget sinne. Sålunda framhålles sanningen på olika sätt, men en fullkomlig harmoni råder mellan dem alla. Och de sanningar som sålunda uppenbaras förenas till en fullkomlig helhet, som motsvarar människans behov i livets alla förhållanden och växlande erfarenheter.

Det har behagat Gud att genom mänskliga redskap meddela världen sin sanning. Han har själv genom sin helige Ande gjort dessa redskap dugliga att utföra detta verk. Han ingav dem vad de skulle säga .och vad de skulle skriva. Sanningens skatt anförtroddes åt jordiska lerkärl, men den är icke desto mindre från himmelen. Vittnesbördet meddelades på människornas ofullkomliga språk, men det är likväl Guds vittnesbörd, och Guds lydiga, tillitsfulla barn se däri härligheten av en gudomlig kraft, full av nåd och sanning.

Anden blev ej given och kan ej heller någonsin givas för att ersätta det skrivna Ordet, ty Skriften säger uttryckligen, att det skrivna gudsordet är den måttstock, enligt vilken all lära och erfarenhet skall prövas. Aposteln Johannes säger: »Tron icke var och en ande, utan pröven andarna, huruvida de äro av Gud; ty många falska profeter hava gått ut i världen. » 1 Joh. 4:3. Och Jesaja förklarar: »Till lagen och vittnesbördet! Om de ej tala i överensstämmelse med detta ord, är det emedan intet ljus är i dem.» Jes. 8:22, eng. övers.

I harmoni med Guds ord skulle den helige Ande fortsätta sitt verk under hela evangelii hushållning. Under den tidrymd, då Gamla och Nya testamentet blevo givna, fortsatte den helige Ande att alltjämt meddela särskilda personer ljus från ovan, förutom de uppenbarelser som förekomma i den heliga Skrift.

Jesus lovade sina lärjungar: »Hjälparen, ,den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära, eder allt och påminna eder om allt vad jag sagt eder. » »Men när han kommer, som är sanningens ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen; . . . och han skall förkunna för eder vad komma skall.» Joh. 14:26; 16:13 . Skriften lär tydligt att dessa löften tillhöra Kristi församling under alla tider och att de alls inte äro inskränkta endast till apostlarnas dagar. Frälsaren giver sina efterföljare denna försäkran: »Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.» Och Paulus förklarar att Andens gåvor och uppenbarelser gåvos till församlingen till att »göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarvärv, att uppbygga Kristi kropp, till dess vi allasammans komma fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet». Ef. 4:12-13.

Genom profeten Joel har Herren lovat en särskild utgjutelse av sin Ande i omedelbar förbindelse med Herrens stora dag. Joel 2:28. Denna profetia blev delvis uppfylld genom Andens utgjutelse på pingstdagen, men den skall bli fullständigt uppfylld genom den gudomliga nådens uppenbarelse, som. skall åtfölja evangelii avslutande verk.

Den långa striden mellan ljus och mörker har genom den helige Andes upplysning blivit framställd för den som skrivit dessa sidor. Gång efter annan har jag fått nåd att se utvecklingen av den stora striden mellan Kristus, som är livets Furste, vår frälsnings upphovsman, och Satan, som är det ondas furste, syndens upphovsman, den förste överträdaren av Guds heliga lag. Den fiendskap Satan hyser mot Kristus har han även riktat mot Kristi efterföljare. I hela den förflutna tidens historia kunna vi spåra samma hat mot Guds lags principer, samma bedrägliga förfaringssätt, varigenom villfarelsen framställes som sanning, mänskliga lagar sättas i stället för Guds lag och människor förledas till att dyrka det skapade i stället för Skaparen.

Allteftersom Guds Ande för min själ uppenbarat Ordets stora sanningar samt händelser i det förflutna och framtiden, har han bjudit mig att för andra kungöra vad som sålunda blivit uppenbarat - att framställa denna strids historia i det förflutna och i synnerhet framställa den så, att den skulle sprida ljus över den nära förestående striden. Med detta i sikte har jag sökt på ett sådant sätt samla och ordna händelserna i Guds folks historia, att man skulle kunna se utvecklingen av de stora sanningar, som under olika skeden blivit givna för att sätta världen på prov -- sanningar som uppväckt Satans vrede och en förvärldsligad kyrkas fiendskap, men som bevarats av de vittnen som »icke så älskade sitt liv, att de drogo sig undan döden».

I dessa skildringar kunna vi se en förutsägelse av den strid som förestår oss. När vi betrakta denna kamp i Guds ords ljus och under den helige Andes ledning, kunna vi se den ondes bedrägliga anslag avslöjade samt de faror, vilka alla måste undfly som vilja befinnas ostraffliga inför Herren vid hans återkomst.

Avsikten med detta arbete är inte så mycket att framställa nya sanningar angående den stora striden i det förflutna som att framhålla fakta och grundsatser, som ha inflytande på kommande händelser. Men alla dessa företeelser i det förflutna få en ny betydelse, då de betraktas som ett led i kampen mellan ljusets och mörkrets makter. Genom dem kastas även ljus över framtiden och över deras väg, vilka liksom reformatorerna fordom skola kallas att vittna om Guds ord och Jesu vittnesbörd och därigenom utsättas för faran att förlora alla jordiska ägodelar och förmåner.

Syftet med detta arbete är att framställa den stora striden mellan sanning och villfarelse, att uppenbara Satans snaror och de medel, genom vilka man med framgång kan motstå honom, vidare att ge ett tillfredsställande svar på den stora frågan om det ondas och det godas inbördes förhållande, att kasta sådant ljus över syndens upprinnelse och slutliga utplånande, att Guds rättvisa och barmhärtighet mot hans skapade varelser fullkomligt uppenbaras samt att visa hans lags heliga och oföränderliga beskaffenhet. Författarinnans innerliga bön är att detta arbete må bli ett medel att befria många själar från mörkrets makt och ge dem del »iden arvslott som de heliga hava i ljuset», till hans ära, som har älskat oss och utgivit sig själv för oss. E.G. W.

»0 att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden, tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt.» Luk. 19:42-44.

Från Oljebergets topp skådade Jesus ut över Jerusalem. Vacker och fridfull var den syn som mötte hans blickar. Det stundade till påsk, och från alla länder församlade sig Jakobs efterkommande för att fira den stora nationella högtiden. Mitt ibland trädgårdar, vinplanteringar och grönskande sluttningar, beströdda med pilgrimernas tält, höjde sig de terrassformiga kullarna, de ståtliga palatsen och de massiva fästningsverken, som utmärkte Israels huvudstad. Det var som om Sions dotter i sin stolthet ville säga: »Jag tronar som en drottning . . . och aldrig skall jag veta av någon sorg» - nu lika älsklig och lika viss om Herrens ynnest, som då den kungliga skalden århundraden förut sjöng: »Skönt höjer det sig, hela jordens fröjd, berget Sion . . . den store Konungens stad.» Ps. 48:2.

Man hade fri utsikt över de praktfulla tempelbyggnaderna. Den sjunkande solens strålar upplyste templets snövita marmormurar och återspeglades av den förgyllda porten och av gyllene torn och tinnar. Så låg staden där - den stad, som kallades »skönhetens fullhet», den judiska nationens stolthet. Vilken israelit kunde betrakta denna syn utan en känsla av glädje och stolthet?

Men det var helt andra tankar som upptogo Jesu sinne. »Då han nu kom närmare och fick se staden, begynte han gråta över den. » Luk. 19:41. Mitt under triumftågets allmänna jubel, medan man svängde sina palmkvistar, medan glada hosiannarop genljödo från höjderna och tusende röster utropade honom till konung, överväldigades världens Frälsare plötsligen av en hemlighetsfull sorg. Han, Guds Son, Israels Utlovade, vars makt hade besegrat döden och kallat dess fångar från graven, han fällde tårar. Inte på grund av någon vanlig bedrövelse utan till följd av en stark, obetvinglig själsångest.

Mer än ett årtusendes historia om Guds särskilda ynnest och beskyddande omsorg gentemot det utvalda folkets låg för Jesu blick. Gud hade gynnat Jerusalem mer än någon annan plats på jorden, han hade »utvalt Sion», han hade velat ha det till »sin boning ». Ps. 132:13. Där hade heliga profeter under århundraden förkunnat sina varningsbudskap. Där hade Herren uppenbarat sin närvaro i härlighetens sky över nådastolen. Hade Israel som nation hållit fast vid troheten mot Herren, så skulle Jerusalem ha stått till evig tid, utvalt av Herren. Jer. 17:21-25. Men detta gynnade folks historia var ett vittnesbörd om avfall och uppror. De hade motstått Guds nåd, missbrukat sina förmåner och förspillt sina tillfällen.

Med ömmare kärlek än en fader kan hysa till sin son, skickade Herren »sina budskap till dem titt och ofta. . . ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning». 2 Krön. 36:15; 2 Mos. 34:6. Då varningar, föreställningar och tillrättavisningar ingenting kunde uträtta, sände han dem himmelens bästa gåva. Ja, han utgjöt alla himmelens välsignelser med denna gåva. Guds egen Son sändes till den obotfärdiga staden - sändes med en sista vädjan.

I tre år hade härlighetens Herre gått in och ut bland sitt folk. Han »vandrade omkring och gjorde gott och botade alla som voro under djävulens våld». Han läkte dem som hade ett förkrossat hjärta, försatte de fångna i frihet, gav de blinda syn, fick de halta att gå och de döva att höra, han renade de spetälska, uppväckte de döda och förkunnade evangelium för de fattiga.

Fastän de lönade honom med ont för gott och med hat för kärlek (Ps. 109:5), fullföljde han ståndaktigt sin mission. Aldrig stötte han ifrån sig dem som sökte hans hjälp. Nådens böljor som slogos tillbaka av dessa hårda hjärtan, strömmade ut över dem igen i en ännu större fullhet av outsäglig, medlidsam kärlek.

Nådens och hoppets dag närmade sig hastigt sitt slut. Guds vredesbägare var nästan full. De svarta olycksmoln som genom århundradens avfall och uppror hade samlat sig över dem, voro färdiga att uttömma sig över ett skuldbelastat folk. Och den som allena kunde frälsa dem från det hotande ödet hade de föraktat, hånat, förkastat, och snart skulle de korsfästa honom. När Kristus blev upphängd på Golgata kors, skulle Israels tid som ett av Gud gynnat och välsignat folk vara förbi. Förlusten av blott en enda själ är en olycka, som på intet sätt kan uppvägas av alla världens skatter. Men när Kristus betraktade Jerusalem, upprullades för honom en hel stads, ett helt folks undergång, den stads, det folks, som Gud en gång utvalt till att vara hans särskilda egendom.

Då han skådade framåt i tiden, såg han förbundets folk skingrat i alla länder »såsom vrak på en ödslig strand». I den timliga vedergällning, som snart skulle drabba Jerusalems inbyggare, såg han endast de första dropparna av den vredesskål, som de i yttersta domen skulle komma att tömma ända till botten. Gudomligt medlidande och innerlig kärlek togo sig uttryck i dessa ord: »Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat.» Matt. 23:37. Går du förlorad, bär du ensam skulden.

Kristus såg i Jerusalem en symbol av världen, som är förhärdad i otro och uppror och som hastar framåt för att möta Guds vedergällande straffdomar. Ett fallet släktes nöd tyngde hans själ och framtvingade detta bittra klagorop från hans läppar. I människosläktets elände, tårar och blod såg han ett utslag av syndens verk. Hans hjärta fylldes av outsäglig medkänsla för de olyckliga och lidande på jorden. Han kände en brinnande längtan att hjälpa dem alla. Men icke en gång hans hand fick hämma det mänskliga lidandets flod; endast några få ville uppsöka sin ende hjälpare. Han var villig att utgiva sin själ i döden för att bereda dem frälsning; men endast få ville komma till honom för att få liv.

Himmelens Majestät i tårar! Den evige Gudens Son bedrövad i anden, nedtyngd av själsångest! Det var en syn som fyllde hela himmelen med förundran. Denna scen visar oss hur övermåttan syndig synden är. Den visar vilken svår uppgift det är även för Allmakten att frälsa den skyldige från följderna av den gudomliga lagens överträdelse. Då Jesus skådade framåt till det sista släktet, såg han världen insnärjd i ett bedrägeri, liknande det som förorsakade Jerusalems förstöring. Judafolkets stora synd var, att de förkastade Kristus. Kristenhetens stora synd skulle bli förkastelsen av Guds lag, som är grundvalen för hans regering i himmelen och på jorden. Herrens befallningar skulle bli aktade för intet. Miljoner som befunno sig i syndens fjättrar, i Satans träldom, hemfallna åt den andra döden, skulle vägra att lyssna till sanningens ord på sin besökelses dag. Sällsamma förtrollning! Förskräckliga blindhet!

Två dagar före påsk, då Jesus för sista gången lämnade templet efter att ha bestraffat de judiska rådsherrarnas hyckleri, går han med sina lärjungar åter ut till Oljeberget och sätter sig ned med dem på den gräsbevuxna sluttningen med utsikt över staden. Än en gång betraktar han dess murar, dess torn och dess palats. Än en gång låter han sina blickar vila på templet i dess bländande prakt -ett skönhetens diadem, som kröner det heliga berget.

Kristi förutsägelse om templets förstöring hade fyllt lärjungarna med förvåning och fruktan, och de önskade få närmare förklaring över hans ord. I över fyrtio års tid hade man satt in rikedom, arbete och arkitektonisk konst på att förhöja dess glans. Herodes den Store hade ödslat både romersk förmögenhet och judiska skatter därpå, och även världsrikets kejsare hade riktat det med sina gåvor. Massiva block av vit marmor av nästan fabelaktig storlek, för ändamålet ditforslade från Rom, utgjorde en del av byggnadsmaterialet. Dessa hade nu lärjungarna gjort Mästaren uppmärksam på, sägande: »Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader! »

För de uppmärksamma lärjungarna omtalade Jesus de straffdomar, som skulle drabba det avfallna Israel, och isynnerhet den vedergällning som rättmätligen skulle komma över dem, därför att de förkastade och korsfäste Messias. Omisskännliga tecken skulle föregå den förskräckliga uppgörelsen. Denna fruktade stund skulle komma hastigt och oförmodat.

Under Herodes' regering hade Jerusalem inte endast blivit i hög grad förskönat, det hade även genom uppförandet av torn, murar och fästningsverk i anslutning till lägets naturliga säkerhet gjorts till synes ointagligt. Om någon vid denna tidpunkt hade framkommit med en ofentlig förutsägelse om dess ödeläggelse, skulle han liksom Noa på sin tid betraktats som en förryckt olycksprofet. Kristus hade emellertid sagt: »Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.» Matt. 24:3. Guds vrede hade upptänts mot Jerusalem på grund av dess synder, och dess hårdnackade otro gjorde domen viss.

Efter att Jesus själv hade uttalat domen över Jerusalem, dröjde Herren närmare fyrtio år med att sända sina straffdomar över staden och folket. Förunderlig var Guds långmodighet mot dem som hade förkastat hans evangelium och dräpt hans Son. Liknelsen om det ofruktbara trädet var en framställning av Guds handlingssätt mot judafolket. Befallningen hade utgått: »Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?» Luk. 13:7. Men i sin barmhärtighet sparade Herren det ännu en liten tid. Det fanns ännu många bland judafolket som icke kände Kristi karaktär och verk. Och barnen hade ej haft de tillfällen eller fått det ljus som deras föräldrar stött ifrån sig. Genom apostlarnas och deras medarbetares förkunnelse skulle Gud låta ljuset skina för dem. De skulle få tillfälle att se, hur profetian blivit uppfylld icke blott genom Kristi födelse och levnad, utan även genom hans död och uppståndelse. Barnen blevo ej förkastade för föräldrarnas synder; men då de, med sin vetskap om det ljus föräldrarna. hade fått, också förkastade det ytterligare ljus de själva erhöllo, blevo de delaktiga i föräldrarnas synder och fyllde sitt syndamått.

Tecken och under visade sig, varslande olycka och dom. Vid midnattstid sken ett onaturligt ljus över templet och altaret. Vid solnedgången såg man i molnen bilder av stridsvagnar och krigare som ordnade sig till strid. Präster som hade nattjänst i helgedomen förskräcktes av mystiska ljud. Jorden darrade, och man. hörde en mängd röster som ropade: »Låtom oss draga bort härifrån!» Den östra porten, som var så tung att tjugo män knappast kunde svänga den, och som stängdes med väldiga bommar, fästade djupt i den massiva stenläggningen, blev mitt i nattsen öppnad av osynliga händer.1

Inte en enda kristen omkom vid Jerusalems ödeläggelse. Kristus hade varnat sina lärjungar, och alla som trodde hans ord aktade på det utlovade tecknet. » När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar», sade Jesus, » då skolen I veta att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly till bergen, och de som äro inne i staden må draga ut därifrån.» Luk. 21:20-21.

Efter att romarna under Cestius hade omringat; staden, upphävde de oväntat belägringen, då allt syntes ligga gynnsamt till för omedelbart angrepp. Invånarna som hade uppgivit hoppet om framgångsrikt motstånd voro just färdiga att giva sig, då den romerske härföraren utan någon som helst vetbar orsak drog sina stridskrafter tillbaka. Men i sin nådiga försyn ledde. Gud händelsernas gång till det bästa för sitt eget folk. De väntande kristna hade fått det tecken som var. lovat, och nu hade alla som ville tillfälle att lyda Frälsarens varning. Ofördröjligen flydde de till en plats, där de voro i säkerhet - till staden Pella i Pereen på andra sidan Jordan.

Fasansfulla voro de olyckor som övergingo Jerusalem, då Titus återupptog belägringen. Staden blev innesluten vid påsken, då miljontals judar voro församlade innanför dess murar. Deras proviantförråd, som kunde ha avhjälpt invånarnas behov i många år om det blivit väl tillvarataget, hade tidigare blivit förstört till följd av de stridande parternas avund och hämndlystnad. Därför måste de nu uthärda en hungersnöds alla fasor. Tusenden omkommo genom hunger och pest.

De romerska härförarna sökte skrämma judarna och sålunda få dem att underkasta sig. De fångar som gjorde motstånd piskades, marterades och korsfästes utanför stadens murar. Dagligen blevo hundratals personer dödade på detta sätt, och dessa gräsligheter fortsatte till dess att ett så stort antal kors blivit resta längs Josafats dal och på Golgata, att man knappast kunde röra sig mellan dem. På detta fasansfulla sätt förverkligades det domsord judarna över sig själva uttalade inför Pilatus' domstol: »Hans blod komme över oss och över våra barn. » Matt. 27:25.

Titus skulle gärna ha gjort slut på det förfärliga tillståndet och sålunda skonat Jerusalem från att dricka vredesskålen i botten. Han intogs av fasa, då han såg hopar av döda kroppar ligga där i dalen. Överväldigad skådade han från Oljebergets topp det praktfulla templet och gav order, att icke en sten däri skulle röras.

Men hans befallning blev icke åtlydd. Efter att han dragit sig tillbaka till sitt tält på aftonen, företog judarna ert utfall från templet och anföllo soldaterna därutanför. Under denna strid kastade en av soldaterna en brinnande fackla in genom öppningen i porten, och inom kort stodo de cederbeklädda kamrarna omkring det heliga huset i lågor.

»Titus såg att det var omöjligt att undertrycka soldaternas raseri. Med sina officerare inträdde han och besåg det inre av den heliga byggnaden. Prakten uppfyllde dem med förvåning. Då lågorna ännu icke trängt fram till det heliga, gjorde han ett sista försök att rädda det. Han sprang fram och befallde soldaterna ånyo att hejda eldens framfart. Hövitsmannen Liberalis försökte med sin ämbetsstav bringa dem till lydnad. Men även aktningen för kejsarsonen måste vika för den häftiga förbittringen mot judarna, för stridens våldsamma upphetsning och för den outsläckliga åtrån efter byte. Soldaterna sågo hur allting omkring dem strålade av guld, vilket spred en bländande glans i eldslågornas vilda ljus. De trodde att omätliga skatter voro hopade. i helgedomen. En soldat kastade oförmärkt en tänd fackla mellan dörrhakarna, och i ett ögonblick stod hela huset i lågor. Röken och elden tvang officerarna att dra sig tillbaka, och den ståtliga byggnaden överlämnades åt sitt öde.

Efter att templet var förstört, föll snart hela staden i romarnas händer. Både staden och templet blevo nedrivna till grunden, och den plats där helgedomen hade stått, blev upplöjd till en åker». Jer. 26:8. Under belägringen och blodbadet som följde omkommo över en miljon av befolkningen. De kvarblivna bortfördes som fångar, såldes som slavar, släpades till Rom för att öka glansen av segerherrens triumftåg, kastades för vilda djur i amfiteatrarna eller kringspredos som hemlösa vandrare överallt på jorden.

Frälsarens förutsägelser om straffdomarna över Jerusalem kommer att få en ny uppfyllelse, av vilken dessa endast utgjorde en svag skugga. I det öde som övergick den utvalda staden, kunna vi skåda straffet över en värld, som förtrampat Guds lag och tillbakavisat hans barmhärtighet. Dyster är historien om de mänskliga lidanden som världen bevittnat under årtusenden av brott och missgärningar. Hjärtat erfar smärta vid blott, tanken därpå. Förkastelsen av Herrens myndighet har bringat förfärliga följder. Men den bild profeten ger av framtiden är ännu dystrare. Historien om det förflutna -- den långa listan av uppror, strider, omvälvningar, »stridslarm» och »manteln som sölades i blod» (Jes. 9:5) -- vad är detta i jämförelse med fasorna på den dag, då Guds hämmande Ande tages bort från de ogudaktiga och inte längre hindrar utbrottet av mänskliga lidelser och satanisk vrede! Då skall världen såsom aldrig förr få bevittna resultatet av Satans herravälde.

Frälsaren såg de trångmål som den apostoliska församlingen snart skulle bli utsatt för. Och i det han lät sina blickar tränga längre in i framtiden, såg han de häftiga, ödeläggande stormar som skulle rasa mot hans efterföljare under århundraden av mörker och förföljelse. I några få korta men övermåttan betydelsefulla ord förutsade han den lott som världens härskare skulle tilldela Guds församling. Matt. 24:9, 21-22. Kristi efterföljare skulle komma att gå samma förödmjukelsens, smälekens och lidandets stig som deras Herre hade gått. Samma fiendskap som världens Frälsare blev föremål för, skulle komma alla dem till del som trodde på hans namn.

Den kristna församlingens tidigaste erfarenheter bekräftade uppfyllelsen av Frälsarens ord. Jordens och avgrundens makter församlade sig mot Kristus genom att förfölja haras efterföljare. Hedendomen insåg att om evangelium vann seger, skulle det innebära att dess tempel och altaren dömdes till förstöring, och därför samlade den sina krafter för att tillintetgöra kristendomen. Förföljelsens eld blev tänd. De kristna berövades sin egendom och jagades från sina hem. De uthärdade »mången lidandets kamp ». De »fingo lida begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse ». Hebr. 10:32; 11:36-38. Stora skaror beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda dräptes utan skonsamhet.

Dessa förföljelser, som begynte under kejsar Nero ungefär vid den tid då Paulus led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre häftighet under århundraden. De kristna blevo falskeligen anklagade för de ruskigaste förbrytelser och beskyllda för att vara orsaken till stora olyckor - hungersnöd, farsoter och jordbävningar. När de blevo föremål för folkets hat och misstankar, stodo angivarna färdiga att för vinnings skull förråda de oskyldiga. De blevo dömda som uppviglare mot staten, som religionens fiender och som en pest för samhället. Stora skaror kastades för vilda djur eller brändes levande i amfiteatrarna. En del korsfästes, andra insveptes i vilda djurs skinn och kastades in på arenan för att sönderrivas av hundar. Deras avrättning var ofta den förnämsta underhållningen vid offentliga fester. Stora människomassor samlades för att njuta av detta skådespel och hälsade offrens dödskamp med skratt och bifallsrop.

Varhelst Kristi efterföljare sökte tillflykt, jagade man dem som vilda djur. De voro »nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor, som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor». Hebr. 11:36-38 Tusenden funno en tillflykt i katakomberna. I dessa underjordiska gömställen begrovo de kristna sina döda, och här funno de också ett hem, när de blevo misstänkta och förklarade fredlösa.

Under de grymmaste förföljelser bevarade dessa. Jesu vittnen sin tro obesmittad. Fastän de voro berövade varje bekvämlighet och avstängda från solens ljus, undslapp dem ingen klagan. Med ord fulla av tålamod och hopp uppmuntrade de varandra till att uthärda betryck och umbäranden. Förlusten av varje jordisk välsignelse kunde ej förmå dem att förneka tron på Kristus.

I likhet med Guds tjänare fordom blevo många »lagda på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse». Från Guds tron hörde de en röst som sade: »Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona.» Hebr. 11:35; Upp. 2:10.

Den ondes försök att med våld föröda församlingen var fruktlös. Den stora strid i vilken Jesu lärjungar offrade sina liv, upphörde ej då dessa trofasta banerförare föllo på sin post. De segrade i sitt nederlag. Guds tjänare blevo dödade, men Guds verk gick framåt med växande kraft. Evangelium vann allt större utbredning, och dess anhängare växte i antal.

Tusenden blevo kastade i fängelse och dödade, men andra skyndade att ta deras plats. Och dessa som ledo martyrdöden för sin tro, beseglades för Kristus och blevo av honom räknade såsom segervinnare. De hade kämpat den goda kampen, och de skulle få härlighetens krona vid Kristi återkomst. De lidanden som de kristna måste utstå, förde dem närmare Frälsaren och närmare varandra. Deras exempel i livet och deras vittnesbörd i döden var en ständig bekräftelse för sanningen. Och där man minst hade väntat det, övergåvo Satans undersåtar hans tjänst och ställde sig under Kristi fana.

För att med desto större framgång kunna bekämpa Guds verk planterade Satan sitt baner i den kristna kyrkan. Om han kunde förföra Kristi efterföljare och göra dem misshagliga för Gud, skulle deras styrka, frimodighet och fasthet svikta, och så bleve de ett lätt byte för fienden.

Den store motståndaren försökte nu att uppnå med list vad han icke förmådde vinna med våld. Förföljelsen upphörde, och i dess ställe sattes nu den timliga medgångens och den världsliga ärans farliga lockelse. Avgudadyrkarna läto förmå sig att antaga en del av den kristna tron, medan de förkastade andra väsentliga sanningar. De bekände sig till Jesus såsom Guds Son och till tron på hans död och uppståndelse; men de hade ingen överbevisning om synd och kände ej något behov av bättring eller hjärteförändring. Sedan de själva gjort vissa medgivanden, föreslogo de att de kristna skulle göra sina eftergifter, så att alla kunde samla sig omkring tron på Kristus.

Här stod församlingen i en fruktansvärd fara. Fängelse, tortyr, eld och svärd voro välsignelser i jämförelse med detta. En del av de kristna stodo fasta och ville icke inlåta sig på någon kompromiss. Andra voro böjda för eftergifter och jämkningar i vissa punkter av sin tro och för gemenskap med dem som delvis antagit kristendomen, i det de framhöllo att detta måhända kunde bli ett medel till deras fullständiga omvändelse. Detta var en ångestens tid för Kristi trogna efterföljare. Under skenkristendomens mantel höll Satan på att lista sig in i församlingen för att fördärva de kristnas tro och leda deras sinnen bort från sanningens ord.

Till sist gick flertalet med på att sänka måttstocken, och en förening ingicks mellan kristendom och hedendom. Fastän avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och slöto sig till församlingen, höllo de fortfarande fast vid sitt avguderi: de utbytte blott föremålet för sin gudsdyrkan mot bilder av Jesus och även av Maria och helgonen. Avguderiets orena surdeg, som sålunda inblandades i församlingen, fortsatte sitt ödeläggande verk. Osunda läromeningar, vidskepliga riter och avgudiska ceremonier införlivades med församlingens tro och gudstjänst. Kristi efterföljares gemenskap med avgudadyrkarna hade till följd, att den kristna religionen fördärvades, och församlingen miste sin renhet och kraft. Dock funnos några som ej läto sig ryckas med av dessa förförelser. De fortforo att visa trohet mot honom som är sanningens ursprung och tillbådo Gud allena.

För dem som ville vara trogna kostade det en förtvivlad kamp att stå orubbliga gentemot de förförelser och vederstyggligheter, som i andlighetens dräkt infördes i kyrkan. Guds ord. blev ej erkänt som rättesnöre för tron. Läran om religionsfrihet stämplades som kätteri, och dess försvarare hatades och landsförvisades.

Efter en långvarig och hård kamp beslöto de trogna att avbryta all förbindelse med den avfallna kyrkan, om hon fortfarande vägrade att från sig bortrensa lögn och bedrägeri. De insågo att en skilsmässa var absolut nödvändig, om de ville lyda Guds ord. De vågade ej tolerera själsfördärvliga villfarelser och sålunda sätta ett exempel, som skulle bringa deras efterkommandes tro i fara. För att bevara frid och endräkt voro de villiga till varje medgivande, som vore förenligt med troheten mot Gud. Men de kände att även friden skulle bli för dyrköpt, om principerna måste offras.

De första kristna voro i sanning ett särpräglat folk. Deras oförvitliga vandel och orubbliga tro voro en ständig tillrättavisning, som störde syndarens frid. Ehuru få till antalet, utan rikedom, ställning eller höga titlar, voro de likväl en skräck för de ogudaktiga, varhelst deras karaktär och deras lära blevo kända. Därför hatades de av de ogudaktiga, liksom den orättfärdige Kain hatade .Abel. Av samma orsak som Abel dräptes av sin broder, dödades Guds folk av dem som sökte frigöra sig från den helige Andes hämmande band. Det var också av samma skäl som judarna förkastade och korsfäste Frälsaren, hans rena och heliga karaktär var en ständig anklagelse mot deras egenkärlek och sedefördärv. Från Kristi tid intill nu ha hans trofasta lärjungar väckt hat och motstånd hos dem som älska och följa syndens väg.

Evangelium är ett budskap om frid. Kristendomen är ett religionssystem som, om det mottages och efterleves, utbreder frid, harmoni och lycka överallt på vår jord. Kristi religion förenar i ett innerligt broderskap alla som följa dess undervisning. Jesu mission var att försona människorna med Gud och sålunda även med varandra. Men världen som ett helt behärskas av honom som är Kristi bittraste motståndare. Evangelium framhåller livsprinciper som äro helt och hållet i strid med människornas vanor och önskningar, och därför sätta de sig upp däremot. De hata den renhet som uppenbarar och fördömer deras synder. Och de kunna förfölja och förgöra dem som framhålla evangelii rättfärdiga och heliga krav för dem. Det är i denna betydelse - emedan dess upphöjda sanningar åstadkomma hat och strid -- som evangelium kallas ett svärd.

Den outgrundliga försyn som låter de rättfärdiga lida förföljelse under de ogudaktigas hand, har varit en orsak till mycket bryderi hos många som äro svaga i tron. Några ä ro färdiga att kasta bort tilliten till Gud, emedan han låter de uslaste bland människor ha framgång, medan de bästa och renaste måste plågas och pinas under deras grymma makt. Huru kan, frågar man, ett väsen som är rättfärdigt och barmhärtigt och som tillika har all makt, tåla sådan orättvisa och sådant förtryck? Detta är oss en alldeles ovidkommande fråga. Gud har givit oss tillräckliga bevis på sin kärlek, och vi böra inte ifrågasätta hans godhet, därför att vi ej förstå hans försyns verksamhetssätt. Frälsaren förutsåg det tvivel som skulle ansätta hans lärjungar i prövningens mörka stunder; han sade till dem: »Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder. » Joh. 15:20. Jesus led mera för oss, än någon av hans efterföljare kan komma att lida som följd av ogudaktiga människors grymhet. De som måste utstå tortyr och marterdöd, följa blott i Guds älskade Sons fotspår.

»Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte. » 2 Petr. 3:9. Han varken glömmer eller försummar sina barn. Men han låter de onda lägga sin verkliga karaktär i dagen, för att ingen som vill göra Guds vilja, skall behöva misstaga sig angående den. Därtill kommer också att de rättfärdiga föras in i lidandets eldsugn för att de skola renas, för att deras exempel må övertyga andra om trons och gudsfruktans verkligheter och för att deras rättfärdiga liv må bli en dom över ogudaktighet och otro.

Gud tillåter de onda att ha framgång och att uppenbara sin fiendskap mot honom, för att alla må kunna se hans rättfärdighet och barmhärtighet i det fullständiga fördärv, som skall drabba dem, när de ha fyllt sina synders mått. Hämndens dag närmar sig med hast, då alla som överträtt Guds lag och förtryckt hans folk, skola erhålla en rättfärdig vedergällning, och då varje grym, orättfärdig handling mot Guds trogna barn skall straffas, som om den varit begången mot Kristus själv.

I sitt andra brev till tessalonikerna förutsäger aposteln Paulus, att ett avfall skulle ske i den kristna församlingen. Han skriver att förrän Herrens dag inträffar, »måste avfallet hava skett och 'Laglöshetens människa', fördärvets man, hava trätt fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud». Vidare upplyser han sina bröder om att »laglöshetens hemlighet är redan verksam». 2 Tess. 2:3, 4, 7. Redan så tidigt kunde han se att villfarelser smögo sig in i församlingen, vilka skulle bereda väg för påvedömets utveckling.

Så småningom fullföljde laglöshetens hemlighet sitt förföriska, gudsbespottande verk, i början stilla och förstulet, därefter mera öppet, efter hand som det tilltog i styrka och förvillelsen vann herravälde över människornas sinnen. Nästan oförmärkt trängde hedniska bruk in i den kristna församlingen. Benägenheten för kompromisser och för att avvika från den sanna tron hölls en tid tillbaka genom de häftiga förföljelserna från hedendomens sida. Men då dessa upphörde och kristendomen vann insteg i furstliga hov och palats, utbyttes Kristi och hans apostlars enkelhet och ödmjukhet mot hedniska prästers och härskares stolthet och prakt. I stället för Guds befallningar sattes mänskliga teorier och traditioner. Konstantin den Stores så kallade omvändelse i början av fjärde århundradet åstadkom stor glädje. Iförd rättfärdighetens sken trädde världen in i församlingen. Tillsynes besegrad blev hedendomen den segrande. Dess ande behärskade kyrkan. Dess läror, ceremonier och vidskepelser införlivades med deras tro och gudsdyrkan, som bekände sig efterfölja Kristus.

Djävulen försökte en gång träffa överenskommelse med Kristus. Han kom till Guds Son i frestelsens öken och erbjöd sig att giva honom alla världens riken och deras härlighet, om han blott ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillrättavisade den förmätne frestaren och tvang honom att vika bort. Den onde har större framgång, då han framställer samma frestelser för människorna. För att skaffa sig jordisk ära cch vinning lät kyrkan förleda sig att söka gunst och stöd hos de mäktige på jorden.

Satan visste väl att den heliga Skrift skulle sätta människorna i stånd att uppdaga hans bedrägeri och stå emot hans makt. Det var genom Ordet som världens Frälsare hade motstått hans anfall. Vid varje angrepp lyfte Kristus den eviga sanningens sköld, sägande: »Det är skrivet.» Varje frestelse tillbakavisade han med Ordets visdom och kraft. För att upprätthålla sitt herravälde över människorna och stadfästa mänsklig auktoritet miste den onde hålla dem i okunnighet angående Guds ord. Detta upphöjer Gud och anvisar en skröplig människa hennes rätta plats, därför måste dess heliga sanningar fördöljas och undertryckas. Det var detta förfaringssätt Romkyrkan följde. Under århundraden var Bibeln en förbjuden bok. Ylan fick ej läsa den, eller ha den i sitt hem, och karaktärslösa präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina anspråk. Sålunda blev påven nästan överallt erkänd som Guds ställföreträdare på jorden, utrustad med myndighet över kyrka och stat.

Då medlet som avslöjar villfarelsen sålunda var avlägsnat, kunde fienden förverkliga sin avsikt. Profetian hade sagt att påvemakten skulle »sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar». Dan. 7:25 . Detta var den inte sen att försöka. För att skaffa de från hedendomen omvända en ersättning för deras avgudadyrkan och sålunda befordra deras skenbara antagande av kristendomen blev bild- och relikdyrkan gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Genom ett allmänt kyrkomötes beslut stadfästes till sist detta avguderi.2

Benägenheten att giva efter för hedendomen banade väg för ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan som verkade genom icke helgade ledare inom kyrkan, tummade också på fjärde budet (sabbatsbudet). Han försökte att avskaffa den gamla sabbaten, den dag Gud hade helgat och välsignat (2 Mos. 2:2-3), och i dess ställe upphöja den festdag, som hedningarna firade såsom »solens ärevördiga dag». Försöket att genomföra denna förändring gjordes i början ej öppet. Under de första århundradena hade alla kristna helighållit den bibliska sabbaten. De nitälskade för Guds ära, och då de trodde att hans lag var oföränderlig, vakade de noga över dess heliga bud. Men med stor list verkade Satan genom sina redskap för att uppnå sin avsikt. För att draga folkets uppmärksamhet till söndagen, blev den gjord till en festdag, till minne av Kristi uppståndelse. Det hölls gudstjänster på den dagen; men den betraktades dock mera som en dag för förströelse, och sabbaten blev fortfarande helighållen.

För att bereda väg för det verk han ämnade utföra, hade Satan förlett judarna att belasta sabbaten med de strängaste påbud, varigenom dess iakttagande blev en börda. Och nu betjänade han sig av det mörker han sålunda omgivit den med, till att göra den föraktlig såsom en »judisk inrättning». Medan de kristna i allmänhet fortforo att fira söndagen som en glädjedag, förleddes de, under påverkan av sitt hat mot judendomen, att förvandla sabbaten till en fastedag, till en dysterhetens och sorgens dag.

I den första delen av fjärde århundradet utfärdade kejsar Konstantin en lag, som gjorde söndagen till en offentlig festdag i det romerska riket.3 Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsarens avsikt var att förena hedendomens och kristendomens stridiga intressen. Härtill uppmanades han av kyrkans biskopar, som i sin äregirighet och sin åtrå efter makt insågo, att om kristna och hedningar firade samma dag, skulle det underlätta hedningarnas antagande av kristendomen och sålunda befordra kyrkans makt och härlighet. Men ehuru många gudfruktiga kristna så småningom började tillskriva söndagen en viss grad av helighet, betraktade de alltjämt den verkliga sabbaten såsom Herrens heliga dag och iakttogo den i överensstämmelse med det fjärde budet.

Ärkebedragaren hade ännu ej fullbordat sitt verk. Hans mål vax att samla den kristna världen under sitt baner och utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolte påven, vilken föregav sig vara Kristi representant. Genom halvt omvända hedningar, äregiriga prelater och världsliga kyrkomedlemmar nådde han sitt mål. Tid efter annan höllos stora kyrkomöten, till vilka kyrkans dignitärer samlades från alla delar av världen. Nästan vid varje möte blev den av Gud instiftade sabbaten allt mer nedsatt, medan söndagen blev föremål för en motsvarande upphöjelse. På detta sätt blev hedningarnas festdag slutligen ärad som en gudomlig inrättning, medan Bibelns sabbat förklarades vara en lämning från judendomen, och förbannelse uttalades över dem som helighöllo den.

» Laglöshetens människa » hade lyckats upphäva, sig »över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt». (2 Tess. 2:4). Han hade dristat sig till att förändra det enda bud 1 Guds lag, som omisskännligen hänvisar hela människosläktet till den sanne och levande Guden. I fjärde budet uppenbaras Gud såsom himmelens och jordens skapare. Därigenom särskiljes han från alla falska gudar. Det var såsom en åminnelse av skapelseverket som den sjunde dagen blev helgad till vilodag för människan. Den. var ämnad att alltid påminna människorna om den levande Guden som tillvarons upphov och föremålet för deras vördnad och tillbedjan. Djävulens plan går ut på att avvända människorna från att tro på Gud och visa lydnad mot hans lag. Därför riktar han sina angrepp särskilt mot det bud, som hänvisar till Gud såsom skapare.

I det sjätte århundradet var påvedömet fullt upprättat. Dess huvudsäte grundades i kejsarstaden, vars biskop förklarades för hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade givit rum för påvedömet. »Draken gav vilddjuret sin makt och sin. tron och stor myndighet.» Upp. 13:2.4 Nu började de i 26o åren av påvligt förtryck, som Daniels bok och Uppenbarelseboken profeterat om. Dan. 7:25; Upp. 13:5-7. De kristna voro tvungna att antingen uppge sin trohet mot Gud och antaga de påvliga ceremonierna i sin gudsdyrkan eller försmäkta i mörka fängelsehålor eller lida döden på pinbänken, bålet eller schavotten. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: » I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. » Luk. 21:16-17. Förföljelsen rasade mot de trogna med större häftighet än någonsin förr, och världen blev ett enda stort slagfält. I många århundraden fann Kristi församling en tillflyktsort på ensliga och undangömda platser. Profeten säger: »Kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd av Gud, och där hon skall få sitt uppehälle under ett tusen två hundra sextio dagar.» Upp. 12:6.

Romkyrkans ernående av makten utmärker begynnelsen till den mörka tidsåldern. Allteftersom hennes makt tilltog, blev mörkret större. Tron överflyttades från Kristus, den sanna grundvalen, till påven i Rom. I stället för att sätta sitt hopp till Guds Son om syndaförlåtelse och evig frälsning började människorna vända sig till påven och till de präster och prelater, som han beklätt med myndighet. De blevo lärda att påven var deras jordiske medlare, att ingen kunde närma sig Gud utan genom honom, och vidare att han stod i Guds ställe och därför måste obetingat åtlydas. En avvikelse från hans påbud var nog för att ådöma överträdaren de strängaste straff både till kropp och själ. Sålunda vändes människornas tankar från Gud till felande människor.

Det var en farlig tid för den kristna församlingen. De trogna banerförarna voro i sanning få. Även om sanningen alltjämt hade sina vittnen, såg det ibland ut som om villfarelse och övertro skulle alldeles få överhand och den sanna religionen bliva utplånad från jorden. Evangelium förlorades ur sikte, medan de yttre bruken mångfaldigades och folket betungades genom stränga pålagor.

De inte endast lärdes att betrakta påven som sin medlare, utan också att lita på sina egna gärningar som medel till försoning för synder. Långa pilgrimsfärder, botövningar, relikdyrkan, uppförandet av kyrkor och altaren, betalning av stora penningsummor till kyrkan - dessa och många liknande handlingar blevo anbefallda för att blidka Guds vrede och vinna hans ynnest. Liksom om Gud vore lik en människa, så att han kunde vredgas över småsaker eller tillfredsställas genom gåvor och botövningar!

Mörkret tycktes tilltaga. Bilddyrkan blev allt mera utbredd. Man brände ljus framför bilderna och offrade böner till dem. Då präster och biskopar voro njutningslystna, lättsinniga och fördärvade, kunde man ej vänta annat av folket, än att det skulle sjunka ned i okunnighet och last.

Ett annat steg framåt på den påvliga maktinkräktningens väg blev taget, då påven Gregorius den VII i det elfte århundradet proklamerade romerska kyrkans fullkomlighet. Eli av de satser, han framlade, var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Skriften aldrig kunde taga fel. Men påståendet beledsagades ej av några bibliska bevis.

Ett slående exempel som belyser den tyranniska karaktären hos denne ofelbarhetens företrädare, erbjuder hans behandling av den tyske kejsaren Henrik IV. Denne monark hade vågat trotsa påvens myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Förskräckt till följd av avfall och hotelser från hans egna furstar, som eggades till uppror av de påvlige, insåg Henrik nödvändigheten av att sluta fred med Rom. Ledsagad av sin gemål och en trofast tjänare, företog han färden över Alperna mitt i vintern för att ödmjuka sig för påven. Vid ankomsten till det slott, där Gregorius uppehöll sig, blev han förd till en plats på den yttre gården, och här i den stränga vinterkölden med blottat huvud och nakna fötter och iförd en tarvlig botgörardräkt, måste han avbida påvens tillåtelse till audiens. Inte förrän Henrik IV efter tre dagars botgöring, under fasta och bekännelse, visat ett ångerfullt sinne, nedlät sig påven till att meddela honom sin förlåtelse. Och även då skedde det på villkor att kejsaren inväntade påvens bifall, innan han åter iförde sig sina insignier eller utövade sin furstliga makt. Uppblåst av denna seger skröt Gregorius med att det var hans plikt att nedslå konungars högmod.

Vilken slående kontrast mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet och Frälsarens mildhet och ödmjukhet -- hans, som framställer sig såsom den där står och klappar på hjärtats dörr för att få komma in och bringa förlåtelse och frid och som sade till sina lärjungar: »Den som vill vara främst bland eder, han vare den andres dräng.» Matt. 20:27.

Under århundradenas lopp satte villfarelsen mer och mer sin prägel på de lärosatser som utgingo från Rom. Redan innan påvedömet upprättades hade hedniska filosofers läror väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i kyrkan.. Många som bekände sig till kristendomen, hängde ännu fast vid sina hedniska åskådningar och fortsatte icke blott själva att fördjupa sig i dessa, utan anbefallde dem också åt andra som ett medel att vinna större inflytande bland hedningarna. Allvarliga villfarelser blevo sålunda införlivade med den kristna tron. Bland dessa märker man särskilt läran om människans medfödda odödlighet och medvetna tillvaro efter döden. Denna föreställning lade grunden till den romerska kyrkans lära om helgonens åkallan och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grundval vilar också den villfarande läran om evig pina för de obotfärdiga, en lära som införlivades med påvekyrkans trosartiklar.

Härmed var vägen öppen för införandet av en annan hednisk uppfinning, den som romerska kyrkan kallade purgatorium (skärselden) och som användes till att skrämma den lättrogna och vidskepliga mängden. Denna villfarelse stärkte tron på en närvarande pinoort, där deras själar som ej ha förtjänat evig fördömelse, skola lida straff för sina synder, och varifrån de efter att ha blivit renade få tillträde till himmelen.5

Ännu en uppfinning var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna utnyttja sina anhängares fruktan och lastbarhet. En sådan fann man i läran om avlat. At alla som ville deltaga i påvens krig för att utvidga hans världsliga herradöme, straffa hans fiender och utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet, utlovades full förlåtelse för synder - förflutna, närvarande och tillkommande - ävensom befrielse från alla böter och straff man åsamkat sig. Vidare inplantade man hos folket den tron, att de genom att giva penningar till kyrkan kunde befria sig från synd och även friköpa sina avlidna vänners själar, som pinades i skärseldens lågor.6

Den bibliska instiftelse som benämnes Herrens nattvard; hade blivit undanträngd av det avgudiska mässoffret. Prästerna föregåvo sig kunna förvandla vanligt bröd och vin till Kristi verkliga lekamen och blod.7 De påstodo sig sålunda äga makt att »skapa Gud, alltings Skapare ». Stora skaror som vägrade bekänna sig till denna gudshädande tro, överlämnades åt bålet.

I det trettonde århundradet grundades den avskyvärdaste av alla påvedömets inrättningar -- inkvisitionen. Påvedömet hade blivit världens despot. Konungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens dekret. Det såg ut som om människornas timliga och eviga öde låge i hans hand. Under århundraden hade kyrkans lärosatser blivit obetingat mottagna vida omkring, dess ceremonier vördnadsfullt iakttagna och dess festdagar allmänt firade. Aldrig sedan den tiden har Romkyrkan ägt en sådan värdighet, glans och makt.

Men »påvedömets middagstid var världens midnatt».8 Den heliga Skrift var nästan okänd inte endast bland folket utan även bland prästerskapet. Sedan Guds lag, rättfärdighetens måttstock, blivit avlägsnad, kunde prästerna utöva en obegränsad makt och ohejdat hänge sig åt lasten. Under århundraden gjorde Europa inga framsteg, då det gällde vetenskaplig forskning och folkupplysning. En moralisk och intellektuell förlamning hade inträtt i kristenheten.

Världens tillstånd under påveväldet utgjorde en fruktansvärd och slående uppfyllelse av profetens ord: «Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig. . . Så skall jag förgäta dina barn.<< <<Ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd.» Hos. 4:6, 1-2. Sådana voro följderna av att förkasta Herrens ord.

I det mörker som vilade över jorden under den långa tid påvemakten hade herravälde, kunde sanningens ljus inte helt och hållet utsläckas. Gud hade alltjämt sina vittnen -- män och kvinnor som bevarade tron på Kristus såsom den ende medlaren mellan Gud och människor, som ansågo Bibeln vara den enda regeln för tro och vandel och som helighöllo den sanna sabbatsdagen. Huru mycket världen har att tacka dessa människor för, kunna deras efterkommande aldrig fatta.

Guds folks historia i de mörka tidsåldrar som följde, sedan Romkyrkan fått makten, är upptecknad i himmelen. I mänskliga tideböcker finner man blott ringa spår av detta folk - när man undantar anklagelser och beskyllningar från deras förföljares sida. Det var Romkyrkans taktik att utplåna alla spår av kätteri. Uttalanden som vittnade om ovisshet eller tvivel angående de påvliga dogmernas auktoritet, voro nog att förverka livet, antingen det gällde rik eller fattig, hög eller låg. Man sökte också utplåna varje berättelse om begångna grymheter mot annorlunda tänkande. Kyrkans koncilier bestämde, att böcker och skrifter som innehöllo dylika berättelser, skulle överlämnas åt elden. Före boktryckerikonstens uppfinning voro böcker mera sällsynta och förelågo i sådan form, att de ej så lätt kunde uppbevaras; därigenom var det så mycket lättare för vederbörande att genomföra sin avsikt.

Ingen församling inom gränserna för Romkyrkans domvärjo fick länge ostört åtnjuta samvetsfrihet. Inte förr hade påvedömet fått makten, än det utsträckte sin arm för att slå ned alla dem som vägrade att erkänna dess myndighet. Den ena församlingen efter den andra underkastade sig dess herravälde.

I länder som lågo utanför påvekyrkans område fanns det i flera århundraden grupper av kristna, som bibehöllo sig nästan oberörda av påvekyrkans fördärv. De voro omgivna av hedendom och blevo i tidens, lopp påverkade av dess villfarelser. Men de betraktade alltjämt Bibeln som den enda trosregeln och fasthöllo många av dess sanningar. Dessa kristna trodde på Guds lags oföränderlighet och helighöllo sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Sådana församlingar funnos i Centralafrika och bland armenierna i Asien.

Bland dem som motsatte sig påvemaktens inkräktning stodo valdenserna främst. I själva det land varest påvedömet hade upprättat sin tron, mötte dess villfarelser och sedefördärv det starkaste motstånd. I århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet, men tiden kom då Romkyrkan fordrade underkastelse. Efter en fruktlös kamp mot dess tyranni erkände dessa församlingars ledare motvilligt den makts överhöghet, som hela världen tycktes hylla. Dock fanns det några som vägrade att böja sig för påvars eller prelaters myndighet. De voro fast beslutna att lyda Gud och bevara trons renhet och enkelhet. En skilsmässa ägde rum. De som fasthöllo den gamla tron drogo sig tillbaka. En del lämnade sina fädernehem bland Alperna och höjde sanningens baner i främmande länder; andra uppsökte ensliga dalar och klippfästen i bergen och bevarade där sin frihet att tillbedja Gud.

Den tro som i många århundraden hyllades och. lärdes av de valdensiska kristna, stod i skarp kontrast till de falska läror som utgingo från Rom. De kämpade för den apostoliska församlingens tro - »den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga». »Ökenförsamlingen» och inte det stolta prästvälde som hade sitt huvudsäte i världens stora huvudstad, var :Kristi församling, vårdaren av de sanningsskatter som Gud anförtrott åt sitt folk, för att det skulle giva dem till världen.

Valdenserna voro bland de första i Europa, som erhöllo en översättning av den heliga Skrift.9 Århundraden före reformationen ägde de Bibeln i avskrift på sitt modersmål. De hade sanningen oförfalskad, och detta gjorde att de i synnerlig grad bleve, utsatta för hat och förföljelse. De förklarade att romerska kyrkan var det avfälliga Babylon, som beskrives i Uppenbarelseboken, och med fara för sitt liv reste de sig för att motstå fördärvet. Medan några under trycket av långvariga förföljelser blottställde sin tro och efter hand uppgåvo dess utmärkande grundsatser, fanns det andra som fasthöllo sanningen. Under mörkrets och avfallets tider funnos valdenser som vägrade att erkänna Roms överhöghet, som förkastade bilddyrkan och som iakttogo den rätta sabbaten.

Ren, enkel och innerlig var dessa Kristi efterföljares gudsfruktan. Sanningens grundsatser värderade de högre än land och hem. släkt och vänner, ja, högre än själva livet. De sökte allvarligt inprägla dem hos de unga. Dessa blevo ända från sin tidigaste barndom undervisade i Skriften och lärda att visa en helig vördnad för Guds lags föreskrifter. Avskrifter av Bibeln vero sällsynta, därför lärde man dess dyrbara ord utantill.

Valdensernas församlingar liknade i sin renhet och enkelhet församlingarna i den apostoliska tiden. De betraktade Bibeln som sin enda avgörande och ofelbara auktoritet. Deras församlingslärare vårdade Guds hjord och förde den till de gröna ängarna och de levande vattenkällorna i hans heliga ord. Långt från de platser, där mänsklig prakt och stolthet rest sina minnesmärken, församlade sig folket inte i präktiga och ståtliga katedraler utan i bergens skugga, i alpernas dalar eller, då fara var för handen, i någon klyfta bland bergen för att höra sanningens ord förkunnas av Kristi tjänare.

De unga fingo sin undervisning av församlingslärarna. Medan de inhämtade kunskap i allmänna läroämnen, var Bibeln det förnämsta föremålet för studium. De inpräglade i minnet Matteus' och Johannes' evangelium tillika med flera av apostlarnas brev. Även sysselsatte de sig med att avskriva Bibeln. Några handskrifter innehöllo hela Bibeln, andra endast korta utdrag, till vilka de som kunde utlägga Skriften fogade några enkla förklaringar över texten. Änglar från himmelen omgåvo dessa trogna arbetare.

Det är Guds avsikt, att Bibeln skall vara en lärobok för hela mänskligheten både i barnaåren, ungdomstiden och mannaåldern och att den skall läsas och begrundas under alla tider. Han gav sitt ord till människorna som en uppenbarelse av sig själv. Varje ny sanning, som däri upptäckes, är ett nytt avslöjande av den store Auktorns karaktär. Skriftens studium är det av Gud förordnade medlet till att bringa människorna i en innerligare förening med deras Skapare och att giva dem en klarare kunskap om hans vilja. Det är meddelelsemedlet mellan Gud och människor.

I de skolor de besökte fingo de ej yppa sina förhållanden för någon. Deras kläder voro så gjorda, att de i dem kunde gömma sin största skatt -- de dyrbara bibelavskrifterna. Dessa som voro frukten av träget, kanske årslångt arbete, förde de med sig, och närhelst det kunde ske utan att väcka misstankar, satte de försiktigt en del av dem i händerna på sådana som syntes mottagliga för sanningen.

Kristi ande är missionens ande. Den allra första impulsen i det förnyade hjärtat är att föra även andra till Frälsaren. En sådan ande var det som besjälade de kristna valdenserna. De förstodo att Gud fordrade mera av dem än att blott och bart bland sina egna församlingar bevara sanningen i dess renhet, att ett högtidligt ansvar åvilade dem att låta sitt ljus lysa för dem som sutto i mörker. Genom Gudsordets stora kraft sökte de sönderbryta de bojor som Rom hade slagit folket i.

Valdensernas predikanter blevo utbildade till missionärer. Den som önskade ingå i predikoämbetet, måste först vinna någon erfarenhet som evangelist. Envar måste i tre år tjäna på något missionsfält, innan han fick övertaga vården av någon församling hemma. Denna tjänst som ända från början fordrade självförsakelse och uppoffring, utgjorde en lämplig inledning till församlingsherdens liv i dessa prövande tider. De unga män som invigdes till det heliga ämbetet, närde ingen förhoppning om jordisk rikedom och ära, utan sågo framåt mot ett liv av möda och fara, ja, kanhända väntade dem en martyrs öde. Missionärerna gingo ut två och två, liksom Jesus utsände sina lärjungar. En ung man stod vanligen under en äldres och erfarnares ledning, vilken var ansvarig för hans utbildning. Den yngre var ålagd att rätta sig efter den äldres föreskrifter. Dessa medarbetare gingo inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att bedja och samråda och stärkte sålunda varandra i tron.

Missionärernas arbete började invid deras egna boplatser, men det utsträcktes långt bortom desamma. Barfota och iförda grova kläder, lika dem deras Mästare bar, passerade de genom stora städer och framträngde till avlägsna länder. Överallt utsådde de den dyrbara säden. Församlingar uppstodo i deras väg, och martyrers blod vittnade för sanningen. Herrens dag skall uppenbara en rik skörd av själar, som blivit insamlade genom dessa trogna mäns arbete. Förborgat och stilla banade sig Gudsordet väg genom kristenheten och mottogs med glädje i människornas hjärtan och i hemmen.

Skriften var för valdenserna icke blott en skildring av Guds handlingssätt med människorna i det förgångna och en framställning av närvarande ansvar och plikter, den var även en uppenbarelse om framtida faror och härligheter. De trodde att alltings slut ej var långt borta. Medan de rannsakade Skriften under bön och tårar, fingo de en allt djupare förnimmelse av dess dyrbara innehåll och av sin plikt att upplysa andra om dess frälsande sanningar. De sågo frälsningsplanen tydligt uppenbarad i Ordet, och de funno tröst, hopp och frid i tron på Jesus. I det sanningens ljus upplyste deras förstånd och fröjdade deras hjärtan, fattades de av längtan att sprida dess strålar till dem som sutto i villfarelsens mörker.

De sågo att skaror av människor, ledda av påve och präster, förgäves sökte ernå syndaförlåtelse på självplågeriets väg. Enär dessa människor blivit lärda att . deras goda gärningar skulle frälsa dem, betraktade de ständigt sig själva och sitt eget syndiga tillstånd. De sågo sig blottställda för Guds vrede och. plågade själ och kropp utan att finna någon lindring. Sålunda blevo samvetsgranna själar trälbundna av Romkyrkans lärosatser. Tusenden övergåvo släkt och vänner och tillbringade sitt liv i klostercellerna. Genom ofta upprepade fastor och grymma gisslingar, genom midnattsandakter, genom att timtals ligga utsträckta på det kalla, fuktiga stengolvet i sina dystra boningar, genom långa pilgrimsfärder, genom förödmjukande botövningar och förskräcklig tortyr sökte tusenden förgäves vinna samvetsfrid. Nedtryckta under känslan av synd och förföljda av fruktan för Guds hämnande vrede, hängåvo sig många åt lidande, till dess krafterna voro uttömda och de sjönko i graven utan en enda stråle av ljus och hopp.

Valdenserna längtade att få bryta livets bröd för dessa döende själar, förkunna dem budskapet om frid i Guds löften och visa dem till Kristus såsom frälsningens enda hopp. Den läran att goda gärningar kunna försona människans överträdelse av Guds lag, höllo de för grundfalsk. Förtröstan på mänskliga förtjänster bortskymmer Kristi outsägliga kärlek. Jesus dog som ett offer för människorna, emedan det fallna släktet ingenting kunde göra för att vinna Guds ynnest. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänst är grunden för den kristnes tro. Själens beroende av Kristus är lika verklig och dess förbindelse med honom måste vara lika innerlig som lemmarnas i förhållande till. kroppen eller grenarnas i förhållande till vinträdet.

Romkyrkans lära hade förlett människorna till att betrakta Guds, ja även Kristi karaktär såsom sträng, hemsk och avskräckande. Frälsaren blev till den grad frånkänd sitt medlidande med människorna i deras fallna tillstånd, att man måste påkalla prästers och helgons förmedling. De som blivit upplysta av Guds ord, längtade att få leda'dessa själar till Jesus, deras medlidsamme, kärleksfulle Frälsare, -- han som står med utsträckta armar och inbjuder alla att komma till honom med sin synd, sin sorg, sin nöd. De längtade att få undanröja de hinder som djävulen staplat upp, så att människorna kunde se Guds löften och gå direkt till honom för att bekänna sina synder och undfå förlåtelse och frid.

Med stor iver utlade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande själar. Försiktigt framtogo de sina omsorgsfullt avskrivna delar av den heliga Skrift. Det var deras största glädje att få bringa hopp till uppriktiga, skuldmedvetna själar, vilka endast kände till en hämndens Gud, som väntade på att verkställa domen över dem. Med skälvande läppar' och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöllo de för sina bröder de dyrbara löften som uppenbara syndarens enda hopp. Sålunda trängde sanningens ljus in i månget förmörkat sinne och drev bort dysterhetens moln, till dess Rättfärdighetens sol upplyste hjärtat med sina halande strålar.

Många fingo sina ögon öppnade för Roms anspråk. De insågo hur fåfänga människors och änglars medlargärning för syndare är. När det sanna ljuset uppgick för deras sinnen, utropade de i glädje: »Kristus är min präst. Hans blod är mitt offer. Hans altare är min biktstol.» De förlitade sig helt på Jesu förtjänst och upprepade dessa ord: »Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.» »Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta. » Hebr. 11:6; Apg. 4:12.

Förvissningen om Frälsarens kårlek syntes vara teer än någon av dessa arma, stormvräkta själar kunde fatta. Så stor var den lindring de erforo och så mäktig den ljusflod som utgjöt sig över .dem, att de tyckte sig ha blivit förflyttade till himmelen. De lade sina händer förtröstansfullt i Kristi hand. De satte sina fötter på den eviga klippan.

På lönnliga ställen blev Guds ord framtaget och läst, ibland för ensamma själar, ibland för en liten grupp som längtade efter ljus och sanning. På det sättet tillbringades ofta hela natten. Så stor kunde åhörarnas beundran och gripenhet vaxa, att nådens sändebud ej sällan måste avbryta sin läsning, till dess rörelsen lagt sig och man åter kunde fatta frälsningens budskap. Ofta blevo ord som dessa uttalade: »Vill Gud verkligen mottaga mitt offer? Vill han vara mig nådig? Vill han förlåta mig? » Svaret blev läst: »Kommen till mig, I alla, som arbeten och äran betungade, så skall jag giva eder ro». Matt. 11:28.

Tron grep tag om löftet, och det glada ordet ljöd: »Aldrig mer några långa pilgrimsfärder, inga mödosamma resor till heliga vallfartsorter. Jag kan komma till Jesus just som jag är, syndfulloch oren, och han skall icke'förakta den botfärdiges bön. 'Dina synder äro dig förlåtna.' Mina, ja också mina kunna förlåtas! »

En ström av helig glädje fyllde hjärtat, och Jesu namn förhärligades genom lov och tacksägelse. Dessa lyckliga själar återvände till sina hem för att sprida ljuset och berätta för andra, så gott de kunde, om sin nya erfarenhet - berätta huru de funnit den sanna och levande vägen. Det var en sällsam och högtidlig kraft i Skriftens ord. Den talade direkt till deras hjärtan som längtade efter sanningen. Det var Guds röst. Och den bringade överbevisning till dem som lyssnade.

De förföljelser som i många århundraden hemsökte dessa gudfruktiga människor, uthärdade de med ett tålamod och en ståndaktighet som förhärligade deras Frälsare. I trots av korstågen som fördes mot dem och i trots av det omänskliga slaktande, som de blevo utsatta för, fortforo de att utsända sina missionärer att utbreda den dyrbara sanningen. De blevo jagade till döds. Men deras blod vattnade den säd som var utsådd, och den blev ej utan frukt. Sålunda voro valdenserna Guds vittnen århundraden innan Luther föddes. Kringspridda i många länder förberedde de den reformation som började på Wycliffes tid, som växte i omfång och styrka i Luthers dagar och som skall fortsätta till tidens slut genom deras hand, som äro villiga att lida allt »för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull». Upp. 1:9.

Före reformationen fanns under långa tider endast ett fåtal exemplar av Bibeln, men Gud tillät ej att hans ord blev alldeles utplånat. Dess sanningar skulle ej alltid förbli förborgade. Han kunde lika lätt frigöra Livets ord, som han kunde öppna fängelsets dörrar och upplåta järnportarna för att försätta sina tjänare i frihet. Guds ande påverkade människor i olika delar av Europa att söka efter sanningen som efter dolda skatter. Guds försyn ledde dem till den heliga Skrift, och de granskade dess heliga blad med stort intresse. De voro villiga att mottaga ljuset, vad det än skulle komma att kosta dem. Ehuru de ej kunde tydligt fatta allt, voro de likväl i stånd att finna många sanningar som länge varit undanskymda. De Bingo ut som himlasända budbärare, sleto sönder vidskepelsens och villfarelsens bojor och uppfordrade dem som så länge levat i andlig träldom, att resa sig och hävda sin frihet.

I fjortonde århundradet uppgick i England »reformationens morgonstjärna». John Wycliffe var reformationens förelöpare icke blott för England, utan för hela kristenheten. Den kraftiga protesten mot Rom, som blev honom förunnad att avge, skulle aldrig bringas till tystnad. Med denna protest började striden, som skulle leda till enskilda personers, kyrkors och nationers frigörelse.

Wycliffe erhöll en god uppfostran och för honom var Herrens fruktan vishetens begynnelse. Vid universitetet utmärkte han sig för iver och fromhet såväl som för ovanlig begåvning och djup lärdom. I sin stora kunskapstörst sökte han göra sig förtrogen med alla lärdomsgrenar. Han studerade den skolastiska filosofien, kyrkans föreskrifter och civil lagkunskap, och i synnerhet var han kunnig i sitt eget lands lagar. Under hans senare verksamhetsår framstod värdet av hans under tidigare år inhämtade kunskaper. En ingående kännedom om den spekulativa filosofien på hans tid satte honom i stånd att uppenbara dess villfarelser. Genom sitt studium av nationella och kyrkliga lagar var han beredd att deltaga i den stora striden för borgerlig och religiös frihet. På samma gång som han kunde bruka Guds ords vapen, hade han även förvärvat sig den intellektuella skolning universiteten erbjödo, och han hade satt sig in i skolastikernas taktik och tänkesätt. Hans överlägsna snille och hans grundliga och omfattande kunskaper ingåvo aktning både hos vänner och fiender.

Wycliffe började forska i den heliga Skrift, medan han ännu var kvar vid universitetet. Han rannsakade den med samma grundlighet, varmed han bemästrade de andra lärdomsgrenarna. Hitintills hade han känt en stor brist, som hans vetenskapliga studier eller kyrkans lära aldrig kunnat fylla. I Guds ord fann han vad han tidigare förgäves sökt. Här såg han frälsningsplanen uppenbarad och Kristus som människans ende ställföreträdare. Han hängav sig åt Kristi tjänst och beslöt kungöra för andra de sanningar han funnit.

Liksom senare reformatorer förutsåg inte Wycliffe i början av sin verksamhet vart den skulle föra honom. Han trädde inte självmant i opposition mot Rom. Men kärleken till sanningen kunde ej annat än föra honom i strid med lögnen. ju tydligare påvedömets villfarelser framstodo för honom, desto allvarligare framställde han Bibelns lära. Han insåg att Rom övergivit Guds ord för mänskliga traditioner. Oförskräckt anklagade han prästerskapet för att ha bannlyst Bibeln och fordrade, att den åter skulle sättas i händerna på folket samt att dess auktoritet skulle erkännas av kyrkan.

Han var en duglig och nitisk lärare och en vältalig predikant. Hans dagliga liv var dessutom en demonstration av de sanningar han lärde. Hans kunskap i Skriften, hans starka bevisföring, hans helgade liv, hans oeftergivliga mod och rättsinnighet tillvunno honom allmänt förtroende och aktning. Många kände sig ej tillfredsställda med sin tidigare tro, då de sågo den orättfärdighet som härskade i den romersk-katolska kyrkan, och de hälsade med synbar glädje de sanningar som Wycliffe framdragit i ljuset. Men de påvliga ledarna fylldes av harm, då de märkte att denne reformator vann större inflytande än de.

Wycliffe hade stor förmåga att avslöja villfarelser, och han angrep oförskräckt många av de missbruk som Rom stadfäst genom sin myndighet. Då han var predikant vid engelska hovet, satte han sig djärvt emot betalningen av den, skatt som påven krävde av den engelska monarken, och visade därmed att den myndighet påvestolen tillvällat sig över världsliga välden var stridande både mot förnuftet och mot Guds ord. Påvens krav hade väckt stor förbittring i England, och Wycliffes förkunnelse gjorde djupt intryck på de ledande männen i nationen. Både kungen och adeln enades om att påven ej hade rättighet att göra anspråk på världslig myndighet, och de nekade att betala skatten. Sålunda riktades ett kraftigt slag mot påvens överhöghet i England.

Reformatorn förde även en lång och beslutsam strid mot fördärvet, som uppstod genom de olika tiggarmunkarnas klosterordnar. Dessa tiggarmunkar översvämmade England och hämmade landets utveckling och välfärd. Deras fördärvbringande inflytande sträckte sig till skolväsende och ämbetsverk, till hantverk och handel, till moral och seder. Munkarnas sysslolösa liv och tiggeri voro inte endast en tung börda för folket utan bidropp även till att förringa nyttigt arbete. Resultatet blev moralens och sedernas förfall bland ungdomen. Genom munkarnas inflytande förleddes många att gå i kloster och hänge sig åt munklivet, icke blott utan föräldrarnas samtycke, utan även mot deras befallning och utan deras vetskap.

Påven hade bemyndigat dessa munkar att lyssna till folkets syndabekännelser och meddela syndaförlåtelse. Detta blev upp hovet till mycket ont. Munkarna som voro synnerligen vinningslystna visade sig så beredvilliga att ge avlösning, att alla slags förbrytare strömmade till dem, och som följd härav tilltog de grövsta laster mycket snabbt. Man lät sjuka och fattiga, lida, medan de gåvor man borde använt till att avhjälpa nöden, gåvos till munkarna, som under hotelser begärde allmosor av folket och fördömde som Budlösa alla som ej ville skänka dem några gåvor. Klostrens rikedomar ökades ständigt trots munkarnas föregivna fattigdom, och deras präktiga byggnader och kräsliga bord gjorde folkets tilltagande armod mer iögonenfallande. Och medan de ledande munkarna tillbringade sin tid i vällevnad och njutningar, sände de i sitt ställe ut okunniga män, som endast kunde berätta sällsamma helgonlegender, munksagor och skämthistorier för att underhålla folket och få dem ännu mer duperade av munkarna. Dessa behöllo fortfarande sin makt över den vidskepliga mängden och förmådde dem att tro, att om de blott erkände påvens överhöghet, tillbådo helgonen, gåvo munkarna gåvor, så hade de uppfyllt sina religiösa plikter och kunde vara förvissade om en plats i himmelen.

Han började skriva och utge små skrifter mot munkarna, dock inte så mycket för att inlåta sig i strid med dem som att rikta folkets uppmärksamhet på Bibeln och dess upphov. Han förklarade att påven ej besatt mera makt att förlåta synder eller att bannlysa än varje präst och att ingen bannlysning kunde vara giltig med mindre människan ådragit sig Guds dom. Han kunde inte på ett mera verksamt sätt ha försökt omstörta den ofantligt stora byggnad av andligt och världsligt herravälde, som påven uppfört och i vilken han höll miljoner människor fångna.

Påvens vredesåskor ljungade snart emot Wycliffe. Tre påvliga bullor sändes till England - en till universitetet, en till konungen och en till prelaterna - alla innehållande en befallning att genast vidta mått och steg att bringa denne kätterske lärare till tystnad.10 Men innan bullorna anlände, hade biskoparna instämt Wycliffe till att undergå rannsakning inför dem. Två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen och folket omringade byggnaden och trängde in i domsalen, vilket injagade en sådan fruktan hos domarna, att de inställde rättegången tills vidare och läto Wycliffe gå i frid. Inte långt därefter dog den åldrige Edward III, som prelaterna under hans sista år sökt förmå att vända sig mot reformatorn, och Wycliffes tidigare beskyddare blev regent.

Men påvens bullor som ankommo, innehöllo en avgörande befallning till England att gripa kättaren och kasta honom i fänngelse. Dessa åtgärder syftade direkt till att bringa honom på bålet. Det föreföll vara omöjligt för Wycliffe att undgå att falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som fordom sade till sin tjänare: »Frukta icke, jag är din sköld», sträckte ut sin hand för att skydda sin tjänare. Döden kom, inte till reformatorn utan till den påve, som hade beslutat hans undergång. Gregorius XI avled och den domstol, åt vilken han givit i uppdrag att förhöra Wycliffe, upplöstes.

Guds försyn ledde i fortsättningen händelserna så, att reformationen kunde utbredas. Efter Gregorius död valde man två påvar, som bekämpade varandra. De tävlande påvarna, som båda gjorde anspråk på att vara ofelbara, fordrade lydnad.11 Den ene kallade kyrkans trogna anhängare till hjälp att bekämpa den andre, och vardera inskärpte sina fordringar med hemska förbannelser, som utslungades mot motståndarna och med löfte om belöning i himmelen för dem som understödde honom. Denna händelse försvagade i hög grad påvarnas makt. De rivaliserande påvarna hade nog med att bekämpa varandra, och Wycliffe fick för en tid vara i fred. Under tiden strävade reformatorn i sin lugna avskildhet i Lutterworths prästboställe att vända människornas blickar från de kämpande påvarna till Jesus Kristus, fridsfursten.

Liksom sin Mästare predikade Wycliffe evangelium för de fattiga. Men han var inte nöjd med att låta ljuset lysa för de enkla hemmen i Lutterworth, utan han beslöt att sprida det till varje del av England. För att kunna göra detta organiserade han ett förbund av predikanter, ödmjuka och helgade män, som älskade sanningen och ingen högre önskan hade än att utbreda den. Dessa män Bingo överallt, undervisade på marknadsplatserna, på gatorna, i de stora städerna och ute på landsbygden. De uppsökte de gamla, de sjuka och fattiga och förkunnade för dem det glada budskapet om Guds nåd.

Men plötsligt blev hans arbete avbrutet. Ehuru han ännu inte var sextio år gammal, hade oupphörlig överansträngning, studier och fiendernas angrepp försvagat hans hälsa och gjort honom gammal i förtid. Han angreps av en allvarlig sjukdom. Munkarna blevo mycket glada då de hörde denna nyhet, ty, de trodde att han nu bittert skulle ångra det onda han tillfogat kyrkan. De skyndade till hans sjukrum för att höra honom avge sin bekännelse. Representanter för fyra munkordnar jämte fyra av statens ämbetsmän samlades omkring den man, som de trodde vara nära döden.

Många och stora hinder måste undanröjas, innan detta verk kunde fullbordas. Wycliffe var nedtyngd av kroppslig svaghet. Han visste att han endast hade få år att leva. Han såg det motstånd han måste möta, men uppmuntrad av Guds ords löften, fortsatte han utan att låta sig bekomma. Genom sin särskilda försyn hade Gud utrustat honom med stor intellektuell begåvning, givit honom rika erfarenheter och bevarat hans själskrafter för detta hans största livsverk. Medan hela kristenheten var i fullt uppror, hängav sig reformatorn åt sitt gudagivna verk utan att fästa sig vid den storm, som rasade därute i världen.

Slutligen blev verket fullbordat - den första engelska bibelöversättningen var färdig. Guds ords skattkammare hade upplåtits för England. Nu fruktade reformatorn varken fängelse eller bål. Han hade satt i det engelska folkets hand ett ljus som aldrig skulle utsläckas. I det han gav sina landsmän Bibeln, hade han gjort mera för att sönderbryta okunnighetens och lastens bojor, mera för att höja sitt fädernesland och skaffa det frihet, än vad man kunnat uppnå genom de mest lysande segrar på slagfältet.

Då tryckerikonsten ännu var okänd, kunde man endast genom långsamt och besvärligt arbete erhålla flera exemplar av Bibeln. Så stor var ivern att erhålla boken, att många frivilligt deltogo i arbetet att avskriva den, men det var med svårighet avskrivarna kunde skaffa så många avskrifter som efterfrågan fordrade. Några av de rikaste köparna beställde hela Bibeln för sig själva. Andra köpte endast delar därav. Ofta slöto sig flera familjer tillsammans för att köpa en avskrift. På så sätt fann Wycliffes bibel snart väg till många hem i England.

Spridningen av Guds ord förorsakade stor fruktan hos kyrkans myndigheter. De hade nu ett inflytande att bekämpa som var mäktigare än Wycliffes - en makt mot vilken deras vapen ej kunde uträtta mycket. På den tiden fanns i England ingen lag som förbjöd folket att läsa Bibeln, ty den hade aldrig förut förekommit på engelska språket. Sådana lagar blevo sedermera stiftade och strängt tillämpade. Emellertid hade man nu för en tid tillfälle att utbreda Guds ord, fastän prästerna sökte förhindra det. Wycliffes livsverk nalkades sin fullbordan, Sanningens baner, som han så länge burit, skulle falla ur hans hand. Då han stod i begrepp att utdela nattvarden i sin kyrka i Lutterworth, träffades han av slaganfall och dog kort därefter.

Wycliffe framträdde ur de mörka tidsåldrarnas dunkel. Ingen hade gått före honom, efter vilkens mönster han kunde bilda sitt reformationsverk. Liksom Johannes döparen blev han uppväckt att utföra en särskild mission. Han var en förelöpare för ett nytt tidsskede. I hans framställning av Guds ords sanning fanns dock en harmoni och en fullständighet, som inte överträffades av efterföljande reformatorer och som ingen ens hundra år senare hade uppnått. Grunden lades så djup och bred och byggnaden var så fast och fullkomlig, att de som kommo efter honom ej behövde bygga om den.

Wycliffe var en av de största reformatorerna. Få av dem som uppstodo efter honom voro honom jämbördiga i fråga om förståndsutveckling, tankeklarhet och orubblig fasthet, då det gällde att framhålla och försvara sanningen. Ett helgat liv, outtröttlig flit i studier och arbete, oböjlig rättsinnighet, Kristus-lik kärlek samt troget uppfyllande av alla plikter ämbetet ålade honom utmärkte denne förste reformator, och detta framträder så mycket klarare mot det andliga mörker och moraliska förfall som var rådande på hans tid.

Wycliffes karaktär är ett vittnesbörd om den heliga Skrifts kraft att uppfostra och förvandla människan. Det var Bibeln som gjorde honom till den han var. De bemödanden man gör att omfatta det uppenbarade Ordets stora sanningar upplivar och stärker själsförmögenheterna. Studiet av Guds ord vidgar sinnet, skärper intellektet och bringar omdömet till fulländning. Det förädlar varje tanke, känsla och strävan så som intet annat studium förmår. Det förlänar fasthet, vilja och beslutsamhet, giver mod, ståndaktighet och själsstyrka, det förädlar karaktären och helgar själen. Ett allvarligt, hängivet studium av Skriften - som för en människa i direkt förbindelse med den Evige -skulle ge världen män med större och verksammare intellekt och ädlare grundsatser, än vad som blivit resultatet av den bästa uppfostran som den världsliga lärdomen kan åstadkomma. »När dina ord upplåtas», säger psalmisten, »giva de ljus och skänka förstånd åt den enfaldige.»

De sanningar som Wycliffe förkunnat spredos vidare för en tid framåt. Hans efterföljare, som äro kända under namn av wycliffiter och lollarder, färdades omkring inte endast i hela Enland utan även i andra länder och utbredde evangelii sanning. Sedan deras ledare tagits ifrån dem, arbetade dessa predikanter med ännu större nit, och stora folkskaror strömmade till dem för att mottaga undervisning. Många av adeln och även drottningen räknades till de omvända. På många platser skedde en märkbar reformation i folkets seder och bruk, och katolicismens avgudiska symboler avlägsnades från kyrkorna.

Men snart bröt förföljelsens obarmhärtiga storm lös över dem, som hade dristat sig till att välja Bibeln som sin vägledare. De engelska monarkerna, som voro angelägna att stärka sin makt genom att försäkra sig om Roms stöd, tvekade ej att uppoffra reformatorerna. För första gången i Englands historia dömdes evangelii förkunnare till bålet. Den ena martyren offrades efter den andra. Sanningens försvarare, som förklarades fågelfria och torterades då de infångades, kunde endast i Herrens Sebaots öra utgjuta sina smärtfyllda klagorop. Jagade som landsförrädare och kyrkans fiender fortsatte de att predika på hemliga platser, och de sökte skydd, så gott sig göra lät, i de fattigas anspråkslösa hem och gömde sig även i hålor och klyftor.

Trots den häftiga förföljelse som rasade, fortsatte det lugna, hängivna, allvarliga och tåliga protesterandet mot kyrkans förfall under århundraden. De kristtrogna vid denna tid hade endast en begränsad kunskap om sanningen, men de hade lärt att älska och lyda Guds ord och utstodo tåligt lidande för Ordets skull. I likhet med lärjungarna i apostlarnas dagar uppoffrade många sina jordiska ägodelar för Kristi sak. De som fingo tillåtelse att bo i sina hem, hyste gärna sina bannlysta trosfränder, och när även de själva blevo bortdrivna, delade de villigt (le fördrivnas öde. Det är sant att många tusen, skrämda av förföljelsernas raseri, köpte sin frihet genom att uppoffra sin tro. Klädda som botgörare lämnade de fängelset för att offentliggöra sin återkallelse. Men deras antal var inte ringa - bland dem räknades personer av ädel börd såväl som av ringare härkomst - som utan fruktan vittnade för sanningen i fängelsehålor, i »lollardtornen», mitt under tortyr och på bålet, fröjdande sig över att de aktades värdiga att vara »delaktiga i Kristi lidanden».

Det var genom Wycliffes skrifter som Johan Hus leddes att förkasta många av de romerska villfarelserna och börja reformationsverket. Sålunda blev sanningens säd utsådd i dessa två vitt skilda länder. Från Böhmen fördes verket vidare till. andra länder. Människornas tankar riktades till Guds ord, som så länge varit förgätet. Den gudomliga handen beredde väg för den stora reformationen.

Redan i det nionde århundradet hade evangelium kommit till Böhmen. Bibeln hade blivit översatt och offentlig gudstjänst hölls på folkets eget språk. Men allteftersom påvens makt tilltog, blev Guds ord ställt i skuggan. Påve Gregorius VII, som hade tagit sig för att nedslå konungars högmod, var ej mindre inriktad på att trälbinda folket. Därför utfärdades en bulla som förbjöd offentlig gudstjänst på det bömiska språket. Påven förklarade, att »det behagade den Allsmäktige att hans tillbedjan ägde rum på ett okänt tungomål samt att många villfarelser och mycket ont hade sin orsak i att man icke efterkommit denna regel».12

Sålunda påbjöd katolska kyrkan att Guds ords ljus skulle utsläckas och folket hållas i mörker. Men Herren hade för bevarandet av sin församling sörjt för andra medel. Genom förföljelse fördrivna från sina hem i Frankrike och Italien, kommo många av valdenserna och albigenserna till Böhmen. Ehuru dessa icke vågade undervisa offentligt, voro de dock ivrigt verksamma. På det sättet bevarades. den sanna tron århundrade efter århundrade.

Före Hus' tid uppträdde män i Böhmen, vilka öppet fördömde såväl kyrkans missbruk som folkets sedefördärv. Deras verksamhet väckte intresse vitt och brett. Prästerskapet intogs av fruktan, och förföljelse utbröt mot evangelii bekännare. De blevo tvungna att hålla sina gudstjänster i skogarna och bland bergen. Soldater jagade dem och många blevo dödade. Senare utgavs ett påbud att alla som avveko från den romersk-katolska gudsdyrkan skulle brännas. Men medan de kristna offrade sina liv, sågo de framåt till den tid då deras sak skulle segra. En av dessa som »lärde att frälsning kunde vinnas allenast genom tron på den korsfäste Frälsaren», förklarade i sin dödsstund: »Sanningens fiender rasa nu mot oss och hava överhand, men så skall det icke alltid förbliva. Av folket skall uppstå en man, utan svärd och myndighet, över honom skola de icke få överhand.»13

Johan Hus var av ringa härkomst. Tidigt blev han faderlös. Hans fromma moder som ansåg bildning och gudsfruktan vara den dyrbaraste egendom, sökte skaffa sin son detta arv. Hus läste först i en provinsskola, varefter han upptog studier vid universitetet i Prag, där han fick inträde som frielev. På resan till Prag ledsagades han av sin mor. Hon var en fattig änka och kunde ej skänka sonen jordisk rikedom; men då de närmade sig den stora staden, böjde hon sina knän vid sidan av den faderlöse ynglingen och bad den himmelske Fadern välsigna honom. Föga anade modern huru hennes bön skulle bli besvarad.

Vid universitetet utmärkte sig Hus genom sin outtröttliga flit och sina snabba framsteg, på samma gång som hans otadliga liv och hans vänliga, vinnande sätt förskaffade honom allmän aktning. Han var en trogen medlem av romersk-katolska kyrkan och sökte ivrigt efter de andliga välsignelser, som hon föregav sig kunna meddela. Vid ett tillfälle då jubileum firades, gick han till skriftermål, betalade de sista slantarna han hade och slöt sig till festtåget för att bliva delaktig av den utlovade syndaförlåtelsen.

Efter att ha fullbordat sina studier inträdde han' i prästämbetet. Här kom han hastigt i förgrunden och blev snart knuten till konungens hov. Han blev även utnämnd till professor och senare till rektor vid det universitet, där han erhållit sin utbildning. Under loppet av några få år hade den oansenlige friplats-studenten blivit sitt lands stolthet, och hans namn blev känt över hela Europa.

Men det var på ett annat område Hus började reformationsverket. Några år efter sin prästvigning blev han utnämnd till predikant i Betlehemskapellet. Grundläggaren av detta kapell hade förfäktat bibelordets förkunnelse på folkets tungomål som en sak av utomordentlig betydelse. I trots av påvekyrkans motstånd hade denna ordning aldrig helt upphört i Böhmen. Men det rådde stor okunnighet angående Bibeln, och de värsta laster florerade inom alla samhällslager. Dessa missförhållanden blevo utan skonsamhet påtalade av Hus, som vädjade till Guds ord för att inskärpa de sanningens och renhexens principer som lian framhöll.

En borgare i Prag vid namn Hieronymus, som senare blev så intimt förbunden med Hus, hade fört Wycliffes skrifter med sig hem från England. Den engelska drottningen, som hade antagit Wycliffes lära, var en böhmisk prinsessa och genom hennes inflytande fick denne reformators skrifter stor spridning i hennes fädernesland. Dessa skrifter läste Hus med intresse. Han ansåg att deras författare måste vara en allvarlig kristen och kände sig böjd för att gynna de reformer som denne kämpat för. Utan att själv veta det hade Hus kommit in på en väg, som skulle föra honom långt bort från Rom.

Ungefär vid denna tid kommo två främlingar från England till Prag - lärda män som hade mottagit ljuset och ville föra det till detta fjärran land. Då de började öppet angripa påvens överhöghet, bringades de snart till tystnad av myndigheterna; men ovilliga att uppge sin föresats togo de sin tillflykt till andra medel. Konstnärer på samma gång som predikanter började de nu utöva sin konst. På en för allmänheten tillgänglig plats målade de två tavlor. Den ena föreställde Jesu intåg i Jerusalem, »saktmodig, ridande på en åsna» (Matt. 21:5) och ledsagad av sina lärjungar i resslitna kläder och med bara fötter. Den andra tavlan framställde en påvlig procession: påven iförd sin kostbara skrud och sin tredubbla krona och ridande på en praktfullt utstyrd häst, medan trumpetare gingo framför honom och kardinaler och prelater i lysande dräkter följde efter.

Detta var en predikan som väckte uppmärksamhet på alla håll. Stora skaror kommo för att betrakta bilderna.. Ingen kunde undgå att förstå moralen i dem. Motsatsen mellan Kristi, den. store Mästarens, ringhet och ödmjukhet och hans föregivna tjänares förmätenhet och högmod gjorde ett mäktigt intryck på. många. Det blev stor uppståndelse i Prag, och efter någon tids: förlopp ansågo främlingarna det nödvändigt av hänsyn till sin egen säkerhet att resa bort. Men den undervisning de hade meddelat glömdes ej. Bilderna gjorde ett djupt intryck på Hus och ledde honom till att grundligare studera Bibeln och Wycliffes, skrifter. Även om han ännu inte var färdig att godkänna alla de reformer som Wycliffe förfäktade, kunde han tydligare inse påvedömets verkliga karaktär, och med desto större nitälskan fördömde han prästerskapets högmod, äregirighet och sedefördärv.

Underrättelserna om verksamheten i Prag nådde Rom, och Hus fick snart kallelse att inställa sig hos påven. Att lyda denna befallning skulle utsätta honom för en säker död. Konungen och drottningen av Böhmen, universitetet, medlemmar av adeln och regeringens ämbetsmän förenade sig i en hänvändelse till påven, att Hus skulle få tillåtelse att stanna i Prag och sända en ställföreträdare till Rom. I stället för att tillmötesgå denna anhållan skred påven till åtgärder för att få Hus ställd inför rätta och dömd,. varefter han belade Prag med interdikt.

En sådan dom åstadkom på den tiden fruktan vida omkring. De ceremonier som åtföljde ett interdikt voro väl lämpade att framkalla skräck hos ett folk, som trodde att påven representerade Gud själv och hade nycklarna till himmelen och helvetet ävensom makt att nedkalla såväl timliga som andliga straffdomar. Man menade att himmelens portar blevo stängda för den landsdel som belades med interdikt, och att de döda voro utestängda från de saligas boningar, till dess det behagade påven att upphäva bannet., Till tecken på denna fruktade olycka upphörde alla religiösa handlingar. Kyrkorna blevo stängda. Vigselakter försiggingo ute på kyrkogården. De döda som icke fingo begravas i vigd jord, blevo utan begravningsceremonier jordade i diken eller ute på fältet. Genom medel som vädjade till inbillningskraften sökte Romkyrkan härska över människornas samveten.

I Prag blev det jäsning i sinnena. Många anklagade Hus för att vara orsaken till alla deras olyckor och fordrade, att han skulle överlåtas åt Roms hämnd. För att stilla stormen drog reformatorn sig för en tid tillbaka till sin födelsestad. Men Hus upphörde ej med sin verksamhet utan reste omkring på landsbygden och predikade för intresserade skaror. De åtgärder påven tillgrep för att undertrycka evangelium blevo således ett medel till att ge det en ännu vidsträcktare spridning. »Icke mot sanningen, utan allenast för sanningen förmå vi något.» 2 Kor. 13:8.

Hitintills hade Hus stått ensam i sin verksamhet. Nu slöt sig Hieronymus, som under sitt uppehåll i England antagit Wycliffes lärouppfattning, till reformationsverket. Dessa två stodo härefter förenade i livet och de skulle ej heller skiljas i döden. Hieronymus utmärkte sig i framträdande grad genom lysande begåvning, vältalighet och lärdom - något som vinner folkets ynnest;. men i fråga om egenskaper som giva verklig karaktärsstyrka var Hus honom överlägsen. Hans besinning verkade lugnande på den impulsive Hieronymus, vilken, besjälad av sann ödmjukhet, förstod hans betydenhet och böjde sig för hans råd. Genom deras. förenade ansträngningar gick reformationsverket framåt med. större hast.

Gud lät ett stort ljus lysa in i dessa utvalda mäns hjärtan och uppenbarade för dem många av Romkyrkans villfarelser. Men deerhöllo inte allt ljus som skulle lysa för världen. Genom dessa. sina tjänare verkade Gud för att leda folket ut från katolicismens. mörker. De hade många och stora hinder att möta, men han förde dem framåt steg för steg, allteftersom de kunde bära det. De voro ej beredda att taga emot allt ljus på en gång. Det skulle endast ha kommit dem att vända sig bort - likt verkan av middagssolens fulla glans på den som länge uppehållit sig i mörker. Därför uppenbarades det så småningom för de ledande männen, allteftersom folket kunde fatta det. Under århundradenas lopp skulle andra trogna medarbetare följa efter och leda folket vidare på reformationens väg.

Ånyo syntes Prag stå på randen av en blodig kamp. Liksom fordom anklagade man Herrens tjänare för att »draga olycka över Israel» (2 Kon. 18:17). Staden blev åter belagd med interdikt, och Hus vände tillbaka till sin födelsestad. Det vittnesbörd han med sådan trohet avlagt i sitt kära Betlehemskapell var nu fullbordat. Han skulle tala från en högre estrad till hela, kristenheten, innan han utgav sitt liv som ett vittne för sanningen.

För att avlägsna det onda som vållade förvirring i Europa, sammankallades ett allmänt kyrkomöte i Konstanz.14 Detta möte blev enligt kejsar Sigismunds önskan sammankallat av en av de tre rivaliserande påvarna, Johan XXIII. Denne kom tillstädes, men med onda aningar. Likväl höll han sitt intåg i Konstanz med stor prakt, ledsagad av kyrkliga ämbetsmän av högsta rang och åtföljd av en skara hovmän. Samtliga stadens kyrkliga och civila ämbetsmän gingo honom till mötes för att hälsa honom välkommen. Över hans huvud var en gyllene tronhimmel, buren av fyra av de högsta dignitärerna. Hostian bars framför honom. Kardinalerna och de adligas lysande dräkter erbjödo ett imponerande skådespel.

En annan resande närmade sig Konstanz vid samma, tid. Hus var medveten om de faror som hotade honom. Han tog avsked av sina vänner, som om han aldrig skulle få återse dem, och anträdde resan med en känsla av att den skulle föra honom till bålet. Ehuru han fått lejdebrev från konungen av Böhmen och under vägen tillika erhållit ett av kejsar Sigismund, gjorde han alla sina förberedelser med tanke på möjligheten av en förestående död.

Vid sin ankomst till Konstanz beviljades Hus full frihet. Till kejsarens lejdebrev lades påvens försäkran om beskydd. Men i trots av dessa högtidliga och upprepade förklaringar blev reformatorn inom kort på order av påven och kardinalerna arresterad och insatt i en avskyvärd fängelsecell. Senare blev han flyttad till en starkt befäst borg på andra sidan Rhen och där kvarhölls han som fånge. Påven som hade föga gagn av sin trolöshet, blev snart därefter insatt i samma fängelse.15 Han hade gjort sig skyldig till de skamligaste laster och brott, förutom mord, simoni och skörlevnad, »synder som inte kunna nämnas» -enligt kyrkomötets egen förklaring. Därför blev han till sist fråntagen tiaran och satt i fängelse. Likaledes avsattes de två mot-påvarna och en ny påve blev vald.

Hus' fängslande väckte stor förbittring i Böhmen. Mäktiga adelsmän nedlade allvarliga protester mot denna våldshandling. Kejsaren, som ogärna såg att man kränkte hans lejdebrev, mot. satte sig kyrkomötets handlingssätt. Men reformationens fiender voro beslutsamma och ondskefulla. På detta sätt vunno de sin sak.

Utmattad av sjukdom, som vistelsen i det osunda fängelset ådragit honom, blev Hus omsider inställd för kyrkomötet. Belagd med bojor stod han inför kejsaren, som hade givit sitt hedersord på att beskydda honom. Under de långvariga förhandlingarna försvarade han ståndaktigt sanningen, och inför de närvarande andliga och världsliga myndigheterna uttalade han en högtidlig protest mot det fördärv, som härskade inom prästeståndet. Ställd inför valet att återkalla eller lida, martyrdöden, valde han det senare.

För sista gången blev Hus förd inför kyrkomötet. Det var en lysande församling: kejsaren, rikets furstar, de furstliga ombuden, kardinaler, biskopar och präster. En väldig skara åskådare hade infunnit sig för att bevittna dagens händelser. Från alla delar av kristenheten hade de kommit, dessa som skulle bli vittnen till det första stora offret i den långvariga strid, vars resultat skulle bliva samvetsfrihetens seger.

Uppfordrad att avge sitt slutliga svar förklarade Hus, att han intet kunde återkalla. Och i det han fäste sin genomträngande blick på monarken, vars löfte på ett så skamligt sätt blivit brutet, yttrade han: »Av egen fri vilja beslöt jag inställa mig för detta kyrkomöte under offentligt beskydd på tro och loven av kejsaren, som är här tillstädes.»16 En djup rodnad färgade Sigismunds ansikte, då alla i församlingen fäste sina blickar på honom.

Ånyo uppmanad att återkalla svarade han vänd mot folket: »Huru skulle jag då kunna lyfta blicken upp mot himmelen? Huru skulle jag kunna se på de skaror, för vilka jag har förkunnat det rena evangelium? Nej, jag aktar deras frälsning högre än denna svaga kropp, som nu överlämnas åt döden.»

Man tog av honom kläderna, plagg efter plagg, medan var och en av biskoparna uttalade en förbannelse, i det han utförde sin del av ceremonien. Till sist »satte de på hans huvud en mössa eller en mitra av papper, på vilken voro målade bilder av demoner och på framsidan ordet 'Ärkekättare' med iögonfallande skrift. 'Med största glädje', sade Hus, 'vill jag bära denna vanärande krona för din skull, o Jesus, du som bar en törnekrona för mig.'»

Hus blev nu överlämnad åt de världsliga myndigheterna och förd till bålet. En ofantligt stor folkskara följde dem - beväpnade män i hundratal, präster och biskopar i sina dyrbara dräkter samt befolkningen i Konstanz. Då han blivit fastbunden vid bålet och allt var färdigt för antändning, blev martyren än en gång uppmanad att rädda sitt liv genom att överge sina villfarelser. »Vilken villfarelse skall jag då övergiva?» frågade Hus. »Jag vet mig icke skyldig till något. Jag kallar Gud till vittne på att allt vad jag skrivit och predikat, har varit avsett att rädda själar från synd och förtappelse. Och därför vill jag med största glädje med mitt blod stadfästa den sanning, som jag i tal och skrift förkunnat.»19 Då lågorna omvärvde honom, började han sjunga: »Jesus, Davids son, förbarma dig över mig! » och fortfor därmed till dess hans stämma tystnade i döden.

Då Hus' kropp var helt och hållet förtärd, blev hans aska tillika med den jord den vilade på, hopsamlad och strödd i Rhen och sålunda förd vidare ut i havet. Hans förföljare hyste den fåfänga föreställningen, att de hade utrotat de sanningar han förkunnat. Föga anade de att askan, som -den dagen fördes bort till havet, skulle bli som en säd, som skulle spridas i alla länder på jorden och bära rik frukt i form av vittnen för sanningen. Den röst som hade talat i rådssalen i Konstanz, hade bringat ett eko, som skulle höras genom alla -kommande tidsåldrar. Hus var icke mer. Men de sanningar för vilka han dog, kunde aldrig omintetgöras. Hans exempel på tro och ståndaktighet skulle uppmuntra skaror att stå fasta för sanningen i trots av tortyr och död. Hans avrättning hade framställt Roms trolösa grymhet till beskådande för hela världen. Sanningens fiender hade sig ovetande främjat den sak de förgäves sökte omintetgöra.

Ännu ett bål skulle resas i Konstanz. Ännu en martyrs blod skulle vittna för sanningen. Då Hieronymus sade farväl till Hus vid dennes avresa till kyrkomötet, förmanade han honom att vara frimodig och ståndaktig samt förklarade, att om Hus bleve utsatt för någon fara, skulle han skynda till hans hjälp. Så snart den trofaste lärjungen fick höra om reformatorns fängslande, beredde han sig strax på att infria sitt löfte. Utan lejd och med en enda följeslagare begav han sig åstad till Konstanz. Vid ankomsten dit blev han övertygad om att han endast utsatt sig själv för fara utan att kunna göra något för Hus' befrielse. Han flydde från staden, men blev arresterad på hemresan och förd tillbaka, slagen i bojor och under bevakning av en trupp soldater. Vid hans första inställelse inför kyrkomötet bemötte man hans svar på de beskyllningar, som riktades mot honom, med ropet: »På bålet med honom! På bålet! »20

Hieronymus blev insatt i en fängelsecell på bröd och vatten och fastkedjad i en sådan ställning, att det förorsakade honom svåra lidanden. Efter några månaders förlopp hade Hieronymus genom den grymma behandlingen i fängelset ådragit sig en sjukdom, som hotade att ända hans liv, och hans fiender, som fruktade för att han skulle undslippa dem, behandlade honom med mindre stränghet, ehuru han måste tillbringa ett år i fängelse.

Hus' död hade inte givit det resultat som katolikerna hoppats. Kränkningen av hans lejd hade väckt en storm av förbittring, och mötet beslöt att i stället för att bränna Hieronymus tvinga honom till underkastelse, om det var möjligt. Han fick välja mellan att återkalla och att dö på bålet. I början av hans fängelsetid skulle döden ha varit en barmhärtighet i jämförelse med de förfärliga lidanden han genomgått. Men nu försvagad som han var av sjukdom, plågad av ängslan och ovisshet, skild från sina vänner och nedslagen till följd av Hus' död, svek honom hans själsstyrka och han gick med på att böja sig för mötet. Han lovade att hålla sig till den katolska tron och godkände mötets förkastelsedom över Wycliffes och Hus' lärosatser, dock med undantag för de »heliga sanningar» som de hade framhållit.21

På detta sätt sökte Hieronymus nedtysta samvetets röst och undgå sin dom. Men i fängelsecellens enslighet insåg han tydligare vad han gjort. Han tänkte på den frimodighet och trohet som besjälade Hus och jämförde därmed sin egen förnekelse av sanningen. Han tänkte på sin gudomlige Mästare, som han lovat tjäna och som för hans skull lidit korsets död. Före återkallelsen hade han mitt i alla sina lidanden funnit tröst i förvissningen om Guds ynnest. Men nu plågades hans själ av ånger och tvivel. Han visste att ännu flera återkallelser måste göras, innan han kunde bli försonad med Rom. Den väg han hade beträtt kunde sluta endast i fullständigt avfall. Hans beslut var fattat: han kunde icke förneka sin Herre för att undgå ett kortvarigt lidande.

Snart blev han ånyo inställd inför kyrkomötet. Domarna hade inte funnit hans underkastelse tillfyllestgörande. Deras blodtörst, stegrad genom Hus' död, krävde nya offer. Endast genom ett oförbehållsamt uppgivande av sanningen kunde Hieronymus rädda sitt liv. Men han hade beslutat bekänna sin tro och följa i sin broders spår till bålet.

Han återtog sitt tidigare medgivande och framställde en högtidlig begäran om tillfälle att tala till sitt försvar. Då de fruktade för den verkan hans ord kunde ha, yrkade prelaterna art han endast skulle bekräfta eller förneka riktigheten av de beskyllningen som blivit gjorda mot honom. Hieronymus protesterade mot en sådan grymhet och orättvisa. »I tre hundra fyrtio dagar haven I hållit mig inspärrad i ett vederstyggligt fängelse», sade han, »omgiven av smuts och orenlighet och i den yttersta saknad av allt. Och så ställen I mig fram här för eder men vägren att höra på mig, medan I lånen edert öra till mina dödsfiender . . . Om I verkligen åren förståndiga män, om I åren världens ljus, så tagen eder i akt, så att I icke synden mot rättfärdigheten. Vad mig angår, så är jag bara en skröplig människa, mitt liv har blott ringa värde, och när jag uppmanar eder att icke avkunna en orättfärdig dom, talar jag mindre för mig själv än för eder. »22

Hans anhållan blev slutligen beviljad. I sina domares åsyn föll Hieronymus på sina knän och bad, att Guds Ande måtte leda hans tankar och ord, så att han icke talade något som var i strid med sanningen eller som kunde vanära hans Mästare. På honom uppfylldes vid detta tillfälle Herrens löfte till de första lärjungarna: »I skolen föras fram också inför landshövdingar och konungar för min skull . . . Men när man drager eder inför rätta, gören eder då icke bekymmer för huru eller vad I skolen tala; ty vad I skolen tala skall bliva eder givet i den stunden. Det är icke I, som skolen tala, utan det är eder Faders Ande, som skall tala i eder. » Matt. 10:18-20.

Hieronymus' ord väckte förvåning och förundran till och med bland hans fiender. Ett helt år hade han varit inspärrad i fängelse, ur stånd att kunna läsa, eller ens se, utsatt för stora lekamliga lidanden och själsångest. Likväl framställde han sina argument med samma klarhet och kraft, som om han ostört haft tillfälle till studier. Han hänvisade sina åhörare till den långa raden av heliga män som blivit dömda av orättfärdiga domare. I nästan varje släktled har det funnits sådana som blivit försmädade och bortstötta, i det de sökt höja sina medmänniskor, men eftervärlden har insett, att de gjort sig förtjänta av att äras. Kristus själv blev dömd som missdådare av en orättfärdig domstol.

Vid sin återkallelse hade Hieronymus medgivit, att domen över Hus kunde vara rättvis, men nu gav han uttryck åt sin ånger däröver och avlade sitt vittnesbörd om martyrens oskuld och helighet. »Jag kände honom från barndomen», sade han. »Han var en förträfflig människa, en rättfärdig och helig man. Trots sin oskuld blev han likväl dömd . . . Jag - också jag är redo att dö. Jag skall icke vika tillbaka för den pina, som mina fiender och falska vittnen ha i beredskap åt mig. Den dag kommer, då de skola avlägga räkenskap för sitt hyckleri inför den store Guden, som ingen kan bedraga. »23

Pekande på sina domare yttrade han bestämt: »I dömden Wycliffe och Hus, icke därför att de angripit kyrkans lära utan helt enkelt därför att de uttalade sitt ogillande av prästerskapets skandalösa leverne. Vad de hava påstått är ovedersägligt, och jag instämmer däri. »24

Åter bröt vredesstormen lös, och Hieronymus blev skyndsamt återförd till fängelset. Men det fanns några i församlingen som voro starkt påverkade av hans ord och som önskade rädda hans liv. Högtstående män i kyrkan besökte honom och uppmanade honom att böja sig för kyrkomötets vilja. De mest lysande utsikter framställdes för honom som belöning, om lian ville uppge sitt motstånd mot Rom. Men i likhet med Mästaren, när han blev erbjuden denna världens härlighet, stod Hieronymus orubblig.

Inom kort blev dödsdomen avkunnad. Han fördes bort till samma plats där Hus givit sitt liv. Sjungande gick han vägen fram och hans ansikte lyste av glädje och frid. Hans blick var fäst på Kristus, och döden hade mist sin skräck för honom. Då bödeln skulle antända bålet, gick denne bakom honom, men martyren utropade: »Träd modigt fram och tänd elden inför min åsyn. Om jag hade hyst fruktan, så skulle jag icke varit här.»

Sålunda omkommo Guds trofasta ljusbärare. Men ljuset av de sanningar de hade förkunnat och av deras hjältemodiga exempel kunde inte utsläckas. Lika gott kunde människorna försöka få solen att gå tillbaka på sin bana, som att förhindra gryningen till den dag som redan höll på att uppgå över världen.

Hus' avrättning hade väckt stor harm och förfäran i Böhmen. Hela nationen hade en känsla av att han föll offer för prästernas hat och kejsarens trolöshet. Man erkände att han varit en trogen sanningens förkunnare, och rådet som hade avkunnat hans dödsdom, anklagades för mord. Hans lärosatser blevo nu föremål för större intresse än någonsin förr. I påvliga edikt hade Wycliffes skrifter blivit dömda att brännas. Men de som hade undgått förstörelsen, blevo nu framtagna ur sina gömställen och granskade i förening med Bibeln och sådana delar därav, som folket kunde erhålla, och många blevo sålunda ledda till att antaga, den uppenbarade sanningen.

Medan de trosbröder som ingått fördrag med romerska kyrkan, insöpo hennes villfarelser, slöto sig försvararna av den evangeliska tron tillsammans till en särskild församling och kallade sig »De förenade bröderna». Därigenom ådrogo de sig fiendskap från alla håll. Men de stodo orubbliga. De blevo tvungna att söka sin tillflykt i skogar och bergstrakter, men de fortforo att samlas för att läsa Guds ord och hålla gudstjänst.

Genom budbärare, som hemligen utsändes till olika länder, fingo de veta att det fanns »spridda anhängare av sanningen, några i en by och några i en annan, föremål liksom de själva för förföljelse, och vidare att det bland alperna existerade en gammal församling, som byggt på Skriftens grundval och protesterade mot Romkyrkans avguderi och sedefördärv».26 Dessa underrättelser hälsades med stor glädje, och brevväxling uppstod med de valdensiska kristna.

Orubbligt fasthållande vid evangelium bidade böhmarne genom förföljelsens natt, ännu i den mörkaste timmen riktande sina blickar mot horisonten likt den som väntar efter morgonen. »Det var deras lott att leva i en ond tid. Men . . . de kommo ihåg de ord, som först uttalades av Hus och sedan upprepades av Hieronymus, att ett århundrade skulle förgå, innan dagen komme att gry. Dessa ord voro för taboriterna (husiterna) vad Josefs ord voro för stammarna i fångenskapen: 'Jag dör', sade han, 'och Gud skall förvisso se till eder och föra eder upp från detta land.' »27

»Sista delen av femtonde århundradet bevittnade den långsamma men säkra tillväxten av Förenade brödernas församling. Ehuru långt ifrån att vara ostörda, njöto de dock ett relativt lugn. Vid början av det sextonde århundradet räknade de tvåhundra församlingar i Böhmen och Mähren. »28 »Så talrik var den kvarleva som, undkommen eldens och svärdets förödelser, fick se den dag uppgå som Hus hade förutsagt.»29

Främst bland dem som voro kallade att föra kyrkan ut ur påvedömets mörker till en renare tro står Martin Luther. Luther var nitisk, eldig och Gud hängiven. Han visste ej av någon annan fruktan än Herrens fruktan och erkände ingen annan grundval för tron än den heliga Skrift. Detta gjorde Luther till en man för sin tid. Genom honom utförde Gud ett stort verk till kyrkans reformation och världens upplysning.

I likhet med evangelii första budbärare utgick också Luther från de fattigas led. Sina tidigaste år tillbragte han i ett oansenligt tyskt bondehem. Genom dagligt slit som gruvarbetare sökte hans far skaffa medel till hans utbildning. Det var hans mening att sonen skulle bli jurist. Men Gud hade för avsikt att göra honom till en byggmästare i det stora tempel, som långsamt reste sig under århundradenas lopp. Möda, umbäranden och sträng disciplin var den skola, i vilken den Allvise förberedde Luther för hans viktiga livsuppgift.

Luthers far var en man med själsstyrka och handlingskraft, han var hederlig, beslutsam och karaktärsfast. Sin övertygelse om rätt och plikt efterkom han utan hänsyn till följderna. Hans oförvillade, sunda omdöme ledde honom till att betrakta munkväsendet med misstro. Därför väckte det också hans djupa misshag, då Luther utan hans samtycke gick i kloster. Det dröjde två år, innan fadern blev försonad med sin son, men även efter den tiden var hans mening oförändrad.

Luthers föräldrar lade i dagen stor omsorg med hänsyn till sina barns uppfostran och utbildning. De sökte undervisa dem i kunskapen om Gud och i utövandet av kristliga dygder. Fadern bad ofta i sonens närvaro, att barnet måtte komma ihåg Herrens namn och en dag vara med att befordra hans sanning. Varje tillfälie till moralisk och andlig utveckling, som deras mödosamma liv erbjöd, utnyttjades flitigt av dessa föräldrar. Med allvar och uthållighet sökte de hos sina barn lägga grunden till ett fromt och nyttigt liv. Deras karaktärsstyrka och viljekraft förledde dem ibland att bruka för mycket stränghet. Men om reformatorn insåg att de i vissa avseenden misstagit sig, fann han mer att rosa än att risa i deras fostran av barnen.

I skolan dit han tidigt blev sänd, behandlades Luther med stränghet, ja till och med hårdhet. Hans föräldrar voro så fattiga, att då han lämnade hemmet för att gå i skola i en annan stad, måste han en tid skaffa sig bröd genom att sjunga från dörr till dörr. Ofta led han av hunger. De dystra, vidskepliga föreställningar om religionen som den tiden härskade, fyllde hans själ med fruktan. Med bedrövat hjärta kunde han gå till vila om aftonen, i det han såg framtiden så skrämmande mörk och ständigt förskräcktes vid tanken på Gud som en sträng, hård och obarmhärtig domare och en grym tyrann i stället för en kärleksfull himmelsk fader.

Dock - i trots av så många nedslående omständigheter strävade Luther beslutsamt framåt mot det höga moraliska och intellektuella ideal, som fängslade hans själ. Hans kunskapstörst tillika med hans allvarliga och praktiska läggning ledde honom till att åstunda det gedigna och nyttiga hellre än det pråliga och ytliga.

Då han aderton år gammal inskrevs vid universitetet i Erfurt, var hans ställning gynnsammare och hans utsikter ljusare än under tidigare år. Genom sparsamhet och flit hade hans föräldrar uppnått ett visst välstånd och kunde lämna honom all behövlig hjälp. Dessutom hade förståndiga vänner genom sitt inflytande i någon mån mildrat de dystra verkningarna av hans tidigare uppfostran. Han ägnade sig åt studier av de bästa författare och riktade sitt förstånd med deras yppersta tankar samt gjorde de visas visdom till sin egen. Till och med under sina förra lärares stränga disciplin hade han tidigt givit löfte om framtida utmärkelse, och under gynnsamma inflytelser utvecklades hans förstånd hastigt. Ett gott minne, livlig fantasi, skarp tankeförmåga och en outtröttlig flit ställde honom snart i första raden bland hans kamrater. Intellektuell övning mognade hans förstånd, satte hans själsgåvor i verksamhet och skärpte hans uppfattning, varigenom han bereddes för de strider han skulle möta i livet.

Herrens fruktan bodde i Luthers hjärta. Det gjorde att han kunde vara orubblig i sina föresatser och bevara en djup ödmjukhet inför Gud. Han hade en ständig förnimmelse av sitt beroende av gudomligt bistånd och försummade aldrig att börja dagen med bön, medan han oupphörligt bönföll om vägledning och hjälp. »Väl bedit är till hälften arbetat», brukade han ofta säga.30

Då Luther en dag undersökte böckerna i universitetets bibliotek, upptäckte han en latinsk bibel. En sådan bok hade han aldrig förr sett; han visste ej ens att den fanns till. Han hade hört delar av evangelierna och breven läsas vid den offentliga, gudstjänsten, och han trodde att dessa utgjorde hela Bibeln. Nu såg han för första gången Guds ord i sin helhet. Med fruktan och förundran vände han de heliga bladen, och med bultande hjärta läste han själv livets ord, medan han nu och då stannade och utropade: »Ack, om Gud ville ge mig en sådan bok! »31

En allvarlig önskan om frigörelse från synden och frid med Gud ledde honom slutligen till att gå i kloster och. inviga sig åt munklivet. Här måste han utföra de simplaste åligganden och gå från hus till hus för att tigga. Han var i den ålder, då man är svagast för aktning och anseende, och dessa grova sysslor voro mycket kränkande för hans naturliga känslor, men han utstod förödmjukelsen med tålamod, då han ansåg den vara nödvändig för hans synders skull.

Varje ögonblick, som ej togs i anspråk för hans dagliga plikter, använde han till studier. Han berövade sig nödvändig vila och unnade sig knappast tid för sina tarvliga måltider. Framför allt fann han glädje i att rannsaka Guds ord. Han hade funnit en bibel, som var fastkedjad vid klosterväggen, och. dit återvände han ofta. Allteftersom hans syndmedvetande fördjupades, sökte han genom egna gärningar ernå förlåtelse och frid. Han utmärkte sig genom en sträng fromhet och sökte genom fastor, nattvak och gisslingar underkuva sin onda natur, varifrån klosterlivet ej kunnat befria honom. Han ryggade ej tillbaka för något offer, varigenom han möjligen kunde uppnå hjärtats renhet och vinna ynnest hos Gud. »Jag var verkligen en from munk», yttrade han sedermera, .»och iakttog min ordens regler strängare än jag kan beskriva. Om en munk någonsin kommit till himmelen genom sitt munkväsende, så skulle jag visserligen ha kommit dit . . . Hade det fortsatt längre, så skulle jag ha marterat mig till döds. »32 Till följd av denna stränga disciplin förlorade han sina krafter och led av krampanfall, vars verkningar lian aldrig helt övervann. Men trots alla dessa ansträngningar erfor hans betungade själ ingen lindring. Till sist befann han sig vid förtvivlans rand.

Då det såg ut för Luther som om allt var förlorat, lät Gud en vän och hjälpare uppstå. Den fromme Staupitz upplät gudsordets dörr för hans sinne. Han bad honom se bort från sig själv, upphöra med att tänka på det eviga straffet för överträdelse av Guds lag och se på Jesus, som var hans syndaförlåtande Frälsare. »Kasta dig i Frälsarens armar i stället för att plåga dig för dina synders skull. Sätt din förtröstan till honom, till hans rättfärdiga liv och hans försoningsdöd . . . Lyssna till Guds Son! Han blev människa för att skänka dig försäkran om ynnest hos Gud. Älska honom som först älskat dig! »33 Så talade denne nådens budbärare, och hans ord gjorde ett djupt intryck på Luthers sinne. Efter mycken strid med ingrodda villfarelser kunde han omfatta sanningen, och hans bekymrade själ fick frid.

Luther var ännu en trogen anhängare av påvekyrkan och hade ingen tanke på att någonsin bli något annat. Genom Försynens ledning kom han att avlägga ett besök i Rom. Han företog resan till fots och tog härbärge i klostren under vägen. I ett kloster i Italien blev han mycket förvånad över den rikedom, lyx och prakt som han blev vittne till. Munkarna som hade furstliga inkomster, bodde i praktfulla rum, klädde sig i de finaste och dyrbaraste dräkter och frossade, vid överdådiga bord. Med smärtsamma aningar jämförde Luther denna syn med sitt eget mödosamma och självförnekande liv. Hans inre råkade i förvirring.

Han gick in i staden, besökte kyrkorna, lyssnade till de underbara berättelser som präster och munkar omtalade och utförde alla övliga ceremonier. Over allt fick han bevittna sådana ting som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg att ogudaktigheten härskade inom alla klasser av det andliga ståndet. Han hörde opassande skämt från prelaterna och intogs av fasa över deras vanvördiga uppträdande även under mässan. I sitt umgänge med munkarna och stadens borgare blev lian vittne till utsvävningar och omåttlighet. Vart han vände sig mötte han gudlöshet i stället för helighet. »Ingen kan föreställa sig vilka synder och skamliga handlingar som begås i Rom», skrev han, »man måste se och höra det för att kunna tro det. Därför brukar man säga: 'Om det finnes ett helvete, så är Rom byggt däröver. Det är en avgrund varifrån utgår allt slags synd.'»35

I ett kort förut utfärdat dekret hade påven utlovat avlat till alla som på sina knän ginge uppför »Pilatustrappan». Det påstås att vår Frälsare gick ned för denna trappa, då han lämnade den romerska domsalen, och att den genom ett under blivit förd från Jerusalem till Rom. Då Luther en dag andäktigt klättrade uppför denna trappa, tyckte han sig plötsligt höra en tordönsstämma säga: »Den rättfärdige skall leva av tro. » Rom. 1:17. Han reste sig hastigt upp och skyndade skamsen och förskräckt bort från platsen. Detta skriftställe miste aldrig sin kraft över hans själ. Från den stunden såg han klarare än någonsin förr det bedrägliga i att förtrösta på mänskliga gärningar till frälsning samt nödvändigheten av att ständigt tro på Kristi förtjänst. Hans ögon hade blivit upplåtna och skulle aldrig mer tillslutas för. påvedömets bedrägeri. Då han vände sitt ansikte från Rom, vände han också sitt hjärta därifrån. Efter den tiden blev klyftan större och större, till dess han avbröt varje förbindelse med påvekyrkan.

Efter sin återkomst från Rom erhöll Luther sin teologie doktorsgrad vid universitetet i Wittenberg. Nu hade han fått tillfälle som aldrig förr att ägna sig åt granskningen av den heliga Skrift, som han så högt älskade. Han hade högtidligt lovat att under hela sitt liv sorgfälligt granska och troget predika Guds ord i stället för påvliga traditioner och lärosatser. I-lan var inte längre en munk eller professor blott utan en befullmäktigad Bibelns förkunnare. Han var kallad till herde för att föda Guds hjord, som hungrade och törstade efter sanningen. Han förklarade bestämt, att de kristna icke kunde antaga någon annan lära än den som grundar sig på Skriftens auktoritet. Dessa ord utgjorde ett angrepp mot själva grundvalen för den påvliga överhögheten. De innehöllo reformationens livsprinciper.

Luther insåg faran av att upphöja mänskliga teorier över Guds ord. Djärvt angrep han skolastikernas spekulativa vantro och be kämpade den filosofi och teologi, som så länge haft ett avgörande inflytande över folket. Han fördömde sådana studier inte bara som onyttiga utan skadliga och sökte leda sina ähörares tankar bort från filosofiens och teologiens spetsfundigheter till de eviga sanningar, som profeterna och apostlarna förkunnat.

Dyrbart var det budskap han frambar för ivrigt lyssnande folkskaror. Aldrig förr hade de lyssnat till sådana lärdomar. Förkunnelsen om Frälsarens kärlek och försäkran om förlåtelse och frid genom hans försonande blod fröjdade deras hjärtan och födde ett odödligt hopp. I Wittenberg blev ett ljus tänt, vars strålar skulle nå till jordens yttersta trakter och -som skulle tilltaga i klarhet intill tidens avslutning.

Men ljus och mörker kunna aldrig förenas. Mellan sanning och villfarelse pågår en strid som aldrig kan biläggas. Att stödja och försvara den ena är att angripa och nedslå den andra. Vår Frälsare har själv sagt: »Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.» Matt. 10:34. Några år efter reformationens början yttrade Luther: »Gud leder icke, han driver mig framåt, han för mig åstad. Jag är icke herre över mig själv. Jag önskar leva i lugn och ro, men jag blir kastad mitt in i tumult och omvälvningar. »36 Luther var nu på väg att bli driven in i kampen.

Romkyrkan hade gjort Guds nåd till en handelsvara. Penningväxlarnas bord (Matt. 21:12) ställdes upp vid sidan av hennes altare, och luften genljöd av köpares och säljares rop. Under föregivande av att samla penningar till uppförandet av St Peterskyrkan i Rom blev avlat offentligen salubjuden av påvens befullmäktigade. Med priset för missgärningar byggde man tempel för Guds tillbedjan. Tetzel var den ämbetsman som blev utsedd att förestå avlatshandeln i Tyskland. Med stor fräckhet upprepade han de värsta lögner och berättade vidunderliga historier för att vilseleda okunniga, lättrogna och vidskepliga människor. Hade de haft Guds ord, skulle de inte ha låtit föra sig bakom ljuset.

När Tetzel höll sitt intåg i en stad, gick en budbärare framför honom och förkunnade: »Gud och den helige faderns nåd är utanför edra portar».37 Och folket hälsade den gudsbespottande gycklaren välkommen, som om det varit Gud själv som stigit ned till dem från himmelen.

Den oförskämda handeln öppnade's i kyrkan, och Tetzel besteg predikstolen och lovprisade avlaten såsom Guds dyrbaraste gåva. Han förklarade att i kraft av hans avlatsbrev kunde alla de synder förlåtas, som köparen senare önskade begå, och att icke ens ånger var nödvändig.38 Än mer, han försäkrade sina åhörare att avlaten kunde frälsa inte bara de levande utan också de döda och att i det ögonblick pengarna klingade: i kassakistan, skulle den själ som det betalades för, fara ur skärselden upp till himmelen.39

Fastän Luther ännu var en sträng katolik, intogs han av fasa över avlatskrämarnas hädiska förmätenhet. Många i hans egen församling hade köpt avlatsbrev, och snart började de uppsöka sin präst för att bekänna sina synder och få avlösning, inte därför att de voro botfärdiga och önskade omvända sig utan på .grund av sina avlatsbrev. Luther vägrade dem absolution och förklarade, att utan ånger och bättring skulle de gå förlorade i sina synder. Högligen förlägna gingo de till Tetzel och beklagade sig över att deras biktfader inte ville godtaga hans avlatsbrev, och några fordrade djärvt att få sina pengar tillbaka. Munken blev rasande. Han uttalade de fruktansvärdaste förbannelser, lät tända bål på torgen samt förklarade att han »hade fått befallning av påven att bränna alla kättare, som vågade tala mot hans allra heligaste avlat ».40

Luther upptog nu sitt verk som en oförfärad sanningens förkämpe. Från predikstolen lät han sin högtidligt varnande stämma höras. Han framhöll för folket syndens fördärvliga natur samt betonade, att människan genom sina egna gärningar omöjligen kunde förminska dess skuld eller undgå dess straff. Ingenting annat än omvändelse till Gud och tro på Kristus kan frälsa syndaren. Kristi nåd kan ej köpas, den är en fri gåva. Han rådde folket att inte köpa avlat utan i tro se upp till. den korsfäste Frälsaren. Han omtalade sin egen smärtsamma erfarenhet att vinna frälsning genom självförödmjukelse och botövningar och försäkrade dem, att det var genom att se bort från sig själv och tro på Kristus, som han funnit frid och glädje.

Då Tetzel fortsatte med sin gudlösa trafik, beslöt Luther att nedlägga en mera verksam protest mot detta skriande missbruk. Ett tillfälle erbjöd sig snart. Slottskyrkan i Wittenberg inrymde många reliker. På vissa helgdagar visade man dessa för folket, och full förlåtelse meddelades åt alla som då besökte kyrkan och biktade sig. Av denna anledning kom folket i skaror till kyrkan de dagarna.

Allhelgonadagen, en av de viktigaste av dessa högtider, närmade sig. Dagen förut slöt sig Luther till' de skaror som styrde sina steg till kyrkan och uppslog på dörren sina 95 teser mot läran om avlaten. Han förklarade sig villig att försvara dessa teser på universitetet den följande dagen emot alla som ville bestrida dem.

Hans satser tilldrog sig allmänhetens uppmärksamhet. De lästes om och om igen och upprepades överallt. Det blev stor rörelse vid universitetet och i hela staden. I dessa teser påvisade Luther att makten att meddela syndaförlåtelse och att efterskänka straff 'för synd aldrig blivit överlämnad åt påven eller åt någon annan människa. Hela avlatssystemet var ett gyckelspel, ett konstgrepp i ändamål att utpressa penningar av folket genom att vädja till deras övertro - ett -Satans påfund för att fördärva själar, som satte tro till slika lögner. Det blev också tydligt ådagalagt, att Kristi evangelium är kyrkans dyrbaraste; skatt och att Guds nåd, som uppenbaras däri, meddelas fritt åt: alla som söka den genom omvändelse och tro.

Fastän Luther av Guds Ande blivit ledd till att börja sitt verk, skulle han dock inte kunna fullfölja det utan allvarlig kamp. Hans fienders försmädelser, deras vrånga framställning av hans avsikter och deras orättfärdiga och ondskefulla anmärkningar mot hans karaktär och bevekelsegrunder vältrade in över honom som en översvämmande flod. Detta blev ej utan verkan. Han hade varit säker på att folkets ledare både i kyrkan och i skolorna med glädje skulle förena sig med honöm i hans reformsträvanden. Uppmuntrande ord från män i hög ställning hade fyllt honom med fröjd och hopp. I anden hade han redan sett en ljusare dag uppgå över kyrkan. Men denna uppmuntran hade blivit utbytt mot klander och fördömelse.

Luther bävade, när han betraktade sig själv - en ensam man i strid med jordens mäktigaste makter. Ibland tvivlade han på huruvida det verkligen var Gud, som hade lett honom till att motsätta sig kyrkans auktoritet. »Vem var väl jag», skriver han, »att jag satte mig upp mot påvens majestät, inför vilken jordens konungar och hela världen bävade? . . . Ingen kan förstå vad mitt hjärta led under dessa två år och vilket missmod, för att inte säga förtvivlan, jag nedsjönk i. »41 Men han skulle inte fullständigt prisgivas åt modlöshet. När mänskliga stöd sviktade, vände han sig till Gud allena och lärde, att han med fullkomlig trygghet kuride stödja sig på hans allsmäktiga arm.

Till en av reformationens vänner skriver Luther: »Vi kunna icke ernå kunskap om Skriften vare sig genom studium eller medelst vårt förstånd. Din första plikt är att börja med bön. Bed Herren att han för sin barmhärtighets skull täckes giva dig den rätta insikten i hans ord. Det finnes ingen annan uttolkare av Guds ord än detta ords författare, såsom han själv har sagt: 'De skola alla hava fått lärdom av Gud.' Joh. 6:45. Vänta ingenting av dina egna ansträngningar, av ditt eget förstånd, lita uteslutande på Gud och hans Andes inflytande. Tro detta på en mans ord, som själv erfarit det. »42

Detta är en lärdom av den allra största betydelse för dem som mena sig vara kallade av Gud att förkunna vår tids allvarliga sanningar. Dessa sanningar skola uppväcka Satans fiendskap och de människors som älska hans påfund. I strid mot ondskans makter behövs det något mer än intellektuell kraft och mänsklig visdom.

När motståndarna hänvisade till. sedvänja och tradition eller åberopade påvens myndighet, vädjade Luther till Bibeln, och Bibeln allena. Här mötte de argument som de icke kunde gendriva. Därför ropade vantrons och formväsendets slavar på hans blod, liksom judarna hade ropat på Jesu blod. »Han är en kättare! » ropade de katolska ivrarna. »Det är högförräderi mot kyrkan att en sådan förskräcklig kättare lever en enda timme längre. Låt schavotten ögonblickligen bliva rest åt honom! »43

Men Luther föll inte offer för deras raseri. Gud. hade ett verk som han skulle utföra, och änglar från himmelen blevo sända att beskydda honom. Överallt väcktes en längtan efter andligt framåtskridande. På alla håll förspordes en sådan hunger och törst efter rättfärdighet, som man icke hade bevittnat under århundraden. Folket som så länge varit hänvisat till mänskliga ceremonier och jordiska medlare, vände sig nu i ånger och tro till den korsfäste Kristus.

Detta omfattande intresse stegrade de påvliga myndigheternas fruktan. Luther fick kallelse att infinna sig i Rom för att svara på framställda beskyllningar för kätteri. Inkallelsen fyllde hans vänner med förskräckelse. De förstodo mycket väl vilken fara som hotade honom i denna fördärvade stad, som redan var drucken av martyrers blod. De protesterade mot hans resa till Rom och begärde, att han skulle förhöras i Tyskland.

En sådan överenskommelse ägde slutligen rum och en påvlig legat förordnades att leda förhandlingarna. I de instruktioner som påven lät meddela denne ämbetsman, hette det att Luther redan blivit förklarad vara en kättare. Legaten blev därför ålagd att anföra klagomål och tvinga honom till underkastelse utan något dröjsmål. Om Luther blev orubblig och det icke lyckades legaten att försäkra sig om hans person, var denne bemyndigad att »göra honom fredlös överallt i Tyskland» samt att »förbanna, fördriva och bannlysa alla hans anhängare».44

På denna tidpunkt då Luther hade så stort behov av en uppriktig väns sympati och råd, sände Gud i sin försyn Melanchthon till Wittenberg. Med sitt blygsamma, försynta väsen, sitt sunda omdöme, sina omfattande kunskaper och sin intagande vältalighet, förenad med karaktärens renhet och uppriktighet, tillvann sig den unge Melanchthon allmän beundran och aktning. Han utmärkte sig ej mindre genom sitt milda sinnelag än genom sin lysande begåvning. Snart blev han en ivrig evangelii lärjunge och Luthers mest betrodde vän och värderade medhjälpare. Hans saktmod, försiktighet och noggrannhet var ett komplement till Luthers mod och kraft. Deras samarbete gav reformationen ökad styrka och blev en källa till stor uppmuntran för Luther.

Augsburg hade blivit utsett som den plats, där undersökningen skulle försiggå. Luther anträdde resan dit till fots. Många hyste allvarliga farhågor för honom, då man öppet hotat gripa och mörda honom under vägen. Hans vänner bådo honom att ej sätta sitt liv i fara. De uppmanade honom enträget att lämna Wittenberg för någon tid och söka sin tillflykt hos dem som med glädje skulle beskydda honom. Men han ville inte lämna den plats där Gud hade ställt honom. Han måste fortfarande troget försvara sanningen i trots av de stormar som rasade mot honom.

Meddelandet om Luthers ankomst till Augsburg väckte stor tillfredsställelse hos den påvlige legaten. Den besvärlige kättaren, som tilldrog sig hela världens uppmärksamhet, tycktes nu vara i Roms våld, och legaten föresatte sig att han inte skulle undkomma. Reformatorn hade uraktlåtit att skaffa sig lejd. Hans vänner rådde honom att ej inställa sig för legaten utan lejdebrev, och de åtogo sig att anskaffa ett sådant från kejsaren. Legaten hade för avsikt att om möjligt tvinga Luther att återkalla eller, om det inte lät sig göra, låta föra honom till Rom för att undergå Hus' och Hieronymus' öde. Därför sökte han genom sin agent förmå Luther att inställa sig utan lejd i förlitande på hans barmhärtighet. Men det vägrade denne bestämt att göra. Han trädde ej inför det påvliga sändebudet, förrän han erhållit det dokument som försäkrade honom om kejsarens beskydd.

Av taktiska skäl hade katolikerna kommit överens om att söka vinna Luther under sken av mildhet. I sina samtal med honom visade sig legaten därför mycket vänlig. Men han fordrade att Luther obetingat och utan invändningar skulle underkasta sig kyrkans myndighet och återkalla varje punkt av sin lära. Han hade emellertid inte rätt förstått den mans karaktär, med vilken han hade att göra. Luther svarade med att uttrycka sin aktning för kyrkan, sin önskan att hålla sig till sanningen, sin villighet att svara på alla invändningar mot vad han hade lärt och att låta sina lärosatser underkastas vissa ledande universitets prövning. Men samtidigt protesterade han mot kardinalens tillvägagångssätt, när denne fordrade att han skulle återkalla, utan att först ha bevisat att han for vilse.

Det enda svar han fick var: »Återkalla, återkalla! » Reformatorn påvisade att hans ståndpunkt hade stöd i Skriften och förklarade bestämt, att han inte kunde förneka sanningen. Legaten som var ur stånd att bemöta Luthers argument, överöste honom med en storm av förebråelser, hån och smicker, bemängt med citat från arvläran och kyrkofädernas uttalanden, så att reformatorn ej fick något tillfälle att svara. Då Luther insåg att ett samtal, som fördes på detta sätt, skulle vara helt och hållet gagnlöst, begärde han att få avge sitt svar skriftligen, vilket motvilligt beviljades honom.

Vid nästa sammanträde företedde Luther en klar, innehållsrik och fyndig framställning av sina åsikter, väl underbyggd av citat ur den heliga Skrift. Efter att ha läst denna avhandling högt överlämnade han den åt kardinalen, som emellertid föraktfullt kastade den åt sidan, i det han förklarade den bestå av en massa intetsägande ord och ovidkommande citat. Luther som upptändes av nitälskan, mötte den övermodige prelaten på hans egen mark -- kyrkans traditioner och lärosatser -- och kullkastade fullständigt hans förmätna påståenden.

Då prelaten såg att Luthers bevisföring ej kunde vederläggas, förlorade han all självbehärskning och utropade i vredesmod: Återkalla! -- annars sänder jag dig till Rom att där inställas inför domare, som komma att ta hand om din sak. Jag skall bannlysa dig och alla dina anhängare, alla som hålla med dig, och stöta dem ur kyrkan. » Och till sist yttrade han i vredgad och övermodig ton: »Återkalla, eller kom aldrig mer inför mitt ansikte! »45

Reformatorn avlägsnade sig genast med sina vänner och gav därmed tydligt till känna, att man icke kunde väntia någon återkallelse av honom. Detta var inte vad kardinalen hade väntat. Han hade smickrat sig med att han med våld kunde skrämma Luther till underkastelse. Nu då han var ensam med sina anhängare, såg han än på den ene och än på den andre ytterst förtretad över det oväntade misslyckandet av hans plan.

Luthers bemödanden vid detta tillfälle blevo ej utan gagnliga följder. Den stora församling som var tillstädes, hade tillfälle att jämföra de två männen och själv döma om den ande som besjälade dem, ävensom om styrkan och sanningshalten i deras olika ståndpunkter. Vilken slående kontrast! Reformatorn, enkel, ödmjuk och bestämd, trädde fram i Guds kraft med sanningen på sin sida, påvens representant, överlägsen, stolt och oresonlig, utan ett enda bevis från Skriften och likväl häftigt ropande: Återkalla, eller du blir sänd till Rom för att straffas! »

Oaktat Luther hade skaffat sig lejd, uppgjorde katolikerna planer på att gripa och fängsla honom. Hans vänner yrkade på att eftersom det ej vore till någon nytta, att han förlängde sin vistelse i Augsburg, borde han oförtövat återvända till Wittenberg, och de manade till yttersta försiktighet i ändamål att dölja hans avsikt. Han lämnade därför staden före daggryningen till häst och ledsagades av en förare, som myndigheterna skaffat honom. Med dystra aningar red han obemärkt genom stadens mörka, tomma gator. Påpassliga, grymma fiender stämplade för att förgöra honom. Skulle han undgå de snaror som voro utlagda för honom? Det var ögonblick av ängslan och innerlig bön. Han kom till en liten port i stadsmuren; den öppnades för honom och tillsammans med sin förare drog han obehindrat därigenom. När flyktingarna lyckligt och väl kommit utanför staden, påskyndade de sin färd, och innan legaten visste något om Luthers avresa, var denne utom räckhåll för sina förföljare. Satan och hans utskickade hade lidit ett nederlag. Den man som de trott sig ha i sitt våld var borta, undsluppen som en fågel ur fågelfärgarens snara.

Då legaten fick meddelande om, Luthers försvinnande, blev han överväldigad av förvåning och vrede. Han hade väntat att få inhösta mycken ära för sitt fasta och kloka uppträdande gentemot denne kyrkans fridstörare, men han blev besviken i sina förhoppningar. Han gav sin vrede uttryck i ett brev till kurfursten Fredrik av Sachsen, vari han bittert fördömer Luther och fordrar, att kurfursten antingen skall sända honom till Rom eller förvisa honom från Sachsen.

I ett svar fordrade Luther, att legaten eller påven med den heliga Skrift skulle bevisa att han farit vilse, och förband sig på ,det högtidligaste att återkalla sina lärosatser, om de befunnes vara i strid med Guds ord. Han uttryckte även sin tacksamhet mot Gud för att han ansetts värdig att lida för en så helig sak.

Kurfursten hade ännu endast föga kännedom om reformationens grundsatser. Men den uppriktighet, klarhet och kraft som präglade Luthers ord, hade gjort ett djupt intryck på honom, och till dess man kunde bevisa att reformatorn var stadd i villfarelse, beslöt Fredrik att stå som hans beskyddare. Till svar på legatens fordran skrev han: »'Alldenstund doktor Martin varit inställd inför Eder i Augsburg, bör Ni vara till freds. Vi hade icke väntat, att Ni skulle försöka få honom att återkalla utan att ha överbevisat honom om hans villfarelse. Ingen av de lärda männen i vårt furstendöme har underrättat mig om att Martins lära är gudlös, antikristlig eller kättersk.' Kurfursten vägrade än vidare att sända Luther till Rom eller att förvisa honom ur riket. »46

Kurfursten förstod också att Luthers arbete som professor vid universitetet var i hög grad fruktbringande. Det var inte mer än ett år, sedan reformatorn uppslog sina teser på slottskyrkans dörr, men redan nu förmärktes en stor minskning av pilgrimer som besökte kyrkan vid allhelgonafesten. Romerska kyrkan hade förlorat tillbedjare och offer. Men deras plats intogs av en annan klass som nu kom till Wittenberg -- inte pilgrimer som ville tillbedja dess reliker, utan studerande som fyllde dess läroanstalter. Luthers skrifter hade överallt väckt ett nytt intresse för den heliga Skrift, och inte bara från alla delar av Tyskland, utan även från andra länder strömmade studenter till universitetet. Unga män som för första gången sågo Wittenberg, »lyfte sina händer mot himmelen och prisade Gud, därför att han låtit sanningens ljus utstråla från denna stad, liksom i forna tider från Sion, för att därifrån låta det sprida sig även till de mest avlägsna länder. »47

Reformatorns skrifter och hans lära utbredde sig till varje folk i kristenheten. Verket utsträcktes till Holland och Schweiz. Hans skrifter funno väg till Frankrike och Spanien. I England blev hans lära mottagen som livets ord. Också till Belgien och Italien hade sanningen kommit. Tusenden höllo på att vakna upp ur sin dödslika dvala till ett trosliv i glädje och hopp.

I en appell till kejsaren och den tyska adeln till förmån för en reformation i kristenheten skrev Luther angående påven: »Det är fasligt att se den man som kallar sig Kristi ställföreträdare, uppvisa en prakt större än någon kejsares. Ar detta att efterlikna den fattige Kristus eller den anspråkslöse Petrus? Man säger att han är världens herre, men Kristus, vars ställföreträdare han berömmer sig av att vara, har sagt: 'Mitt rike är icke av denna världen.' Kan en ställföreträdares herradöme sträcka sig längre än hans överordnades? »48

Om universiteten skrev han: »Jag fruktar storligen att universiteten skola visa sig vara helvetets portar -- så framt de icke allvarligt bemöda sig att utlägga den heliga Skrift och inpränta den i de ungas hjärtan. Jag råder ingen att sända sina barn till en läroanstalt, där Bibeln icke intar hedersplatsen. Varje institution, där man icke oavlåtligen sysselsätter sig med Guds ord, måste bli fördärvad. »49

Denna appell blev hastigt spridd utöver Tyskland och utövade ett mäktigt inflytande på folket. Hela folket kom i rörelse, och skaror fylkade sig omkring reformationens fana. Luthers motståndare som närde en brinnande önskan om hämnd, uppmanade påven att vidta bestämda åtgärder mot honom. Det blev beslutat att hans lära omedelbart skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare beviljades en frist på segtio dagar, efter den tiden skulle de alla bannlysas, om de inte ville återkalla.

Det var en kritisk stund för reformationen. Under århundraden hade Roms bannstrålar injagat skräck hos mäktiga monarker och fyllt mäktiga riken med ödslighet och olycka. De som drabbades av dessa bannstrålar, betraktades överallt med fruktan och avsky, de blevo avskurna från umgänget med andra och. behandlades som fredlösa, vilka borde förföljas och utrotas. Luther var ej blind . för den storm som höll på att biyta lös över honom, men han stod fast och förlitade sig på att Kristus skulle vaxa hans hjälp och sköld. Med en martyrs frimodighet och tro skrev han: »Vad som nu skall ske vet jag icke, ej heller bekymrar jag mig därom . . . Låt slaget träffa var det vill, jag hyser vegen fruktan. Icke så mycket som ett blad faller till marken utan vår Faders vilja. Hux mycket mer skall han icke hava omsorg om oss! Det är en ringa sak att dö för Ordet, eftersom Ordet, som blev kött, har själv dött! Om vi dö med honom, skola vi leva med honom, och när vi genomgått det som han genomgick för oss, skola vi vara där han är och bo hos honom i all evighet. »50

Då Luther mottog påvens bulla, sade han: »Jag föraktar den och angriper den, emedan den är orättfärdig och osann . . . Det är Kristus själv som däri fördömes . . . Det gläder mig att något få lida för den bästa av alla saker. Jag känner mig redan lättare om hjärtat, ty jag vet nu, att påven är antikrast och att hans stol är själva Satans tron. »51

Påbudet från Rom blev dock ej utan verkan. Fängelse, tortyr och svärd voro kraftiga medel till att framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga bävade för påvens dekret, och medan det rådde allmän sympati för Luther, tyckte många att livet var alltför dyrbart att riskeras för reformationens sak. Allt syntes tyda på att reformatorns verksamhet närmade sig sitt slut.

Det vax dock först efter en förfärlig kamp med sig själv, som Luther beslöt skilja sig från kyrkan. Ungefär vid den tiden var det han skrev: »Med var dag som går känner jag allt tydligare, hur svårt det är att övervinna skrupler som inplantats i barndomen. Ack, hur mycken smärta det har vållat mig, änskönt jag hade Skriften på min sida, att komma överens med mig själv att ensam uppträda mot påven och framställa honom som antikrist! Vilken anfäktelse har icke mitt hjärta haft att utstå! Hur många gånger har jag ej med bitterhet ställt till enig själv den frågan, som så ofta varit på katolikernas läppar: 'Är du den ende vise? Kunna alla andra vara misstagna? Huru skall det gå, om det i alla fall visar sig att det är du själv, som har orätt och som invecklar så många själar i villfarelse - vem skall då bli evigt fördömd?' På detta sätt kämpade jag med mig själv och med Satan, till dess Kristus genom sitt ofelbara ord befäste mitt hjärta mot dessa tvivel. »52

Påven hade hotat Luther med bannlysning, om han inte återkallade. Denna hotelse blev nu satt i verket. En ny bulla utfärdades, vari Luther förklarades vara utesluten ur den romerska kyrkan och fördömdes såsom en av Gud förbannad. I samma fördömelsedom innefattades också alla som antoge hans lära. Den väldiga striden var nu i full gång.

Motstånd är alltid deras lott, som Gud sänder att framhålla sanningar, vilka särskilt angå deras egen tid. Det fanns en nuets sanning på Luthers tid - en sanning som då hade sin speciella betydelse. Det gives också en nuets sanning för församlingen i vår tid. Det har behagat honom, »som verkar allting efter sin egen viljas råd», att ställa människor i olika omständigheter och pålägga dem plikter, som äro säregna för den tid de leva i och för de förhållanden vari de äro ställda.' Om de uppskattade det ljus de .fått motta, skulle nya sanningsfält öppna sig för deras blickar. Men sanningen är ej mera eftertraktad av flertalet nu till dags - än den var av de katoliker, som satte sig emot Luther. Samma böjelse att följa mänskliga teorier och traditioner i stället för Guds ord råder nu som i förgångna tider. De som förkunna sanningen för vår tid, böra ej vänta att bli mottagna med större ynnest än tidigare reformatorer. Den stora striden mellan sanning och villfarelse, mellan Kristus och Satan skall tilltaga i styrka, till dess denna världens historia når sin avslutning.

Jesus sade till sina lärjungar: »Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke åren av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder. Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert.» Joh. 14:19-20 . Betydelsefulla äro ock dessa ord: »Ve eder, när alla människor tala väl om eder! lå samma sätt gjorde ju deras fäder i fråga om de falska profeterna.» Luk. 6:26.

Världens ande är lika litet i överensstämmelse med Kristi ande i dag som tidigare, och de som förkunna Guds ord i dess renhet, skola inte röna mera välvilja nu än förr. Motståndet mot sanningen kan framträda i andra former, fiendskapen kan vara mindre uppenbar, därför att den är mera bakslug. Men samma motsatsförhållande existerar alltjämt och skall fortfara intill tidens slut.

En ny kejsare, Karl V, hade bestigit Tysklands tron, och Roms utskickade skyndade att framföra sina lyckönskningar och att söka förmå monarken att använda sin makt mot reformationen. Kurfursten av Sachsen däremot, vilken kejsar Karl i betydlig mån hade att tacka för sin krona, bad honom enträget att ej vidtaga några åtgärder mot Luther, förrän han givit honom tillfälle att förklara sig inför en jury av lärda, fromma och opartiska domare.

Alla partier fäste nu sin uppmärksamhet vid den samling av män från de tyska staterna, som sammanträdde i Worms snart efter att kejsar Karl övertagit riket. Det var viktiga politiska spörsmål och intressen som skulle avhandlas vid detta nationalråd, då de tyska furstarna för första gången samlades omkring sin ungdomlige monark till rådplägning. Från alla delar av riket kommo högt stående representanter för kyrka och stat. Världsliga herremän, högborna, mäktiga - och rädda om fäderneärvda rättigheter; kyrkofurstar, berusade av sin medvetna överlägsenhet i rang och makt; galanta riddare med sitt beväpnade följe; sändebud från främmande och fjärran länder - alla kommo de tillsammans i Worms. Men ämnet som i denna väldiga församling väckte det djupaste intresset, var den sachsiske reformatorns sak.

Då nyheten spred sig i Worms, att Luther skulle infinna sig vid riksdagen, uppstod där allmän rörelse. Alexander, den påvlige legaten, åt vilken denna sak särskilt blivit anförtrodd, blev förskräckt och förbittrad. Han insåg att utgången skulle bliva olycksbringande för påvekyrkans intressen.

Han inlade därför hos kejsaren den mest enträgna gensaga mot att Luther skulle uppträda i Worms. Ungefär vid denna tid offentliggjordes den bulla, som lyste Luther i bann, och detta i förbindelse med legatens föreställningar förmådde kejsaren att ge efter. Han skrev därför till kurfursten, att om Luther inte ville återkalla, skulle han stanna i Wittenberg.

»Det var en stolt dag för legaten. Församlingen var stor och saken ännu större. Alexander skulle försvara Rom. Han ägde vältalighetens gåva och brukade den så som tillfället bjöd. Försynen fogade det så, att Romkyrkan skulle träda fram och försvara sin sak genom sin skickligaste talesman inför den mest vördnadsbjudande domstol, innan hennes dom blev fälld.»53

Legatens tal gjorde ett djupt intryck på riksdagen. Det var ingen Luther närvarande som med Guds ords klara och övertygande sanningar kunde besegra påvekyrkans förkämpe. Intet försök gjordes att försvara reformatorn. Men den skenbara segern var signalen till nederlag. Hädanefter skulle motsättningen mellan sanning och villfarelse komma tydligare i dagen. Efter den dagen skulle Romkyrkan inte stå så trygg som den förut gjort.

Medan de flesta deltagarna i riksdagen inte skulle ha tvekat att överlämna Luther åt Roms hämnd, var det många som insågo och beklagade det rådande fördärvet i kyrkan och. önskade avlägsna de missbruk, som det tyska folket led under på grund av prästerskapets vinningslystnad och sedefördärv. Legaten hade framställt den påvliga regimen i den mest fördelaktiga dager. Nu påverkade Herren en medlem av riksdagen att ge en sann skildring av det påvliga tyranniets verkningar. Med ädel fasthet stod hertig Georg av Sachsen upp i den furstliga församlingen och angav med fruktansvärd noggrannhet påvedömets bedrägerier och vederstyggligheter samt de förskräckliga följderna därav.

Om de församlades ögon hade varit öppnade, skulle de ha sett Guds änglar, som utsände ljusstrålar i villfarelsens mörker och uppläto sinnen och hjärtan till att mottaga sanningen. Det var kraften från sanningens och visdomens Gud, som behärskade till och med reformationens motståndare och sålunda banade väg för det stora verk som skulle utföras. Martin Luther var inte närvarande, men rösten av En som var större än Luther hade låtit höra sig i denna församling.

Rådsförsamlingen fordrade nu att reformatorn skulle inställa sig inför församlingen. Trots Alexanders hänvändelser, protester och hotelser gav kejsaren till sist sitt samtycke, och Luther blev instämd för riksdagen. Stämningen ledsagades av ett lejdebrev, som säkerställde hans återresa till en plats, där han var i säkerhet. Dessa dokument översändes till Wittenberg med en härold, som fick i uppdrag att föra Luther till Worms.

Luther skulle inte företaga denna farliga resa ensam. Förutom det kejserliga sändebudet var det tre av hans mest trofasta vänner som ledsagade honom. Melanchthon önskade livligt sluta sig till dem. Hans hjärta var knutet till Luthers, och han längtade att få följa honom, om så skulle vara till fängelse eller död. Men hans begäran avslogs. Skulle Luther omkomma, måste reformationens hopp vila på hans unge medarbetare. Då reformatorn tog avsked av Melanchthon, sade han: »Om jag icke återvänder och mina fiender taga mitt liv, så fortsätt du att undervisa och stå fast i sanningen. Arbeta i mitt ställe.»

De katolska ledarna hade ej trott att Luther verkligen skulle våga visa sig i Worms, och hans ankomst väckte bestörtning ibland dem. Kejsaren sammankallade omedelbart sina rådsherrar för att överväga, hur man borde förhålla sig. En av biskoparna, en ivrig katolik, förklarade: »Vi ha länge dryftat denna sak. Låt Eders kejserliga majestät genast rödja denne man ur vägen. Lät icke Sigismund föra Hus till bålet? Vi ha ingen skyldighet varken att giva eller respektera ett lejdebrev för en kättare.» Men kejsaren sade: »Nej, så kunna, vi icke handla. Vi måste hålla vårt löfte.»54 Det blev därför beslutat att reformatorn skulle höras.

Följande dag fördes Luther inför riksdagen. En kejserlig ämbetsman hade fått i uppdrag att ledsaga honom till mötessalen, men det var endast med svårighet de kommo fram till platsen. Alla vägar voro överfyllda av åskådare, som önskade få se den munk som vågat trotsa påvens myndighet.

Äntligen stod Luther inför rådet. Kejsaren satt på sin tron, omgiven av de förnämsta personligheterna i riket. Aldrig hade någon människa stått inför en mera vördnadsbjudande församling än denna. Och här skulle Martin Luther svara för sin tro. »Hans närvaro innebar i sig själv en stor seger över påvedömet. Påven hade fördömt denne man, och nu stod han inför en domstol som just genom denna handling satte sig över, påven. Påven hade bannlyst honom och avskurit honom från allt mänskligt umgänge, och likväl blev Luther inkallad genom vördsam hänvändelse och mottagen av den förnämsta rådsförsamling i världen. Påven hade dömt honom till evig tystnad, och nu stod han i begrepp att tala till tusenden uppmärksamma åhörare, som församlats från de avlägsnaste trakter i kristenheten.. Luther hade varit redskapet till att iscensätta en mäktig revolution. Rom höll redan på att stiga ned från sin tron, och det var en munks röst som förorsakade den förödmjukelsen.»55

Luther fördes fram till en plats mitt framför kejsarens tron, medan djup tystnad vilade över den stora församlingen. Därpå reste sig en kejserlig ämbetsman och begärde, pekande på en samling av Luthers skrifter, att reformatorn skulle besvara tvenne frågor -- om han erkände att han skrivit dessa böcker och om det var hans mening att återkalla de åsikter han däri hade framställt. Sedan böckernas titlar blivit lästa, svarade Luther på den första frågan, att han erkände sig ha skrivit böckerna. »Vad den andra frågan angår», sade han, »så förstår jag att det är en sak som angår tron och själars frälsning och som berör Guds ord, den största och dyrbaraste skatt både i himmelen och på jorden, och jag skulle handla oklokt, om jag besvarade den utan betänkande. Jag kunde då säga mindre än omständigheterna fordra eller mera än sanningen bjuder och därigenom synda mot Kristi ord: 'Den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.' Matt. 10:33. Av denna anledning beder jag Eders kejserliga majestät i all underdånighet att giva mig tid, så att jag må kunna svara utan att handla mot Guds ord. »56

Följande dag skulle han avgiva sitt slutliga svar. En stund sviktade hans mod, när han tänkte på de makter som stodo samlade emot sanningen. Hans tro vacklade, fruktan och bävan kom över honom, förskräckelse överväldigade honom. Farorna tycktes tilltaga. Det såg ut, som skulle hans fiender segra och mörkrets makter få överhanden. Mörker omgav honom och syntes skilja honom från Gud. Han längtade efter förvissning, att härskarornas Gud skulle vara med honom. I sin själsångest kastade han sig ned med ansiktet mot jorden och utstötte dessa avbrutna, hjärtskärande rop, som ingen utom Gud kan fullt förstå.

»0, du allsmäktige och evige Gud», bad han, »hur förskräcklig är icke denna världen! Se, hur den öppnar sin mun för att uppsluka mig, och jag har så liten tillit till dig . . . Om det endast är denna världens kraft jag måste sätta min tillit till, så är allt förbi . . .Min sista stund har kommit, domen är fälld . . . 0 Gud, hjälp du mig emot all denna världens visdom. Gör det . . . du allena, . . . ty detta är icke mitt verk, utan ditt. Jag har intet att göra här, intet att strida om med dessa världens stormän. . . Men saken är din, . . . och den är rättfärdig och evig. 0 Herre, hjälp mig! Trofaste och oföränderlige Gud, till ingen människa sätter jag min förtröstan. . . Allt mänskligt är osäkert, allt som kommer från människor slår fel . . . Du har kallat mig till detta verk . . . Stå mig bi för din älskade Sons, Jesu Kristi, skull, som är mitt värn, min sköld och min borg. »57

I sin allvisa försyn lät Gud Luther inse den fara han svävade i, för att han inte skulle förlita sig på sin egen styrka och övermodigt störta sig i fördärv. Det var icke fruktan för personligt lidande, en fasa för eventuellt förestående tortyr och död som överväldigade honom. Det avgörande ögonblicket hade kommit, och han kände sig oduglig att möta det. Om han visade svaghet, kunde sanningens sak komma att lida därav. Det var ej för sin egen säkerhet, utan för evangelii seger, som han kämpade med Gud. I sin fullständiga hjälplöshet klängde han sig i tro vid Kristus, den mäktige befriaren. Han blev stark genom förvissningen, att han ej skulle träda inför rådet allena. Frid fyllde åter hans själ, och han gladde sig över att få upphöja Guds namn inför folkets styresmän.

Då han åter blev förd inför riksdagen, bar hans ansikte ej ett spår av fruktan eller förlägenhet. Lugn och full av frid, men med en upphöjd, ädel frimodighet stod han som Guds vittne bland jordens mäktige. Den kejserlige ämbetsmannen avfordrade honom nu besked, huruvida han ville återkalla sin lära eller ej. Luther avgav sitt svar med dämpad och ödmjuk ton, utan någon anstrykning av häftighet eller lidelse. Hans hållning var tillbakadragen och vördnadsfull. Likväl lade han i dagen en förtröstan och glädje, som förvånade de församlade:

»Allra högste kejsare, höge furstar, nådige herrar», började Luther. »Jag träder fram inför Eder i dag i överensstämmelse med den befallning jag i går mottog, och genom Guds barmhärtighet besvär jag Eders majestät och Eders kungligheter att nådigt lyssna till försvaret av en sak, som enligt min överbevisning är rättfärdig och sann. Skulle jag på grund av okunnighet överträda vid hovet antagna regler för det passande, beder jag Eder om tillgift, alldenstund jag icke har blivit uppfostrad vid hovet, utan i klostrets undangömdhet.»58

Därpå övergick han till stridsfrågan och framhöll, att inte alla hans utkomna skrifter voro av samma art. I några av dem hade han avhandlat tro och goda gärningar, och till och med hans fiender hade förklarat dem vara inte allenast oskyldiga, utan nyttiga. Att återkalla sådant skulle vara att fördöma sanningen som alla partier erkände. Den andra klassen av skrifter voro sådana som avslöjade påvedömets missbruk och fördärv. Att återkalla dessa skulle vara att stödja Roms tyranni och öppna dörren ännu mer för ogudaktigheten. I den tredje kategorien av sina böcker hade han angripit enskilda personer som försvarade sådana missförhållanden. Angående dessa senare skrifter medgav han öppet att han varit mera våldsam än tillbörligt. Han gjorde inte anspråk på att vara felfri. Men ej heller dessa böcker kunde han återkalla, då en sådan handling skulle uppmuntra sanningens fiender, och de skulle därav taga anledning att förtrycka Guds folk med ännu större grymhet.

»Men jag är bara en människa och icke Gud», sade han vidare, »därför skall jag försvara mig såsom Kristus gjorde: 'Har jag talat orätt, så bevisa, att det är orätt!' (Joh. 18:23.) , . . Vid Guds barmhärtighet besvär jag eder, allra högste kejsare och eder, höge furstar och alla andra, vad rang de hava må, att bevisa från profeternas och apostlarnas skrifter, att jag farit vilse. Så snart jag blivit överbevisad, skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste att lägga hand på mina böcker och kasta dem på elden. »

Luther hade talat på tyska, nu blev han uppmanad att återtaga samma ord på latin. Fast han var trött av ansträngningen, efterkom han uppmaningen och upprepade sitt tal med. samma klarhet och kraft som första gången. Det var Guds försyn som ledde i denna sak. Många av furstarna voro så förblindade av villfarelse och övertro, att de inte kunde fatta styrkan av Luthers argument, då han talade första gången; men detta upprepande satte dem i stånd att tydligt förstå de punkter han framhöll.

De som hårdnackat tillslöto sina ögon för ljuset och inte ville låta övertyga sig av sanningen, blevo förbittrade över den kraft som åtföljde Luthers ord. Då han var färdig, yttrade riksdagens talman i vredesmod: »Du har icke besvarat den fråga, som blivit ställd till dig . . . Det fordras av dig, att du giver ett klart och bestämt svar . . . Vill du återkalla eller vill du icke?»

Reformatorn svarade: »Eftersom Eders allra högsta majestät och Eders högheter fordra av mig ett klart, enkelt; och bestämt svar, så vill jag giva ett sådant. Det är detta: Jag kan icke låta min tro underställas varken påve eller kyrkomöte, då det är klart som dagen, att de ofta tagit fel och motsagt varandra. Med mindre jag därför kan överbevisas med Skriftens vittnesbörd eller med klara och tydliga skäl, med mindre jag bliver övertygad med hjälp av de skriftställen jag har citerat och med mindre de sålunda binda mitt samvete medelst Guds ord, så kan och vill jag icke återkalla, ty det är farligt för en kristen att tala emot sitt samvete. Här .ytår jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig. Amen. »59

Då Luther vid sitt första svar talade med låg röst och visade en vördnadsfull, nästan undergiven hållning, tolkade katolikerna detta som ett bevis på att hans mod började svikta. De betraktade hans anhållan om uppskov bara som ett förspel till hans återkallelse. Men det mod och den fasthet han nu lade i dagen tillika med kraften och klarheten i hans bevisföring fyllde alla med förvåning. Full av beundran utbrast kejsaren: »Denne munk talar med oförskräckt hjärta och orubbligt mod. » Många av de tyska furstarna betraktade med stolthet och glädje denne representant för deras nation.

Romkyrkans anhängare hade lidit ett nederlag, och deras sak framstod i en högst ogynnsam dager. De försökte hävda sin makt, ej genom att vädja till Skriften, utan medelst hotelser -- Roms osvikliga argument. Riksdagens talman yttrade: »Om du icke återkallar, så komma kejsaren och rikets ständer att överväga, hur man skall förfara med en oförbätterlig kättare. »

Han blev uppfordrad att lämna riksdagen, medan furstarna överlade med varandra. Man kände att ögonblicket var avgörande. Luthers ståndaktiga vägran att underkasta sig kunde komma att utöva sitt inflytande på kyrkans historia genom. århundraden. Det blev bestämt att giva honom ännu ett tillfälle att återkalla. Ännu en gång blev han förd inför riksdagen, och på nytt blev han tillfrågad, huruvida han ville återkalla sin lära. »Jag har intet annat svar att giva», sade han, »än det jag redan har givit.» Det var tydligt att varken löften eller hotelser kunde förmå honom att underkasta sig Roms påbud.

Det förargade de påvliga ledarna, att deras makt som hade kommit konungar och adelsmän att bäva, skulle på detta sätt föraktas av en ringa munk, och de önskade låta honom känna sin vrede. Men Luther som insåg faran hade talat med kristlig värdighet och sans. Hans ord hade varit fria från stolthet, vrede och förvrängning. Han hade glömt sig själv och de stormän som omgåvo honom och kände endast, att han stod inför En som var oändligt mycket större än påvar, prelater, konungar och kejsare. Kristus hade talat genom Luthers vittnesbörd med en kraft och en värdighet, som för tillfället fyllde både vänner och fiender med fruktan och förundran. Guds ande hade varit närvarande i rådet och påverkat rikets ledande män. Flera av furstarna erkände frimodigt att Luthers sak var rättfärdig. Många blevo övertygade om sanningen. Men hos andra voro dessa intryck övergående. Det fanns också en annan klass som inte genast uttalade sin mening, men som senare efter att själva ha granskat Skriften blev reformationens oförskräckta förkämpar.

Två stridiga meningar förfäktades nu av riksdagens medlemmar. Påvens sändebud och representanter fordrade på nytt, att reformatorns lejd inte skulle respekteras. »Hans aska», sade de, »borde kastas i Rhen, såsom man gjorde med Johan Hus för ett hundra år sedan. »61 Men de tyska furstarna, som själva voro katoliker och Luthers uppenbara fiender, protesterade mot ett sådant offentligt löftesbrott såsom en fläck på nationens ära. De hänvisade till de olyckor som följt efter Johan Hus' död och .förklarade, att de icke vågade nedkalla över Tyskland och över den unge kejsaren ett upprepande av dessa förskräckliga händelser.

Som svar på detta nedriga förslag yttrade kejsar Karl: »Även om tro och heder skulle bliva bannlysta från hela jorden, så borde de finna en tillflyktsort i furstarnas hjärtan. »62 Luthers bittraste fiender sökte ännu förmå kejsaren att behandla reformatorn, som Sigismund hade behandlat Hus -- lämna honom åt kyrkans nåd. Men Karl V, som erinrade sig den scenen då Hus i offentlig församling pekade på sina kedjor och påminde monarken om hans ord på tro och heder, svarade: »Jag skulle ej tycka om att rodna såsom Sigismund. »63

Likväl hade Karl med berått mod förkastat de sanningar som Luther förkunnade. »Jag är fast besluten att följa mina företrädares exempel»,64 skrev monarken. Han hade beslutat att ej avvika från nedärvda seder och bruk, även när det gällde att följa sanningens och rättfärdighetens väg. Han skulle stödja påvedömet med all dess grymhet och fördärv, emedan ,hans fäder hade gjort så. Sålunda tog han sin ståndpunkt. Han vägrade att mottaga något ljus utöver det' hans fäder hade mottagit eller -att utföra någon plikt som de ej hade utfört.

Det är många i vår tid som på liknande sätt hålla fast vid sina fäders bruk och traditioner. När Herren sänder dem mera ljus, vägra de att taga emot det, därför att deras fäder inte tagit emot det -- eftersom det ej lyste för dem. Vi stå ej i samma ställning som våra fäder, därför äro våra plikter och vårt ansvar inte desamma som deras. Vi kunna inte vinna Guds välbehag genom att låta våra fäders exempel bestämma våra plikter i stället för att själva rannsaka sanningens ord. Vårt ansvar är större än våra förfäders. Vi äro ansvariga för det ljus som de mottagit och som gått i arv till oss, men vi äro tillika ansvariga för det förökade ljus, som nu lyser över oss från Guds ord.

I kraft av kejsarens myndighet fick Luther snart tillsägelse att resa hem, och han visste att detta meddelande snart skulle följas av hans dom. Hotande moln hängde över hans väg. Men hans hjärta var uppfyllt av glädje och frid då han lämnade Worms . »Djävulen själv bevakade påvens borg», yttrade han, »men Kristus har gjort en vid bräcka i den, och Satan var tvungen att erkänna, att Herren är mäktigare än han. »65

För Luther var det fortfarande av vikt, att hans fasthet inte betraktades som upproriskhet, varför han efter sin avresa skrev till kejsaren. »Gud, som rannsakar hjärtan, är mitt vittne», skrev han, »att jag är villig att med allvar lyda Eders majestät i gott rykte eller ont rykte, i liv eller död och utan något annat förbehåll än Guds ord, genom vilket människan lever. I det närvarande livets angelägenheter skall min trohet vara orubblig, ty här ha vinst och förlust intet att skaffa med frälsningen. Men när det gäller eviga intressen, vill Gud icke att den ena människan skall underkasta sig den andra. Ty en sådan underdånighet i andliga ting är en verklig tillbedjan och bör ägnas Skaparen allena. »66

På sin resa från Worms rönte Luther ett ännu mera smickrande mottagande än då han for dit. Furstliga kyrkans män hälsade den bannlyste munken välkommen och borgerliga styresmän hedrade den man, som kejsaren hade fördömt. Man uppmanade honom ivrigt att predika och i trots av det kejserliga påbudet besteg han åter predikstolen. »Jag har aldrig förbundit mig att slå Guds ord i bojor», sade han, »ej heller skall jag göra det.»67

Det dröjde inte länge efter avresan från Worms, förrän ledarna lyckades förmå kejsaren att utfärda ett dekret mot honom. I detta dekret blev Luther fördömd såsom »Satan själv i människogestalt och klädd i en munkkåpa »,68 Påbudet innehöll att så snart hans lejd utlupit, skulle mått och steg tagas för att göra slut på hans verk. Det förbjöd alla att hysa honom, att giva honom mat eller dryck, att hjälpa eller stödja honom genom ord eller handlingar vare sig offentligt eller enskilt. Var helst han än befann sig skulle han gripas och överlämnas' åt myndigheterna. Hans anhängare skulle också fängslas och deras egendom konfiskeras. Hans skrifter skulle förstöras. Och slutligen skulle alla som vågade handla i strid mot detta dekret, hemfalla under dess dom. Kurfursten av Sachsen och de furstar, som voro mest vänligt stämda mot Luther, hade lämnat Worms kort efter hans avresa, och kejsarens dekret fick riksdagens sanktion. Nu fröjdade katolikerna sig. De ansågo reformationens öde beseglat.

Gud hade sörjt för en utväg för sin tjänare i farans stund. Ett vaksamt öga hade följt Luthers rörelser, och ett trofast och ädelt hjärta hade beslutat att rädda honom. Det var klart att Rom ej skulle vara till freds med något mindre än hans död, och endast genom att dölja sig kunde han undgå lejonets gap. Gud gav Fredrik av Sachsen visdom att uppgöra en plan till reformatorns beskydda. Genom trofasta vänners bistånd blev kurfurstens plan genomförd, och Luther blev effektivt undangömd både för vänner och fiender. På sin hemresa blev han gripen, skild från sina ledsagare och skyndsamt förd genom skogen till Wartburg, en ensamt liggande fästning bland bergen. Både hans bortförande och hans gömställe blevo till den grad hemlighållna, att icke ens Fredrik själv visste vart man hade fört honom. Dennå hemlighetsfullhet var ej utan en viss avsikt: så länge kurfursten inte kände till Luthers uppehållsort, hade han ej något att uppenbara. Han tröstade sig med att reformatorn befann sig i säkerhet och lät sig därmed nöja.

Våren, sommaren och hösten gingo till ända och vintern kom, men Luther var ännu i fångenskap. Alexander och hans anhängare fröjdade sig, då det såg ut som om evangelii ljus snart skulle bliva utsläckt. Men reformatorn höll på att fylla sin lampa från sanningens förrådshus. Dess ljus skulle sedan stråla med ännu större klarhet.

I den vänliga, säkra omgivningen på Wartburg gladde Luther sig en tid över att vara fri från stridens larm och hetta. Men länge kunde han ej vara tillfreds med denna stillhet och ro. Han var van vid ett verksamt liv och hård kamp och kunde endast med svårighet uthärda att vara overksam. Under dessa ensliga dagar framstod kyrkans tillstånd för honom, och han ropade förtvivlat: » Ack, finns det ingen i denna världens yttersta tid, som kan stå såsom en mur för Herren och frälsa Israel! »69 Så tänkte häri på sig själv och fruktade för att bliva beskylld för feghet, därför att han dragit sig tillbaka från striden. Därpå gjorde han sig förebråelser för maklighet och självsvåld. Men samtidigt uträttade lian dagligen mer, än det syntes vara möjligt för en man att göra. Hans penna var aldrig overksam. På samma gång som hans fiender smickrade sig med att han bringats till tystnad, blevo de förvånade och förvirrade genom de tydliga bevisen på hans fortsatta verksamhet. En hel mängd skrifter som utgått från hans hand spriddes runt om i Tyskland. Han utförde också en utomordentligt viktig gärning för sina landsmän i det han översatte Nya Testamentet till tyska språket. Från sitt klippiga Patmos fortfor han nästan ett helt år att förkunna evangelium och bestraffa samtidens villfarelser och synder.

Men det var inte bara för att beskydda Luther mot hans fienders vrede, ej heller för att skaffa honom stillhet och ro för utförandet av hans viktiga uppgifter, som Gud hade tagit sin tjänare bort från det offentliga livet. Det var ännu dyrbarare resultat som skulle uppnås. I sin ensliga tillflyktsort bland bergen var Luther avskuren från jordiska stöd och från människors beröm. Därigenom blev han bevarad för den stolthet och självtillit som framgång så ofta medför. Genom lidande och förödmjukelse skulle han bli beredd att åter vandra trygg på de svindlande höjder, dit han så plötsligt blivit försatt.

I sin glädje över den frihet sanningen bringar äro många benägna att upphöja de redskap Gud använt till att bryta övertrons och villfarelsens bojor. Djävulen söker att vända människornas tankar och tillgivenhet från Gud och fästa dem vid människor; han leder dem till att ära verktyget och att ej räkna med den gudomliga hand, som leder händelsernas gång. Alltför ofta sker det att religiösa ledare, som sålunda prisas och äras, glömma sitt beroende av Gud och börja lita på sig själva. Till följd därav söka de härska över sådana människors sinnen och samveten, som gärna vända sig till dem för vägledning i stället för att hålla sig till Guds ord. Arbetet för en reform hindras ofta därigenom att dess förkämpar hysa en sådan ande. Gud ville skydda reformationens sak mot denna fara. Han önskade att verket skulle få en gudomlig och ej mänsklig prägel. Människornas blickar hade blivit riktade på Luther såsom sanningens tolk. Han blev avlägsnad, för att allas blickar skulle riktas på honom, som är sanningens eviga upphov.

Luthers mystiska försvinnande väckte bestörtning över hela Tyskland. Man frågade efter honom allestädes. De vildaste rykten voro i omlopp, och många trodde att han blivit mördad. Det rådde stor sorg inte endast bland hans uppenbara vänner, utan även bland tusenden som inte öppet ställde sig på reformationens sida. Många förbundo sig genom en högtidlig ed att hämnas hans död.

De katolska ledarna sågo med förskräckelse, hur våldsam stämningen mot dem hade blivit. Fastän de i början jublade över Luthers förmodade död, önskade de snart gömma sig undan folkets vrede. Hans fiender hade ej känt sig så oroade över hans djärvaste handlingar, då han var ibland dem, som de nu gjorde över hans försvinnande. De som i sitt raseri hade sökt tillintetgöra den djärve reformatorn, fylldes med fruktan nu, då han blivit en hjälplös fånge. »Det enda sätt varpå vi kunna reda oss», sade en, »är att tända facklor och söka efter Luther över hela jorden för att återföra honom till det folk som ropar efter honom.»70 Kejsarens dekret tycktes falla maktlöst till jorden. De påvliga legaterna uppfylldes med vrede, när de sågo att det väckte långt mindre uppmärksamhet än Luthers öde.

Meddelandet om att han var i säkerhet, fastän en fånge, stillade folkets oro på samma gång det ökade deras hänförelse för honom. Hans skrifter lästes med större iver än någonsin förr. Växande skaror slöto sig till denne hjältemodige man, som försvarat Guds ord gentemot en sådan fruktad övermakt. Reformationen tilltog alltjämt i styrka. Den säd Luther hade utsått spirade upp överallt. Hans frånvaro uträttade det som hans närvaro ej skulle ha förmått. Andra evangelii förkunnare kände ett större ansvar nu, då deras store ledare var borta. Med ny tro och iver strävade de att göra allt som stod i deras makt för att det verk, som hade fått en sådan början, ej skulle bli förhindrat.

Vid sin återkomst från Wartburg fullbordade Luther sin översättning av Nya testamentet, och evangelium blev snart därefter givet åt tyska folket på deras eget språk. Denna översättning mottogs med stor glädje av alla som älskade sanningen, medan den med förakt tillbakavisades av andra som föredrogo mänskliga traditioner och stadgar.

Prästerna blevo bestörta vid tanken på att folket i gemen nu vore i stånd att diskutera med dem om Guds ords föreskrifter och att deras egen okunnighet sålunda skulle komma i dagen. Deras mänskliga argument voro maktlösa vapen gentemot Andens svärd. Romkyrkan uppbjöd all sin myndighet att förhindra Skriftens spridning. Men dekret, bannlysning och tortyr voro, utan verkan. Ju mera hon fördömde och försökte undertrycka Bibeln, desto mer längtade folket att få veta vad den verkligen lärde. Alla som kunde läsa, rannsakade själva Guds ord med iver. De förde det med sig var de färdades och läste det om och om igen, och de voro ej nöjda, förrän de hade inpräntat en stor del därav i minnet. Då Luther såg med vilken välvilja det Nya testamentet blev mottaget, började han genast översätta det Gamla, som han utgav i skilda delar, allteftersom arbetet fortgick.

Luthers skrifter hälsades med samma tillfredsställelse i städerna som på landsbygden. »Vad Luther och hans vänner författade spriddes av andra. Munkar som voro övertygade om munkplikternas olaglighet och närde en önskan att utbyta ett lättjefullt liv mot ett verksamt sådant, men som voro alltför okunniga att predika Guds ord, genomreste provinser, besökte byar och hyddor och sålde Luthers och hans vänners böcker. Snart vimlade det av sådana oförskräckta kolportörer över hela Tyskland. »71 Dessa skrifter lästes med stort intresse av rika och fattiga, lärda och olärda. Om aftonen läste byskolornas lärare högt för små grupper, som samlat sig omkring eldstaden. Genom varje ansträngning blevo själar i evisa-de om sanningen, mottogo ordet med glädje och meddelade i sin tur det glada budskapet till andra.

Med Bibeln i hand försvarade personer ur alla samhällsklasser reformationens lärosatser. Katolikerna som hade överlämnat studiet av Skriften åt präster och munkar, uppfordrade nu dessa att träda fram och vederlägga den nya läran. Men som de varken kände Skriften eller Guds kraft, blevo de fullständigt nedgjorda av dem som de hade fördömt såsom okunniga kättare. »Olyckligtvis hade Luther övertalat sina anhängare att icke sätta tro till något annat än den heliga Skrift»,72 skrev en katolsk författare. Skaror samlades för att höra sanningen försvaras av män med ringa lärdom och även diskuteras av dem med lärda och vältaliga teologer. Dessa ansedda mäns skamliga okunnighet uppenbarades, när deras argument bemöttes med Guds ords enkla lära. Arbetare, soldater, kvinnor och även barn voro mera förtrogna med Bibeln än präster och lärda doktorer.

Dådet romerska prästerskapet såg, att deras kyrkomedlemmars antal förminskades, påkallade de myndigheternas hjälp och sökte med alla till buds stående medel föra sina anhängare tillbaka. Men folket hade i den nya läran funnit det som tillfredsställde hjärtats krav och vände sig bort från dem som så länge bespisat det med sina vidskepliga riters och mänskliga traditioners värdelösa drav.

Då förföljelse uppstod mot sanningens förkunnare, togo de i akt Kristi ord: »När de nu förfölja eder i en stad, så flyn till en annan!» Matt. 10:23. Ljuset trängde in överallt. I-lär och där funno flyktingarna en gästfri dörr öppen för dem. Där stannade de och förkunnade Kristus ibland i kyrkan eller, om den förvägrades dem, i privata hus eller ute i det fria. Varhelst; någon ville lyssna, där var ett helgat tempel. Sanningen, förkunnad med sådan kraft och överbevisning, spred sig med oemotståndlig kraft.

I valet av de redskap som skulle reformera kyrkan se vi samma gudomliga plan, som följds då den grundades. Den himmelske Läraren förbigick världens stora män, de rika och ansedda, som voro vana vid att prisas och hyllas som folkens ledare. De som stodo i spetsen för reformationen voro män av ringa härkomst, män som voro mera fria från bördsstolthet, från skenhelighet och prästlist än de flesta av sin samtid. Det är Guds plan att med ringa redskap utföra stora ting. Ty då få inte människor äran utan Gud, som verkar i dem »Lede vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske».

Några veckor efter Luthers födelse i en bergsmans hydda i Sachsen såg Ulrik Zwingli dagens ljus i en herdes koja bland alperna. Den miljö i vilken han växte upp och den uppfostran han fick voro ägnade att bereda honom för hans framtida livskall. Omgiven av en storslagen, skön och sublim natur fick hans själ redan tidigt mäktiga intryck av Gud storhet, allmakt och majestät. Berättelsen om hjältemodiga handlingar, som blivit utförda bland bergen i hans hemland, väckte dans unga hjärtas hänförelse. Och vid sin fromma farmoders sida 1yssnade han till de få dyrbara bibliska berättelser, som hon samlat från kyrkans sägner och legender. Med iver och intresse lyssnade han till berättelser om patriarkers och profeters stora handlingar, om herdar som vaktade sina fårhjordar på Palestinas bergssluttningar, där änglar talade med dem, om barnet i Betlehem och hjälten på Golgata.

Liksom Hans Luther önskade även Zwinglis fader, att hans son skulle få god skolutbildning, och gossen fick därför tidigt lämna sitt barndomshem. Hans; själsgåvor utvecklades hastigt, och man visste snart inte var rean skulle finna lärare, som voro kompetenta nog att undervisa honom. Vid tretton års ålder kom han till Bern, där den förnämsta. skolan i hela Schweiz då fanns. Han utsattes nu emellertid för en fara som hotade att omintetgöra hans ljusa framtidsutsikter. Bes`utsamma ansträngningar gjordes av munkarna att locka honom, i n i ett kloster.

Dominikanermunkarna i Bern insågo, att de skulle skaffa sig både ära och ekonomisk vinning,, om de kunde vinna denne begåvade yngling för sin orden. l-lan skulle med sin ungdom, sin naturliga begåvning som talar; och författare och genom sitt poetiska och musikaliska geni ha större inflytande över folket än deras pompösa och teatraliska ceremonier. Menigheten skulle såmedelst dragas till gudstjänsterna och ordens inkomster ökas. Genom Försynens skickelse fick fadern kännedom om munkarnas avsikter. Han förstod att sonens framtida verksamhet stod på spel och befallde honom att utan dröjsmål återvända hem.

Befallningen åtlyddes, men ynglingen kunde inte längre vara tillfredsställd i sin barndoms dal, Han upptog på nytt sina studier och reste efter en tid till Basel. Diet var här Zwingli först hörde det glada budskapet om Guds fria nåd Wittenbach, en lärare i antika språk, hade under sina studier l grekiska och hebreiska kommit att läsa de heliga skrifterna. Genom hans undervisning trängde nu strålarna från det gudomliga ljuset in i hans lärjungars hjärtan. Han förklarade att det fanns en saning, som var av äldre ursprung och av oändligt större värde äga de teorier som skolastiker och filosofer lärde. Denna urgamla sanning var, att Kristi död är syndares enda lösen. För ZwingIi voro dessa ord som de första ljusstrålarna vilka båda den nyalgens inbrott.

Zwingli kallades snart från Basel för att börja sitt livs. verk. Hans första arbetsfält blev ett pastorat bland alperna, inte långt från hans födelsebygd. Då han blivit vigd till präst, »ägnade han sig med hela sitt hjärta åt rannsakande av den gudomliga sanningen, ty han visste mycket väl», säger en annan reformator, »hur mycket den bör veta, åt vilken Kristi hjord är anförtrodd». Ju mera han rannsakade Skriften, desto klarare såg han olikheten mellan dess sanningar och Roms villfarelser. Han böjde sig för Bibeln och för Guds ord, den enda tillräckliga och ofelbara trosregeln. Han insåg att den bör vara sin egen uttolkare, och han vågade inte tolka Skriften så, att den gav stöd för en förut antagen teori eller lärosats, utan ansåg det vara sin plikt att framhålla dess uttryckliga och tydliga lära. Han sökte erhålla all den hjälp som fanns att tillgå för att få ett fullständigt och rätt begrepp om Skriftens mening, och han bad om den helige Andes ledning som skulle, förklarade han, uppenbara Ordets mening för alla som med uppriktighet och bön sökte förstå den.

»Den heliga Skrift», sade Zwingli, »kommer från Gud, icke från människor. Den Gud, som upplyser dig, skall uppenbara för dig, att Ordet kommer från Honom. Ordet från Gud . . . kan ej slå fel. Det är klart, det förklarar sig självt, det uppenbarar sig självt, det upplyser själen med all frälsning och nåd, tröstar henne j Gud, förödmjukar henne, så att hon till och med förlorar sig själv och omfattar Gud.» Zwingli kände själv till sanningen som ligger i dessa ord. Han skrev senare om sin erfarenhet vid denna tid. » Då jag började ägna mig helt och hållet åt den heliga Skrift, uppväckte filosofien och teologien (den skolastiska) inom mig nya invändningar. Då jag äntligen sade till nig själv: 'Jag måste lämna allt det här åsido och endast i Guds eget, enkla ord uppsöka hans tanke.' Då började jag att bedja Gud om hans ljus, och de heliga Skrifterna blevo sedan mycket tydligare för mig. »73

Den lära Zwingli predikade erhöll han ej från Luther. Den var Kristi lära. »Om Luther predikar Kristus», sade den schweiziske reformatorn, »så göra vi båda ett och detsamma. Han har vunnit flera själar åt Kristus än jag. Lika gott! Jag vill icke bära något annat namn än Kristi, vars stridsman jag är och som är min ende Herre. Luther och jag har aldrig skrivit en enda rad till varandra, och varför? Jo, för att visa världen, huru Guds Ande är överens med sig själv, då vi, ehuru långt åtskilda och utan ömsesidig förbindelse, likväl med så stor likstämmighet förkunna Kristi lära. »74

År 1516 kallades Zwingli till predikant vid klostret i Einsiedeln. Nu fick han tillfälle att närmare lära känna Roms fördärvade tillstånd samt utöva ett inflytande som reformator, vilket skulle sträcka sig långt bortom hans hemlands alper. Bland de förnämsta attraktionerna i Einsiedeln var en-Maria-bild, som man påstod hade makt att göra underverk. Över klostrets port stod denna inskrift: »Här kan erhållas fullständig syndaförlåtelse.» Hela året vallfärdade pilgrimer till den heliga jungfruns relikskrin, men vid dess invignings stora årsfest kommo stora skaror från alla delar av Schweiz, ja, även från Tyskland och Frankrike. Zwingli som blev mycket bedrövad vid denna syn, tog tillfället i akt att förkunna frihet genom evangelium för dessa vidskepelsens slavar.

»Tro inte», sade han, »att Gud är mera i detta tempel än på andra ställen inom sin skapelse. Varhelst ni vistas är Gud eder nära och hör er lika väl som här. Kan ni genom gagnlösa verk, långa vallfärder, genom skänker och bilder, genom Jungfru Marias och helgonens anropande vänta Guds nåd? Vad gagna de många orden och bönerna? Vad hjälpa sköna kåpor, väl rakade huvuden, långa, v" veckade dräkter och guldbelastade mulåsnor? Gud ser till hjärtat, och vårt hjärta är under allt detta fjärran från honom.» > Kristus », utropade han, »Kristus, som en gång offrat sig på korset, är den i all evighet tillfyllestgörande hostian och syndaoffret för alla trognas synder. »75

För många av åhörarna voro dessa åsikter ovälkomna. Det var en bitter missräkning för dem att höra, att deras långa, tröttsamma resa varit förgäves. De kunde inte fatta syndaförlåtelsen i Kristus, som erbjöds dem utan penningar och för intet. De voro nöjda med den gamla frälsningsväg, som Rom stakat ut åt dem. De ryggade tillbaka för de bekymmer som voro förenade med att söka något bättre. Det var lättare att anförtro sin frälsning åt prästerna och påven än att själv söka hjärtats renhet.

Men det var andra som med glädje mottogo budskapet om återlösningen genom Jesus Kristus. De kyrkobruk som Rom ålagt dem hade ej bringat dem frid i själen, och i tro mottogo de Jesu Kristi blod som det enda försoningsmedlet. Dessa återvände till sina hem för att bringa andra det dyrbara ljus de själva mottagit. Sanningen spred sig sålunda från by till by, från stad till stad, och antalet pilgrimer som vallfärdade till den heliga jungfruns skrin blev betydligt mindre. Färre offer framburos, och som följd därav förminskades den lön Zwingli erhöll genom offren. Men detta beredde honom endast glådje, då han såg fanatismens - och vidskepelsens makt brytas.

De kyrkliga myndigheterna voro inte blinda för det verk som Zwingli utförde, men för närvarande undveko de att blanda sig i saken. De hoppades ännu kunna vinna honom för sina syften och sökte påverka honom genom smicker. Emellertid vann sanningen inflytande över människornas hjärtan.

Zwinglis arbete i Einsiedeln hade gjort honom skickad för ett större verksamhetsfält, vilket snart skulle erbjudas honom. Efter att han varit i Einsiedeln i tre år, kallades han till predikoämbetet vid domkyrkan i Zürich Det var den mest betydande staden i schweiziska förbundet, och hans inflytande därifrån skulle sträcka sig vida omkring. Domkapitlet som kallade honom till Zurich, ville emellertid förebygga varje förändring, varför domkapitlets medlemmar förehöllo honom hans plikter i överensstämmelse härmed.

Efter att Zwingli uttryckt sin tacksamhet över den ära de bevisat honom genom att kalla honom till denna viktiga post, fortsatte han att förklara för dem den linje han ämnade följa. » Jesu Kristi liv», sade han, »har alltför länge varit förborgat för folket. Jag skall predika över hela Matteus' evangelium, kapitel efter kapitel, utan mänskliga tolkningar, blott ur den heliga Skrifts källor, i enlighet med det Andens ljus jag under sorgfällig jämförelse av Skriftens ställen och genom trägna och brinnande böner skall erhålla; allt Gudi och hans ende Son till ära och pris, samt själarna till välfärd och undervisning i den rätta tron. »76 Ehuru några av domkapitlet ej godkände hans plan och sökte övertala honom att uppge den, höll Zwingli likväl fast vid sin föresats. Han betonade att han ej ämnade införa någon ny metod, utan tillämpa den gamla metoden som kyrkan använt i tider, då tron varit mera ren.

Intresset för de sanningar han förkunnade hade redan blivit väckt, och en stor mängd folk samlades för att lyssna till hans förkunnelse. Många som för länge sedan slutat att bevista gudstjänsterna funnos bland kyrkobesökarna. Han började sin tjänst med att öppna evangelii skattkammare för sina åhörare, läsa 'och förklara den inspirerande berättelsen om Jesu liv och lära och hans död på korset. Liksom i Einsiedeln framhöll han Guds ord som den enda ofelbara grundvalen för vår tro och Kristi död som det enda tillfyllestgörande offret. »Det är till Kristus jag vill föra eder», sade han, - »till Kristus, frälsningens sanna källa.»77 Folk av alla klasser, från statsmän och lärda till hantverkare och bönder, trängdes kring predikanten. Med djupt intresse lyssnade de till hans ord. Han framhöll inte endast budskapet om en fri frälsning, utan predikade även oförskräckt mot den synd och det fördärv som var rådande i denna tid. Många återvände från katedralen prisande Gud. »Denne man», sade de, »är en sanningens förkunnare. Han skall bli vår Mose som för oss ut ur detta Egyptens mörker. »78

Men fastän hans verksamhet till en början mottogs med stor hänförelse, fick han dock efter en tid röna motstånd. Munkarna beslöto att hindra hans verk och fördöma hans lära. Många hånade och bespottade honom öppet, andra grepo till förolämpningar och hotelser. Men Zwingli bar allt med tålamod. Han sade: »om vi vilja vinna syndare för Jesus Kristus, måste vi tillsluta våra ögon för mycket som händer oss på vägen.»

I Schweiz låg avlatshandeln i fransiskanermunkarnas händer under uppsikt av Samson, en italiensk munk. Samson hade redan gjort sin kyrka stor tjänst, då han i Tyskland och Schweiz insamlat ofantligt stora penningsummor att fylla den påvliga skattkammaren med. Nu reste han omkring i Schweiz och drog stora skaror till sig. Han berövade de fattiga bönderna deras knappa förtjänst och utpressade stora gåvor av de förmögna klasserna. Om reformationen ännu ej helt kunde avskaffa denna handel, visade den dock sitt redan vunna inflytande genom att inskränka den. Zwingli var fortfarande kvar i Einsiedeln, då Samson, kort efter att ha kommit till Schweiz, anlände till en närliggande stad. Reformatorns uppmärksamhet riktades på hans mission, och han började genast motarbeta honom. De båda männen sammanträffade ej, men Zwingli hade en sådan framgång i avslöjandet av munkens falska framställningar, att denne måste lämna trakten .och resa åt annat håll.

I Zurich predikade Zwingli med iver mot avlatskrämarna, och då Samson närmade sig staden, gick en budbärare från rådet honom till mötes och underrättade honom om, att man förväntade att han skulle fortsätta sin väg. Slutligen beredde han sig inträde genom list, men han avvisades utan att ha sålt ett enda avlatsbrev. Strax därefter lämnade han Schweiz.

Reformationen blev också starkt främjad genom pestens eller »svarta dödens» härjningar i Schweiz under året 1519. Då människorna sålunda ställdes ansikte mot ansikte med fördärvaren, kommo många att inse det fåfänga och värdelösa i den syndaförlåtelse de nyligen köpt för pengar. De längtade efter en säkrare grund för sin tro. Även Zwingli blev i Zürich angripen av denna sjukdom. Han blev så sjuk att allt hopp om hans tillfrisknande var ute, ja, man utspred vida omkring ryktet om hans död. Men hans mod och hopp sviktade ej i denna prövningens stund. I tro blickade han upp till korset på Golgata och förtröstade på honom, som är mäktig att frälsa från all synd. Då han vände åter från dödens portar, var det för att predika evangelium med än mer brinnande iver, och hans ord hade en sällspord makt. Folket hälsade med glädje sin älskade pastor välkommen, då han återvände från gravens brädd. De kommo själva från sjuka och döende som de vårdat, och de erforo som aldrig tillförne evangelii värde.

Zwingli hade nu kommit till djupare förståelse av evangelii sanningar och hade i sitt eget liv erfarit mera av dess förnyande kraft. Människans fall och återlösningsplanen voro de ämnen han framför allt sysselsatte sig med. » I Adam », sade han, » äro vi alla döda och nedsänkta i fördärv och fördömelse. »79 »Kristus . . . har köpt åt oss en evig frälsning . . . Hans lidande är . . . ett evigt offer och förlorar aldrig sin makt att frälsa, det tillfredsställer den gudomliga rättvisan till evig tid för alla som förlita sig därpå i fast och orubblig tro. » På samma gång framhöll han tydligt, att människan inte på grund av Kristi nåd vore fri att fortsätta ett liv i synd. » Varhelst det finns tro på Gud, där är Gud själv, och där. Gud dväljes väckes en iver som nödgar och tvingar människan till goda gärningar. »80

Steg för steg gick reformationen framåt i Zürich Dess fiender blevo förfärade och vaknade upp för att göra öppet motstånd. Ett år tidigare hade munken från Wittenberg i Worms sagt sitt nej till påven och kejsaren, och nu tycktes allt vittna om att ett liknande motstånd skulle resas mot de påvliga anspråken i Zurich. Zwingli blev upprepade gånger angripen. I de påvliga kantonerna blevo många av evangelii lärjungar förda till bålet; men detta var inte nog, deras kätterske ledare måste även bringas till tystnad. Biskopen i Konstanz sände tre ombud till rådet i Zurich, vilka anklagade Zwingli för att ha lärt folket att överträda kyrkans lagar och därigenom äventyrat fred och god ordning. Biskopen framhöll att det skulle leda till universell anarki om kyrkans myndighet åsidosattes. Zwingli svarade att han hade predikat i Zürich i fyra år och att denna stad var »mera tyst och fredlig än någon annan stad i Schweiz». » Är då icke kristendomen», sade han, »det bästa medlet att bevara den allmänna ordningen? »81

Ombuden hade uppmanat rådsherrarna att stanna kvar i kyrkan och förklarade, att det inte fanns någon frälsning utanför densamma. Zwingli svarade: »Kyrkans grundval är samma Klippa samme Kristus som gav Petrus hans namn, emedan. han troget bekände Kristi namn för människorna. I varje nation blir den antagen av Gud som av allt sitt hjärta tror på Herren Jesus. Här är i sanning den kyrka, utanför vilken ingen kan bli salig.»82 Som en följd av denna sammankomst antog en av biskoparnas ombud den reformerta läran.

Allteftersom reformationen fick säkert fotfäste i Zurich, visade sig snart dess frukter, i det att den bekämpade laster och brott samt befrämjade ordning och harmoni. »Friden har sin boning i vår stad», skrev Zwingli, »här förekommer inga gräl, inget hyckleri, ingen avundsjuka, ingen strid. Varifrån kan en sådan enighet komma annat än från Herren och vår lära, som fyller oss med fromhetens och fridens frukter?»

De segrar som reformationen vann, uppeggade hatet till större ansträngningar att omstörta den. Då sanningens fiender sågo hur litet blivit uträttat genom den förföljelse som avsåg att hämma Luthers verk i Tyskland, beslöto de att möta reformatorn med hans egna vapen. De ville hålla en disputation med Zwingli. Och då de' hade makt att ordna det hela, skulle de tillförsäkra sig segern genom att själva bestämma platsen för striden och domarna som skulle avgöra saken mellan de stridande partierna. Och kunde de blott en gång få Zwingli i sitt våld, skulle de nog se till att han ej slapp undan. Om blott ledaren kunde bringas till tystnad, skulle snart rörelsen undertryckas. Men de dolde noggrant sin plan.

Man bestämde att disputationen skulle . hållas i Baden, men Zwingli var inte närvarande. Rådet i Zårich fattade misstankar med hänsyn till de påvliga ledarnas avsikter. De hade blivit varnade av de många brinnande bålen, som blivit tända i de katolska kantonerna för evangelii bekännare, och förbjöd sin pastor att utsätta sig för denna fara. Han var redo och villig att möta i Zurich alla partigängare Rom ville sända, men att fara till Baden, där man nyligen utgjutit martyrers blod för sanningen, var att gå en säker död till mötes. Oecolampadius och Haller utsågos att representera reformatorn,medan den ryktbare dr Eck, understödd av en mängd lärda doktorer och prelater, var Roms stridskämpe.

Ehuru Lwingli ej var närvarande vid denna konferens, erfor man dock hans inflytande. En student som var närvarande vid disputationen, skrev varje kväll en redogörelse över de argument, som under dagen blivit framställda. Två studenter åtogo sig att till Zwingli i Zurich avlämna dessa skrivelser tillika med Oecolampadius' dagliga brev. Reformatorn svarade och meddelade dem sina råd och förslag. Hans brev skrevos om natten, och studenterna återvände till Baden med dem på morgonen.

På så sätt underhöll Zwingli striden mot sina listiga motståndare. »Han uträttade mera», sade Myconius, »genom sina meditationer, sina sömnlösa nätter och de råd han översände till Baden än han kunde ha gjort, om han personligen försvarat sig mitt bland sina fiender. »84

De påvliga representanterna, som voro upplivade av den väntade segern, kommo till Baden utstyrda i sina präktigaste kläder och, glittrande juveler. De förde ett yppigt levnadssätt. Deras bord dignade av de mest dyrbara rätter och utsökta viner. Hur helt annorlunda uppträdde inte reformatorerna, vars tarvliga måltider köllo dem vid bordet blott för en kort stund. Oecolampadius' värd, som företog sig att ge akt på reformatorn, när denne var på sitt rum, fann honom alltid vara upptagen med att studera eller bedja. Han blev mycket förvånad häröver och berättade sedan, att » kättaren var åtminstone mycket from».

Vid konferensen » uppsteg Eck stolt i en präktigt utsirad kateder, under det den anspråkslöse, simpelt klädde Oecolampadius fick sig anvisad en klumpigt tillverkad ställning».85 Ecks sten torsstämma och gränslösa självförtroende syeko honom aldrig. Hans nit eggades av den förhoppningen, att han skulle vinna både guld och ära, ty man hade lovat att rikligen belöna trons försvarare. När han saknade bättre argument, gjorde han bruk av förolämpningar, ja, till och med eder.

Oecolampadius, som var blygsam och saknade självtillit, drog sig för att kasta sig i striden, men han började med denna högtidliga förklaring: »Jag erkänner ingen annan domarregel än Guds ord.» Ehuru hans uppförande var milt och hövligt, visade han sig likväl vara skicklig och oförskräckt. När de påvliga representanterna enligt sin vana åberopade kyrkans bruk, höll reformatorn sig troget till den heliga Skrift. »Bruket», genmälde Oecolampdius, »har i vårt Schweiz först efter författningen någon giltighet,. men i trossaker är Bibeln vår författning. »

hontrasten mellan de två stridande partierna var inte utanverkan. Reformatorns klara och lugna bevisföring, som framfördes. på ett saktmodigt och anspråkslöst sätt, gjorde ett djupt intryck på många som fattade motvilja mot Ecks skrytsamma och häftigt framförda påståenden.

Diskussionen pågick i aderton dagar. Vid dess slut påstodo depåvliga representanterna med stort självförtroende, att de avgått med segern. De flesta ombuden ställde sig på Roms sida, och riksdagen förklarade att reformatorerna voro besegrade och attdessa tillsammans med Zwingli, deras ledare, voro uteslutna urkyrkan. Men konferensens resultat visade vilken sida hade fördel av densamma. Striden gav protestanterna vind i seglen, och intelångt därefter slöto de två viktiga städerna Bern och Basel sig till reformationen.

Ett av de ädlaste vittnesbörd som någonsin blivit avlagt till förmån för reformationen, var den protest som Tysklands kristna furstar nedlade vid riksdagen i Speier år 1529. Det mod, den tro och den fasthet som dessa Guds män besjälades av, förskaffade kommande släkten tanke- och samvetsfrihet. Deras protest gav reformationens anhängare namnet protestanter. De principer den innehöll utgöra »själva grundelementet i protestantismen».86

En mörk och hotande dag hade kommit för reformationen. I trots av Worms-ediktet, som förklarade Luther fredlös och förbjöd hans lära, hade hitintills religiös fördragsamhet varit rådande i riket. Guds försyn hade hållit de krafter i tygeln som motarbetade sanningen. Karl V hade varit besluten att undertrycka reformationen, men varje gång han lyfte sin hand för att slå till, blev han tvungen att låta den maktlöst falla. Upprepade gånger såg det ut, som om en snar undergång vore oundviklig för alla som vågade sätta sig upp mot Romkyrkan. Men i det kritiska ögonblicket visade sig turkarnas här vid den östliga gränsen eller ock hotade konungen av Frankrike. Till och med påven själv, som avundades kejsaren hans tilltagande makt, förklarade honom krig. Under nationernas stridigheter och oro hade reformationen sålunda fått tillfälle att hämta styrka och utbreda sig.

Slutligen hade de katolska härskarna fått sina fejder bilagda, så att de kunde göra gemensam sak mot reformationen. Riksdagen i Speier i 1526 hade tillerkänt varje stat full frihet i religionsfrågor, till dess ett allmänt kyrkomöte kunde avhållas. Men inte förr yroro de faror överståndna som framtvungit detta medgivande, än kejsaren sammankallade en ny riksdag (i Speier i 1529), för att undertrycka kätteriet. Man skulle söka förmå furstarna så vitt möjligt genom fredliga medel att taga ståndpunkt mot reformationen, men om dessa medel sveko, var kejsaren beredd att gripa till vapen.

Katolikerna jublade. De samlades i Speier i stort antal och visade öppet sin fiendskap mot reformatorerna och alla som hyllade dem. Såsom Melanchthon uttryckte det: » Vi är världens avskrap och föremål för dess avsky, men Kristus skall se ned till sitt arma folk och beskydda det. »87 De evangeliska furstarna, som voro närvarande vid riksdagen, förbjödos till och med att upplåta sina hus för evangelii predikan. Men befolkningen i Speier törstade efter Guds ord, och trots förbudet strömmade tusenden till de gudstjänster, som höllos i kurfurstens av Sachsen kapell.

Religiös tolerans hade blivit lagligen beviljad, och de evangeliska staterna hade beslutat att motsätta sig detta ingrepp i deras rättigheter. Luther, som fortfarande var under bann som följd av Worms-ediktet, fick ej tillåtelse att vara närvarande i Speier, men i stället uppträdde hans medarbetare och de furstar som Gud låtit uppstå för att försvara hans sak i denna allvarsstund. Den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare beskyddare, var nu död. Men hans broder och efterträdare hertig Johan hade med glädje hälsat reformationen, och fastän han älskade fred, lade han stor energi och oförskräckthet i dagen i alla angelägenheter som rörde tron.

Prästerna fordrade, att de stater som antagit reformationen, skulle obetingat underkasta sig romersk-katolsk domsrätt. Reformatorerna däremot gjorde anspråk på den frihet som tidigare blivit dem tillerkänd. De kunde ej samtycka därtill, att Romkyrkan åter skulle få bestämmanderätten i de stater som med sådan glädje tagit emot Guds ord.

Till slut framlades ett kompromissförslag, som gick ut på att i de stater, där reformationen icke blivit införd, skulle Wormsediktet strängt tillämpas, men att de stater »varest folket hade avvikit därifrån och där de ej kunde efterkomma det utan fara för uppror, skulle man åtminstone icke införa någon ny reform, icke beröra någon stridspunkt, icke motsätta sig mässans firande, och man skulle icke tillåta någon katolik att antaga lutherdomen ».88 Detta förslag blev till de påvliga prästernas och prelaternas stora tillfredsställelse antaget av riksdagen.

Om denna bestämmelse genomfördes, »kunde reformationen varken utbredas . . . där den ännu var okänd eller ställas på en solid grundval . . . där den redan blivit införd». Ordets frihet skulle förbjudas. Inga omvändelser skulle tillåtas. Och dessa inskränkningar och förbud fordrade man att reformationens vänner genast skulle underkasta sig. Det såg ut som om världens hopp skulle utsläckas. Äterupprättandet av den romerska hierarkien . . . skulle ofelbart återinföra de gamla missbruken.» Och ett tillfälle kunde lätt yppa sig att » fullständiggöra ödeläggelsen av ett verk som redan våldsamt skakades» av fanatism och split.89

Det evangeliska partiet samlades till rådplägning, och den ene såg på den andre i rådvill förskräckelse. Från man till man gick den frågan: »Vad skola vi göra?» Intressen av utomordentlig betydelse stodo på spel. »Skola reformationens huvudmän ge efter och antaga bestämmelsen? Hur lätt kunde ej reformatorerna i denna oerhörda kris ha låtit förleda sig att slå in på en orätt väg. Hur många bestickande förevändningar och skenbart rimliga grunder kunde de ej ha funnit för underkastelse!

Lyckligtvis övervägde de den princip som låg bakom den föreslagna överenskommelsen, och de handlade i tro. Vad var det för en princip? Det var Romkyrkans rätt att tvinga samvetet och förbjuda fri forskning. Antagandet av denna föreslagna ordning skulle ha varit ett faktiskt medgivande, att religionsfriheten borde begränsas till det protestantiska Sachsen och att vad hela den övriga delen av kristenheten angick fri forskning och bekännelse till den protestantiska tron vore ett brott, som måste bestraffas med fängelse och bål. Kunde de gå med på att begränsa religionsfriheten? Kunde de låta det bli kungjort att reformationen hade vunnit sina sista anhängare? Detta skulle ha varit att förråda evangelii sak och kristenhetens frihet i denna allvarliga ödestimma.»90 Nej, hellre då skulle de »offra allt, även sina besittningar, sina kronor och sina liv».

»Låt oss förkasta detta dekret», sade furstarna. » I samvetssaker har majoriteten ingen makt.» Ombuden yttrade: »Det är dekretet av 1526 vi ha att tacka för den fred som riket åtnjuter; dess upphävande skulle fylla Tyskland med oroligheter och splittring. Riksdagen har ingen befogenhet utöver detta att upprätthålla religionsfriheten, till dess ett kyrkomöte blir avhållet. »91 Det är statens plikt att beskydda samvetsfriheten, och härtill begränsar sig dess myndighet i religionsfrågor. Envar timlig regering, som försöker reglera eller inskärpa religiösa bruk medelst borgerlig myndighet, uppoffrar själva den princip som de evangeliska så nobelt kämpat för.

Kung Ferdinand, som företrädde kejsaren vid riksdagen, insåg att dekretet skulle ge anledning till allvarlig splittring, om ej furstarna kunde förmås att antaga och stödja det. Han försökte på övertalningens väg väl vetande, att tvångsåtgärder mot sådana män endast skulle göra dem ännu mera beslutsamma. Han »bad furstarna antaga dekretet i det han försäkrade dem, att de därigenom i hög grad skulle behaga kejsaren». Men dessa trofasta män erkände en myndighet som stod över jordiska härskare, och svarade lugnt: »Vi vilja lyda kejsaren i allt som kan bidraga till att upprätthålla freden och Guds ära.»92

I riksdagens åhöro meddelade konungen till sist kurfursten och hans vänner, att ediktet »skulle komma att avfattas i form av ett kejserligt dekret», och att »den enda utväg som stod dem åter, var att böja sig för majoriteten». Efter att ha uttalat dessa ord lämnade han församlingen utan att giva reformatorerna något tillfälle till överläggning eller svar. »Förgäves sände de en deputation med en bön till konungen att komma tillbaka. » På deras föreställningar svarade han blott: »Saken är avgjord, underkastelse är det enda som återstår. »93

»Vi protestera . . . inför Gud, som är vår ende skapare, beskyddare, återlösare och frälsare och som en gång skall vara vår domare så väl som inför alla människor och alla skapade varelser och förklara, att vi för vårt eget och vårt folks vidkommande varken bifalla eller på något som helst sätt ansluta oss till föreslagna dekret i något som är stridande mot Gud och hans heliga ord, mot vårt goda samvete och våra själars frälsning.»

»Vad! -- skulle vi stadfästa detta edikt? Skulle vi påstå att när den allsmäktige Guden erbjuder en människa sin kunskap, kan hon likväl icke mottaga Guds kunskap?» »Det finns ingen tillförlitlig lära utom den som stämmer överens med Guds ord . . .Herren förbjuder oss att förkunna någon annan lära . . . Den heliga Skrift bör förklara sig själv - de tydliga skriftställena de dunklare . . . Denna heliga bok är, i allt som är nödvändigt för en kristen, lätt att förstå och ägnad att skingra mörkret. Vi äro beslutna att genom Guds nåd upprätthålla den rena förkunnelsen av hans eget ord, så som det förefinnes i de bibliska böckerna i Gamla och Nya testamentet, utan att lägga något till som kan vara stridande däremot. Detta ord allena är sanning, det är den sanna regeln för all lära och för all vandel och kan aldrig svika eller bedraga oss. Den som bygger på denna grund, skall stå trygg mot alla helvetets makter, medan all mänsklig fåfänglighet som upphäver sig däremot skall falla för Guds åsyn. »

»Av denna grund förkasta vi det ok, som man vill påtvinga oss. » »På samma gång förvänta vi, att hans kejserliga majestät vill uppträda mot oss såsom en kristen furste, som älskar Gud över allting, och vi förklara oss redo att bevisa honom såväl som eder nådiga herrar, all den tillgivenhet och lydnad, som är vår rättvisa och lagenliga plikt. »94

Detta gjorde ett djupt intryck på riksdagen. De flesta uppfylldes med förvåning och ängslan över protestanternas djärvhet. Framtiden tecknade sig stormig och osäker för deras blickar. Split, kamp och blodsutgjutelse syntes förestå. Men reformatorerna, som visste att deras sak var rättvis, förlitade sig på Allmaktens arm och voro »fulla av mod och fasthet».

»De principer som innehållas i denna berömda protest, . . . utgöra själva grundelementet i protestantismen. Denna protest riktar sig mot tvenne vanliga missbruk i trosangelägenheter, nämligen den borgerliga överhetens övergrepp och kyrkans godtyckliga auktoritet. I stället för dessa missbruk sätter protestantismen samvetets makt över överhetens och Guds ords auktoritet över den synliga kyrkans. Först avvisar den den borgerliga makten i det som angår gudomliga ting och säger med profeter och apostlar: 'elan måste lyda Gud mer än människor.' Framför Karl Vs krona upphöjer den Jesu Kristi krona. Men den går längre den fastslår principen att all mänsklig lära måste underordnas Guds ord.'» Protestanterna hade än vidare hävdat rätten att fritt uttala sin övertygelse rörande sanningen. De ville inte bara tro och lyda Guds ord utan också framhålla vad det lär, och de förnekade att präster eller överhet hade någon rätt att blanda sig i den saken. Protesten i Speier var ett högtidligt vittnesbörd emot religiös ofördragsamhet; den hävdade alla människors rätt att dyrka Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes vittnesbörd.

Förklaringen var gjord. Den var inskriven i tusendens minne, och den var upptecknad i himmelens böcker, från vilka ingen människohand kunde utplåna den. Hela det evangeliska Tyskland antog protesten som ett uttryck för sin tro. I denna förklaring sago människorna överallt löftet om en ny och bättre tid. En av furstarna yttrade till protestanterna i Speier: »Mätte den Allsmäktige, som har givit eder nåd att avlägga en kraftig, öppen och frimodig bekännelse, bevara eder i denna kristliga fasthet intill evighetens dag. »95

Hade reformationen sedan den uppnått en viss framgång samtyckt till att foga sig efter omständigheterna för att vinna världens ynnest, skulle den ha visat otrohet mot Gud, och mot sig själv och skulle snart ha beseglat sin egen undergång. Dessa ädla protestanters erfarenhet innehåller en lärdom för alla efterföljande tider. Satans taktik i kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Skriftens antagande som rättesnöre för livet motsätter han sig ännu lika mycket, som han gjorde för fyra hundra år sedan. Vår tid utmärker sig genom stor avvikelse från dess lärdomar och bud, och det är av nöden, att vi återvända till den stora protestantiska -principen: Bibeln, och Bibeln allena, som regel för tro och vandel. Ännu verkar den onde med alla de medel han förfogar över för att tillintetgöra religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade, söker nu med förnyad styrka att återupprätta sin förlorade överhöghet. Samma orubbliga fasthållande vid Guds ord, som då kom till synes i reformationens ödesstund, utgör den enda grundvalen för hoppet om en reformation i vår tid.

Reformationen skulle vinna än större bemärkhet inför jordens mäktige. De evangeliska furstarna hade blivit nekade företräde hos konung Ferdinand; men de skulle få ett tillfälle att framlägga sin sak för kejsaren och församlade höga representanter för kyrka och stat. För att avhjälpa den split som vållade oro i riket, sammankallade Karl V året efter protesten i Speier en riksdag till Augsburg och tillkännagav sin avsikt att personligen leda förhandlingarna. Dit blevo nu de protestantiska ledarna kallade.

De evangeliska furstarna hade beslutat ha en systematiskt utarbetad redogörelse över sina åsikter, ledsagad av bevis från Skriften, att framlägga för riksdagen. Arbetet blev uppdraget åt Luther, Melanchthon och deras medarbetare. Denna bekännelse antogs av protestanterna som uttryck för deras tro, och de samlades' för att underskriva det viktiga dokumentet. Det var en högtidlig och prövande stund. När furstarna gingo fram för att underskriva bekännelsen, grep Melanchthon in och sade: »Det tillhör teologer och präster att framlägga sådana ting; låt oss reservera den myndighet som jordens mäktiga ha för andra saker. » »Gud förbjude», svarade Johan av Sachsen, »att du skulle utestänga mig. Jag är besluten att göra det som är rätt utan att bekymra mig om min krona. Jag önskar bekänna Herren. Min kurfursthatt och min hermelinmantel äro inte så dyrbara för mig som Jesu Kristi kors. » Efter att ha sagt detta skrev han sitt namn. En annan av furstarna yttrade i det han tog pennan: »Om min Herre Jesu Kristi ära fordrar det, så är jag redo . , . att uppoffra mitt gods och mitt liv. » »Jag skulle hellre avstå från mina undersåtar och mina besittningar, hellre lämna mina fäders land med stav i handen», sade han vidare, »än att antaga någon annan lära än den som innehålles i denna bekännelse.»96 Sådan var den tro och det mod som besjälade dessa Guds män.

Den utsatta tiden kom att träda inför kejsaren. Sittande på sin tron och omgiven av kurfurstar och furstar gav Karl V de protestantiska reformatorerna audiens. Bekännelsen blev uppläst. Inför denna vördnadsvärda församling blevo evangelii sanningar klart framställda och påvekyrkans villfarelser avslöjade. Med rätta har denna dag blivit kallad »reformationens största dag, en av de härligaste i kristendomens och mänsklighetens historia».

På Paulus' tid blev det evangelium, för vars skull han blivit kastad i fängelse, på liknande sätt förkunnat inför furstar och ädlingar i kejsarstaden. Så också vid detta tillfälle; det som kejsaren hade förbjudit att framhålla från predikstolen, förkunnades i palatset, och det som många hade ansett för opassande även för tjänare att lyssna till, hördes med förundran av rikets yppersta män. Konungar och stormän utgjorde församlingen, predikanterna voro krönta furstar och predikan var Guds konungsliga sanning. »Sedan apostlarnas tid», säger en författare, »har det aldrig utförts ett större verk eller avlagts en mera storartad bekännelse. »97

En av de grundsatser som Luther med mycken bestämdhet hävdade, var att man inte skulle ta sin tillflykt till den världsliga makten för att stödja reformationen och inte gripa till vapen för att försvara den. Han fröjdade sig över att rikets furstar bekände sig till evangelium, men då de underhandlade om att sluta sig tillsammans i ett försvarsförbund, förklarade han, att »evangelii lära skulle försvaras av Gud allena . . . . Ju mindre människorna blandade sig i verket, desto tydligare skulle man skönja Guds ingripande till dess försvar. Alla föreslagna politiska försiktighetsmått kunde enligt hans uppfattning tillskrivas en ovärdig fruktan och en syndig misströstan. »98

Då mäktiga fiender förenade sig för att kullkasta den protestantiska tron och tusentals svärd syntes vara färdiga att lyftas mot den, skrev Luther: »Satan rasar, ogudaktiga påvar stämpla och vi hotas med krig. Förmana folket att kämpa modigt i tro och bön inför Herrens tron, så att våra fiender, besegrade av Guds Ande, må tvingas till fred. Vårt största behov och vår viktigaste gärning är bön. Låt folket förstå, att de äro blottställda för svärdsegg och för Satans vrede, och låt dem bedja. »99

Från bönens lönnkammare utgick , den kraft som skakade världen i denna stora reformation. Där var det som Herrens tjänare med helig tillit satte sina fötter på hans löftens klippa. Under striden i Augsburg »tillbragte Luther dagligen åtminstone tre timmar i bön, och dessa tog han från den tid som var bäst ägnad för studium».

Gud hörde sina tjänares rop. Han gav furstar och predikanter nåd och frimodighet att försvara sanningen gentemot »världshärskare som råda i detta mörker». Herren säger: »Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.» 2 Petr. 2:6. Reformatorerna hade byggt på Kristus, och dödsrikets portar skulle icke bliva dem övermäktiga.

Furstarnas protest i Speier och trosbekännelsen i Augsburg, som utmärkte reformationens triumf i Tyskland, efterföljdes av flera år av kamp och mörker. Protestantismen tycktes dömd till fullständig undergång, försvagad som den var av inbördes oenighet och angripen av mäktiga fiender. Men i det ögonblick kejsaren tycktes hembära segern, led han ett stort nederlag. Han såg hur bytet rycktes ur hans händer, och han blev slutligen tvungen au garantera tolerans för de läror, som det varit hans livsuppgift att utrota. Han hade vågat sitt rike, sina skatter, ja även sitt liv för att tillintetgöra kätteriet. Nu såg han sina arméer nedgöras i krig, sina skatter skingras och sina många riken hotas av uppror, medan den tro som han förgäves sökte undertrycka, utbredde sig åt alla håll. Karl V hade fört krig mot den Allsmäktige. Gud hade sagt: »Varde ljus! » men kejsaren hade sökt kvarhålla mörkret. Hans planer hade misslyckats, och för tidigt åldrad drog han sig tillbaka, uttröttad av den långa striden. Han avsade sig kronan och gick i kloster.

Det kom mörka dagar för reformationen i Schweiz såväl som i Tyskland. Medan många kantoner antogo den reformerta läran, fasthöllo många den katolska tron. De förföljde dem som ville mottaga sanningen, och detta ledde slutligen till inbördeskrig. Zwingli och många som förenat sig med honom i hans kamp för sanningen, föllo i det blodiga slaget vid Kappel. Oecolampadius dog snart därefter, nedtyngd av dessa fruktansvärda olyckor. Rom jublade och tycktes på många platser återvinna vad som förlorats. Men Han, vilkens råd är från evighet, hade inte övergivit sitt folk eller sin sak. Hans arm skulle bringa dem räddning. I andra länder uppstodo män som skulle föra reformationen framåt.

I Frankrike började dagen gry innan man ännu hört Luthers namn nämnas som reformator. En av de första som uppfångade det uppgående ljusets strålar, var den åldrige Lefèvre, en man med stor lärdom, professor vid universitetet i Paris. Han var en uppriktig och nitisk katolik. Under hans forskningar i den antika litteraturen riktades hans uppmärksamhet på Bibeln, och han införde studiet av Bibeln bland studenterna.

År 1512, innan vare sig Luther eller Zwingli börjat reformationsverket, skrev Lefèvre, »Det är Gud allena som genom tron giver den sanna rättfärdigheten, som rättfärdiggör till evigt liv. »100 Då han begrundade återlösningens hemligheter utropade han: »O, vilken oändlig storhet i detta utbyte! - oskulden fördömes och brottslingen frikännes; välsignelsen förbannas och den förbannade välsignas; livet dör och den döde erhåller livet; äran överhöljes med vanära och den vanärade överhöljes med ära. »101

På samma gång som Lefèvre, lärde, att all ära för frälsningen tillhör Gud, framhöll han, att det är människans plikt att visa lydnad. »Om du tillhör Kristi kyrka», sade han, »tillhör du Kristi kropp; och om du tillhör Kristi kropp, så är du full av gudomlighet . . . Ack! om människorna kunde fatta denna höga förmånsrätt huru rena, kyska och heliga skulle de icke då hålla sig och huru skulle de icke förakta all världens ära, i jämförelse med denna inre, för köttsliga ögon fördolda ära! »102

Det fanns många bland Lefèvres studenter, som begärligt lyssnade till hans ord och som förkunnade sanningen länge efter att deras lärares stämma tystnat. En av dem var William Farel. Han var son till fromma föräldrar och uppfostrad att blint tro kyrkans lära. Han kunde med aposteln Paulus säga: »Jag har tillhört det strängaste partiet i vår gudsdyrkan och levat såsom en farisé. » Apg. 26:5 . Som hängiven katolik brann han av iver att utrota alla som vågade resa sig upp mot kyrkan. I sällskap med Lefèvre, hade han besökt alla kyrkor i Paris, tillbett vid kyrkornas altare och prytt deras heliga relikskrin med gåvor. Men dessa fromma gärningar kunde inte bringa frid i själen. Syndabördan tyngde hans hjärta, och den kunde inga förödmjukande botövningar avlägsna. Reformatorns ord kom till honom som en röst från himmelen: »Vi frälsas genom Guds nåd.» »Den oskyldige fördömes, och den skyldige frikännes. » »Kristi kors allena öppnar himmelens port och tillsluter helvetets. »103

Med glädje mottog Farel sanningen. Han blev omvänd såsom Paulus, undslapp träldomen under traditionerna och blev försatt i Guds Sons härliga frihet. » I stället för en mordlysten och ursinnig varg», sade han, »blev jag ett milt och älskligt lamm med hjärtat helt och hållet lösryckt från påven och helgat åt Jesus Kristus. »104

Medan Lefèvre, fortsatte att sprida sanningens ljus bland studenterna, gick Farel ut för att vittna offentligt om sanningen i Jesus Kristus. Han var nu lika nitisk för Kristi sak, som han förut hade varit för påvens. En av kyrkans prelater, biskopen av Meaux, slöt sig till dem kort efteråt. Andra lärare som hade högt anseende för begåvning och lärdom, deltogo i förkunnandet av evangelium, och de vunno anhängare bland alla klasser, från bönders och hantverkares ringa hem till konungens palats. Hertiginnan Margareta av Valois, som var syster till den regerande monarken i Frankrike, Frans I, antog den reformerta läran. Konungen själv och hans moder tycktes till en tid vara den nya läran bevågna. Med ljusa förhoppningar sågo reformatorerna fram mot den tid, då hela Frankrike skulle vinnas för evangelium.

Deras hopp skulle emellertid aldrig uppfyllas. Prövningar och förföljelser väntade Kristi lärjungar. Men i sin stora nåd dolde Gud detta för deras ögon. Först kom en tid av fred, så att de kunde samla styrka för att möta stormen, och reformationen gjorde då stora framsteg. Biskopen i Meaux arbetade nitiskt i sitt stift för att undervisa både prästerskapet och folket. Okunniga och osedliga präster avlägsnades, och så långt möjligt var ersattes de av fromma och lärda män. Biskopen åstundade ivrigt att hans folk skulle få tillfälle att läsa Guds ord på sitt eget språk. Denna hans önskan skulle snart uppfyllas. Lefèvre, åtog sig att översätta Nya testamentet, och vid samma tid som Luthers tyska Bibel lämnade tryckpressarna i Wittenberg, kom franska Nya testamentet ut i Meaux. Biskopen sparade varken arbete eller kostnad för att sprida det i sina församlingar. Inom kort voro bönderna i Meaux i besittning av den heliga Skrift.

Liksom vandraren vilken försmäktar av törst fylles av glädje vid åsynen av en källa med friskt vatten, så mottogo dessa själar budskapet från himmelen. Bönderna ute på fältet och hantverkarna i sina verkstäder vederkvicktes i sitt dagliga arbete av samtal om Bibelns dyrbara sanningar. I stället för att ta sin tillflykt till vinstugor om kvällarna, samlades de i varandras hem för att läsa Guds ord och förenas i bön till Gud. En stor förändring visade sig snart i dessa samhällen. Ehuru de tillhörde den ringare klassen och voro olärda människor, som måste arbeta hårt med sina händer för sitt uppehälle, såg man dock den gudomliga nådens förnyande kraft i deras liv. Ödmjuka, kärleksfulla och heliga framstodo de som exempel på vad evangelium kan åstadkomma för dem som mottaga det i uppriktiga hjärtan.

Det ljus som tändes i Meaux utsände sina strålar vida omkring. Varje dag ökades de omvändas skara. Konungen som föraktade munkarnas inskränkta och blinda religositet, höll prästerskapets raseri tillbaka ännu en tid, men de påvliga ledarna fingo slutligen överhanden. Nu tändes kättarbålen. Biskopen i Meaux, som tvangs att välja mellan bålet eller återkallelse, valde den lättare vägen, men trots att ledaren sviktade förblev hans hjord orubblig i sin trohet mot Kristus. Många vittnade om sin tro mitt i lågorna. Genom det mod och den ståndaktighet dessa ödmjuka Kristi efterföljare visade på bålet, vittnade de för tusenden, som under fredligare tider aldrig skulle ha hört deras vittnesbörd.

Det var inte endast de ringa och fattiga som under lidande och förakt framburo vittnesbördet om Kristus. I slottens och palatsens förnäma salar funnos personer av kunglig börd, som värderade sanningen mer än rikedom och börd, ja, mer än själva livet. En riddares rustning dolde en ädlare och mera ståndaktig ande än en biskops kappa och hätta. Louis de Berquin, som var av ädel börd, fint bildad och oklanderlig i sina seder, intresserade sig mycket för studier. I likhet med många andra leddes han av Försynen till Bibeln, och han blev mycket förvånad över att finna, att den innehöll inte » Roms läror utan Luthers ».105 Från denna tid hängav han sig helt och hållet åt evangelii verk.

Såsom »den lärdaste av Frankrikes ädlingar» ansågs han av många på grund av sin vältalighet och sitt snille, sitt orubbliga mod och djärva nit och sin ställning vid hovet -- han var nämligen mycket avhållen av konungen -- vara förutbestämd att bli sitt lands reformator. Ben sade: » Berquin skulle ha blivit en annan Luther, om han i Frans I hade funnit en annan kurfurste.» »Han är värre än Luther», skreko påvens anhängare. och helt säkert var han mera fruktad av katolikerna i Frankrike. De kastade honom i fängelse som kättare, men han frigavs av kungen. Striden fortsatte i många år. Frans som vacklade mellan Rom och reformationen, visade ibland fördragsamhet med munkarna och höll ibland deras häftiga nit i tyglar. Berquin blev tre gånger kastad i fängelse av de påvliga myndigheterna endast för att bli frigiven av konungen, som beundrade hans snille och hans ädla karaktär och därför vägrade låta honom falla offer för prästerskapets hat.

Berquin blev flera gånger varnad för den fara som hotade honom i Frankrike, och blev uppmanad att följa deras exempel, som räddat sig genom frivillig landsflykt. Den försagde och vacklande Erasmus av Rotterdam som, med all sin lysande lärdom, saknade den moraliska storhet som sätter sannringen högre än allt annat, skrev till Berquin: »Anhåll om att bli skickad som ambassadör till främmande land, bege dig på resa i Tyskland. Du känner Beda och hans gelikar, han är ett tusenhövdat vidunder som sprutar gift åt alla håll. Dina fienders namn är legio. Vore din sak än mera rättfärdig än Jesu Kristi, så skulle de inte vila, förrän de bringat dig om livet. Var ej alltför säker på konungens beskydd. I alla händelser f örknippa j mig med teologiska falkulteten! »106

Men allteftersom farorna hopades, växte Berquins mod sig starkare. I stället för att följa Erasmus försiktiga och egennyttiga råd beslöt han vidtaga än djärvare åtgärder. De mest aktiva och bittra av hans motståndare voro doktorerna och munkarna vid teologiska fakulteten i Paris. Ur dessa doktorers skrifter anförde Berquin tolv satser, som han offentligt förklarade vara stridande mot Bibeln och alltså kätterska, och han bad konungen uppträda som domare i striden.

Kung Frans, som var böjd att låta kämparna för de olika partierna lägga i dagen sin styrka och sitt skarpsinne och som var glad över att få tillfälle att förödmjuka de övermodiga munkarna, befallde katolikerna att försvara sin sak med Bibeln. De visste mycket väl att de inte skulle kunna använda, detta vapen. Fängelse, tortyr och bål voro de medel, som de kunde använda med större skicklighet. Nu voro rollerna ombytta, och de insågo att de själva stodo i fara att falla i den grop de grävt för Berquin. Bestörta sågo de sig omkring för att finna ett sätt att undkomma.

»Vid samma tid hade någon stympat en bild av den heliga jungfrun som stod i ett gathörn.»107 Det blev stor uppståndelse i staden. Stora folkskaror strömmade till platsen och uttryckte sin sorg och harm. Även kungen blev starkt upprörd. »Detta är följden av Berquins läror», skreko munkarna. »Allt håller på att omstörtas -- religionen, lagarna, ja, själva tronen genom denna lutherska konspiration! »

Berquin blev åter gripen. Kungen reste från staden och munkarna fingo tillfälle att genomdriva sitt beslut. Reformatorn blev förhörd och dömd till döden, och domen verkställdes samma dag, för att kungen inte skulle få tillfälle att rädda honom ännu en gång. Vid middagstiden fördes Berquin till avrättsplatsen. En ofantligt stor skara människor samlades för att bevittna avrättningen, och det var många som med förvåning och farhågor sago, att offret hade valts från en av de bästa och modigaste av Frankrikes adliga familjer.

Berquin lade inte märke till den eländiga kärra på vilken han åkte, han såg ej sina förföljares hotfulla ansikten, och ej heller tänkte han på den fruktansvärda död han gick till mötes. lian som »var död, men som lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och dödsriket», stod vid hans sida. Berquins ansikte strålade av himmelsk klarhet och frid. Han hade smyckat sig i dyrbara kläder, han bar »en sammetskappa, en tröja av siden och damast samt guldprydda benkläder»108 Han stod i begrepp att vittna om sin tro inför konungars Konung och inför hela universum, och han ville inte att någon sorgeskrud skulle kränka hans glädje.

Då processionen rörde sig långsamt fram genom trängseln på gatorna, märkte folket med förundran den ostörda frid och segervissa glädje hans anletsdrag och hela hans uppträdande utstrålade. »Han liknar en som sitter i ett tempel, försjunken i begrundan inför heliga ting », sade de.

På bålet försökte Berquin tala några få ord till folket, men munkarna, som fruktade verkan av hans ord, började ropa och soldaterna skramla med sina vapen, så att reformatorns röst drunknade i larmet. Genom att »undertrycka en döendes heliga ord på schavotten satte det kulturella Paris högsta litterära och kyrkliga myndigheter år 1529 ett föraktligt exempel för pöbeln år 1793.»

Under förföljelsen i Meaux fingo de reformerta prästerna sina predikofullmakter indragna, varför de drogo till andra fält. Lefèvre, reste till Tyskland. Farel återvände till sin hemstad bland alperna i östra Frankrike för att sprida sanningens ljus i sin hembygd. Redan hade ryktet nått dit om vad som tilldragit sig i Meaux, och den sanning han så oförskräckt och nitiskt förkunnade fann många åhörare. Emellertid uppeggade man snart myndigheterna att tysta ned honom, och så blev han förvisad från staden. Fastän han inte längre kunde arbeta öppet, genomströvade han byarna i alpernas dalgångar och undervisade i hemmen och på avsides liggande ängar och i skogsdungar. Han fann skydd i skogarna och i bergens grottor, som hade varit hans tillhåll under pojkåren.

Gud fortsatte att uppväcka män, som skulle främja hans verk. I en av Paris skolor fanns en stilla, tänkande yngling, som redan visat att han ägde stor själsstyrka och skarpsinnighet. Han utmärkte sig inte mindre genom ett tadelfritt liv än genom stor intelligens och religiös hängivelse. Hans snille och flit gjorde honom till skolans stolthet, och man var fast övertygad om att Johann Calvin -- så hette ynglingen -- skulle bli en av kyrkans skickligaste och mest aktade försvarare. Men en stråle av gudomligt ljus genomträngde även de murar av skolastiskt vetande och religiös vidskepelse, som omslöt Calvins själ. Han ryste då han hörde den nya läran nämnas och var fast övertygad om att kättarna förtjänade att brännas å bål.

Tankar hade emellertid vaknat i hans själ som han efter behag ej kunde avvisa. Medvetandet om att han var en syndare tyngde hans sinne, han fann sig stå inför en helig och rättfärdig domare utan medlare. Helgonens förböner, goda gärningar och kyrkliga. ceremonier voro allesammans utan verkan då det gällde att finna försoning för synden. Framför sig såg han endast den eviga förtvivlans mörker. Förgäves bemödade sig kyrkans lärde att lindra hans smärta. Man grep förgäves till bikt och. botövningar, de kunde inte försona hans själ med Gud.

Medan Calvin ännu genomgick denna fruktlösa kamp, hände sig en dag att han besökte ett av stadens torg, där. man höll på, med att bränna en kättare. Han blev mycket förvånad över det uttryck av frid, som vilade över martyrens ansikte. Mitt under den fruktansvärda tortyr denna död medförde och under den än mer fruktansvärda förbannelse kyrkan utslungade, visade martyren en tro och ett mod som förvånade den unge studenten, di han jämförde dem med den förtvivlan och det mörker han själv befann sig i, fast han levde i den strängaste lydnad för kyrkans bud. Då han visste att kättarna grundade sin tro på Bibeln, beslöt han granska den för att om möjligt upptäcka hemligheten till deras glädje.

I Bibeln fann han Kristus. »0 Fader!» utropade han, »Kristi offer har blidkat din vrede. Hans blod har avtvått mina synder, hans kors har burit min förbannelse, hans död har utverkat försoning för mig. Vi ha uppfunnit många onyttiga dårskaper, men du har satt ditt ord framför oss som en fackla, och du har rört vid mitt hjärta, på det att jag må fatta avsky för all annan förtjänst än Jesu förtjänst. »109

Helt stilla började Calvin sitt verk, och hans ord voro som den uppfriskande daggen, som vederkvicker jorden. Han hade lämnat Paris och befann sig nu i en provinsstad under hertiginnan Margaretas beskydd. Hon älskade nämligen evangelium och beskyddade dess lärjungar. Calvin var ännu en ung man med saktmodigt och anspråkslöst uppträdande. Han började sitt verk med att besöka människorna i deras hem. Omgiven av familjens medlemmar läste han Bibeln för dem och förklarade dess frälsande sanningar.

De som lyssnade till honom spredo det glada budskapet i sin omgivning, och snart kunde läraren lämna staden för att gå till omkringliggande småstäder och byar. Han fick tillträde både till slott och tröja, och under det han fortsatte arbetet, lade han grunden till församlingar som skulle frambringa modiga vittnen för sanningen.

Efter några månader återvände Calvin till Paris, där det var en ovanlig rörelse bland de lärda och studenterna. Studier i de antika språken hade lett människor till Bibeln, och även många vilkas hjärtan voro oberörda av dess sanningar, diskuterade dem dock ivrigt. Medan universitetets lärosalar genljödo av högljudda teologiska diskussioner, gick Calvin från hus till hus och läste Bibeln för människorna och talade till dem om Kristus och honom såsom korsfäst.

I sin nåd styrde Gud det så att Paris ånyo skulle mottaga evangelii inbjudan. Av politiska skäl hade kungen ännu inte ställt sig på Roms sida mot reformationen. Prinsessan Margareta klängde sig ännu fast vid hoppet att protestantismen skulle segra i Frankrike. Hon beslöt att den reformerta läran skulle förkunnas i Paris. Under kungens frånvaro förordnade hon att en protestantisk pastor skulle predika i stadens kyrkor. Då detta förbjöds av de påvliga myndigheterna, öppnade prinsessan det kungliga palatset för Ordets förkunnelse. Sedan man inrättat en sal till kapell, tillkännagavs att predikan skulle hållas där varje dag vid en viss tid. Alla inbjödos oavsett vilken ställning eller rang de innehade. Stora skaror samlades till gudstjänsten, så att även angränsande gemak och vestibuler fylldes med folk. Tusentals människor infunno sig varje dag -ädlingar, statsmän, jurister, affärsmän och hantverkare. I stället för att förbjuda dessa möten befallde kungen att två kyrkor i Paris skulle öppnas för Ordets förkunnare. Aldrig hade Guds ord tidigare åstadkommit en sådan rörelse i staden. Det var som om livets ande från himmelen utgjutits över Paris invånare. Nykterhet, dygd, ordning och flit intogo platsen för dryckenskap, utsvävningar, tvister och sysslolöshet.

Guds rena ord predikades två år i huvudstaden. Visserligen mottogo många evangelium, men det blev likväl. förkastat av det stora flertalet. Frans hade visat sig fördragsam endast därför att det tjänat hans egna syften, och det lyckades snart de katolska prästerna att återvinna sitt inflytande över honom. Åter stängdes kyrkorna och bålen restes.

Calvin var ännu kvar i Paris och fortsatte att sprida ljuset, medan han under studier, stilla betraktelser och bön förberedde sig för sin framtida verksamhet. Men slutligen började man misstänka honom, och myndigheterna beslöto att föra honom till bålet. Då han känt sig trygg i sin ensamhet, hade han ej en tanke på fara. Hans vänner kommo en dag inrusande till honom på hans rum och omtalade, att polisen kom hack i häl efter dem för att arrestera honom. Skyndsamt begav sig Calvin i väg till stadens utkanter, där han fann tillflykt hos en arbetare som var vän till reformationen. Här förklädde han sig i sin värds kläder, och med en hacka på axeln anträdde han sin färd söderut. Han fann åter skydd i prinsessan Margaretas besittningar.

Här stannade Calvin några månader under mäktiga vänners beskydd. Så snart stormen lagt sig något, sökte han ett nytt arbetsfält i Portiers, där det fanns ett universitet och där den nya läran redan blivit gynnsamt mottagen. Människor av alla samhällsklasser lyssnade till evangelium. Offentliga predikningar förekommo ej, men i sin vän borgmästarens hem, i sin egen bostad och någon gång i en allmän park öppnade Calvin livets ord för dem som längtade därefter. Då åhörarskaran växte ansåg man det tryggare att samlas utanför staden. Som samlingsplats valde man en grotta i ett djupt och trångt bergpass, där träd och överhängande klippor ytterligare gjorde platsen till en väl dold tillflyktsort. Små grupper lämnade staden på olika vägar för att bege sig till samlingsplatsen. På denna undangömda plats lästes och förklarades Guds ord. Här firades Herrens nattvard för första gången av protestanter i Frankrike. Från denna lilla församling utsändes många av evangelii trogna förkunnare.

De franska reformatorerna, som voro ivriga att se sitt land hålla jämna steg med Tyskland, beslöto att rikta ett djärvt slag mot Roms vidskepelse, vilket skulle väcka hela nationen till besinning. I överensstämmelse härmed uppslog man i hela Frankrike en natt plakat som angrepo mässan. Denna nitiska men oförnuftiga handling lände ej reformationen till gagn utan bringade i stället olycka inte endast över reformationens ledare utan även över dess vänner i hela Frankrike. Den gav katolikerna det tillfälle de länge önskat sig, nämligen en förevändning att begära att alla kättare skulle utrotas såsom farliga uppviglare, som hotade tronen och rikets välfärd.

Aven okänd hand -- om det var en oförsiktig väns eller en listig flendes fick man aldrig veta -- fästes ett plakat på dörren till konungens privata rum. Monarken greps av fasa. Vidskepelser som man i århundraden vördat, angrepos i detta dokument utan skonsamhet. Och den oerhörda djärvheten att uppslå dessa tydliga och överraskande framställningar i konungens palats väckte hans vrede. I sin förvåning stod han ett ögonblick bävande och mållös. Sedan gav han sin vrede luft i dessa förskräckliga ord: »Grip och infånga alla utan åtskillnad, alla som äro misstänkta för lutherism. Jag skall utrota dem alla. »110

Genast vidtog man åtgärder för att arrestera varje lutheran i Paris. En fattig hantverkare, som var anhängare av den reformerta läran och som brukat sammankalla de troende till deras hemliga sammankomster, blev gripen, och under det man hotade honom med bålet, befalldes han ledsaga de påvlige utsände till varje protestants hem i staden. Han ryggade tillbaka av fasa för det nedriga förslaget, men till slut fick fruktan för lågorna överhanden, och han samtyckte till att bli sina bröders förrädare. Den kungliga polistjänstemannen Morin och förrädaren tillsammans med en skara präster, rökelsebärare och munkar tågade nu med hostian i spetsen sakta och tyst genom stadens gator. Demonstrationen var en pråligt visad hyllning för »det heliga sakramentet» och skulle utgöra en försoningshandling för protestanternas skymfande angrepp på mässan. Men detta högtidliga tåg hade ett förfärande mål i sikte. Då de kommo till ett hus, (lär en lutheran bodde, gjorde förrädaren ett tecken, men inte ett ord yttrades. Processionen stannade, man gick in i huset, släpade ut familjen och slog den i bojor, varefter det fruktansvärda sällskapet fortsatte för att uppsöka nya offer. Intet hus, litet eller stort, blev förbigånget, inte ens de hus som tillhörde Paris universitet . . . Morin injagade fruktan hos stadens alla invånare . . . Det var ett skräckens regemente.111

Prästerna, som beslutsamt fortsatte att underblåsa folkets raseri i all dess häftighet, utspredo de förskräckligaste beskyllningar mot protestanterna. Man anklagade dem för att de ämnade anställa ett blodbad på katolikerna och omstörta regeringen samt mörda konungen, men man kunde inte framlägga det ringaste bevis till stöd för dessa påståenden. Men dessa beskyllningar voro likväl som en profetia och skulle en gång få sin Uppfyllelse under helt andra förhållanden och på grund av alldeles motsatta orsaker. De grymheter som katolikerna utövade mot oskyldiga protestanter skulle få sin stränga vedergällning. Arhundraden senare skulle Frankrikes konung, de härskande klasserna och folket drabbas av en sådan dom, som den de nu påstodo hotade kungen, regeringen och undersåtarna, men den skulle då verkställas av gudsförnekare och av katolikerna själva. Det var inte upprättande av protestantismen utan dess undertryckande, som skulle draga fruktansvärda olyckor över Frankrike nära tre århundraden senare.

Misstroende, fruktan och terror blevo nu förhärskande hos alla samhällsklasser. Under den allmänna bestörtning som rådde, såg man vilket djupt intryck den lutherska läran gjort på människor, som utmärkte sig för hög bildning och som ägde anseende och hög moral. Höga och viktiga befattningar blevo plötsligt lediga. Konsthantverkare, boktryckare, vetenskapsmän och professorer och även hovmän försvunno. Hundratals flydde från Paris och gingo i frivillig landsflykt, och flera gåvo härigenom tillkänna för första gången att de hyllade den reformerta läran. Katolikerna sågo sig omkring med förvåning över att det funnits så många kättare bland dem. Deras raseri vände sig nu mot de människor av ringare stånd som de hade i sitt våld. Fängelserna voro överfyllda, och själva luften tycktes förmörkad av röken från de brinnande bålen, på vilka evangelii bekännare brändes.

Frankrike skulle nu genom en högtidlig och offentlig ceremoni söka fullständigt utrota protestantismen. Prästerna fordrade att det förakt, som de menade man visat mässan, skulle sonas med blod och att konungen skulle å folkets vägnar offentligt ge sitt samtycke till detta fruktansvärda verk.

Den fasansfulla ceremonien skulle försiggå den 21 januari år 1535. Hela nationens vidskepliga fruktan och blinda hat hade uppeggats. På Paris gator trängdes förutom stadens egna invånare stora människoskaror från landsorten. Dagen skulle börja med en stor och imponerande procession. »Alla husen längs tågets väg voro behängda med sorgdraperier och på vissa avstånd voro altare uppsatta.» Framför varje dörr brann en fackla till »sakramentets ära». Före daggryningen ordnade sig processionen vid konungens palats. »I spetsen buros de olika församlingarnas kors och fanor, och därpå kommo stadens borgare, två och två i led, bärande tända facklor.» De fyra munkordnarna följde därefter, iklädda sin speciella ordensdräkt. Sedan hade en stor samling berömda reliker fått sin plats i tåget. Därnäst red en glänsande och skimrande skara förnäma prelater i sina purpurfärgade och scharlakansröda med juveler besatta dräkter.

»Under en präktig tronhimmel bars hostian . . . som fyra furstar av kunglig börd uppburo . . . Efter hostian kom kungen till fots . . . Frans I bar denna dag varken krona eller kunglig mantel. » Med »huvudet obetäckt, med nedslagna ögon och med en tänd fackla i handen» uppträdde Frankrikes konung »som botgörare».112 Vid varje altare knäböjde han ödmjukt, inte för att söka bot för de laster som befläckade hans själ eller de oskyldigas blod som lådde vid hans händer, utan på grund av den dödssynd hans folk begått, då de vågade förkasta mässan. Efter honom följde drottningen och statens högsta ämbetsmän, som också gingo två och två med facklor i sina händer.

Fruktansvärt var det mörker som sänkte sig över den franska nationen, som förkastat sanningens ljus. »Den nåd som bringar frälsning» hade uppenbarats, men Frankrike hade, efter att det sett dess kraft och härlighet och dess gudomliga skönhet draga tusentals människor till sig och efter att städer och byar blivit upplysta av dess klarhet, vänt sig bort och valt mörkret i stället för ljuset. De hade avvisat den himmelska gåvan, när den erbjöds dem. De hade kallat ont gott och gott ont, de hade fallit offer för sitt eget hårdnackade självbedrägeri. Fastän de möjligen ansågo sig göra Gud en tjänst med att förfölja hans folk, blevo de därigenom ej utan skuld. De hade uppsåtligen förkastat ljuset, som skulle ha räddat dem från bedrägeri och från att bli befläckade med blodskuld.

I den stora domkyrkan, där nära tre hundra år senare ett folk som glömt den levande Guden uppsatte »Förnuftets gudinna» på en tron, avlades nu en högtidlig ed att utrota allt kätteri. »På vissa mellanrum längs processionens återväg hade man upprest bål, där vissa protestanter skulle brännas, och det hade ordnats så, att bålen skulle tändas då konungen närmade sig, och att processionen skulle göra halt för att bevittna avrättningen. »113 Det bleve för plågsamt att berätta enskildheterna av den tortyr dessa Kristi vittnen fingo utstå. Ingen av martyrerna visade tecken till vankelmod. Då man uppmanade dem att återkalla svarade en: »Jag tror blott det som profeterna och apostlarna fordom predikade och vad de heliga ha trott. Min tro på Gud är så stark, att den skall motstå all helvetets makt. »114

Det fridens evangelium som Frankrike förkastade, skulle tyvärr bli alltför grundligt uppryckt med rötterna, och följderna skulle bli fruktansvärda. Den 21 januari 1793, tvåhundra femtioåtta år från den dag räknat, då Frans invigde sig helt åt förföljelsen av reformationen, tågade en annan procession med ett helt annat syfte genom Paris gator. »Åter var konungen den förnämsta personen i processionen, åter förekom tumult och skrän, åter hörde man rop efter flera offer, åter restes svarta schavotter och åter slöts dagen med fruktansvärda avrättningar. Ludvig XVI kämpade bröst mot bröst med fångvaktare och bödlar, då han släpades fram till stupstocken och tvingades ned på den med våld och hölls kvar, tills bilan fallit och hans avhuggna huvud rullade ned från schavotten.»115 Kungen var emellertid ej det enda offret; under skräckväldets blodiga dagar avrättades i närheten av samma plats z 800 människor i giljotinen.

Reformationen hade givit världen en öppen bibel och därigenom åskådliggjort Guds lag och inskärpt dess fordringar i människornas samveten. Den oändliga kärleken hade uppenbarat för människorna himmelens lagar och principer. Gud hade sagt: »I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall till räknas eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola de säga: 'I sanning, ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.'» 5 Mos. 4:6. Då Frankrike förkastade himmelens gåva, sådde de anarkiens och fördärvets säd som slutligen skulle frambringa revolution och skräckvälde.

Långt innan den förföljelse uppstod som föranleddes av de omskrivna plakaten, hade den oförskräckte och nitiske Farel tvingats att fly från sitt fädernesland. Han drog sig undan till Schweiz, och genom att bistå Zwingli i hans arbete bidrog han till att reformationens verk befästes här. Sina senare år tillbringade han i Schweiz, men likväl utövade han fortfarande ett stort inflytande på reformationen i Frankrike.

Farel började sitt verk i Schweiz som en anspråkslös skollärare. Han drog sig undan till en avlägset belägen socken och ägnade sig åt att undervisa barn. Vid sidan av de vanliga skolämnena införde han försiktigt Bibelns sanningar i undervisningen och hoppades sålunda genom barnen påverka föräldrarna. Det fanns några som omfattade evangelii lära, men prästerna trädde emellan och hindrade verket och uppeggade de vidskepliga bönderna till motstånd. Farel gjorde som de första lärjungarna, när han förföljdes i en stad, flydde han till en annan. Han gick till fots från by till by, från stad till stad och uthärdade hunger, köld och trötthet. Han predikade på torgen, i kyrkorna och ibland även från domkyrkornas predikstolar. Han strävade alltid framåt. Ehuru han ofta blev tillbakadriven, förnyade han sina angrepp med outtröttlig ståndaktighet, och han fick bevittna hur den ena efter den andra av städerna och byarna, där påvemakten haft ett starkt fotfäste, öppnade sina portar för evangelium. Den lilla socken, där han först arbetat, mottog snart den reformerta läran. Även städerna Murten och Neuchatel förkastade de påviska ceremonierna och avlägsnade avgudabilderna från sina kyrkor.

Farel hade länge önskat resa sanningens baner i Geneve. Om denna stad kunde vinnas skulle den. bli centrum för reformationen i Frankrike, Schweiz och Italien. Med detta mål i sikte fortsatte han sitt arbete, tills många av byarna och städerna i grannskapet hade blivit vunna. Sedan drog han in i Geneve med en enda följeslagare. Men han fick tillåtelse att predika endast två ganger.

Till nästa försök valde man ett ringare redskap. Man utsände en ung man, vars uppträdande var så anspråkslöst, att han blev ganska kallt bemött t. o. m. av dem som föregåvo sig vara reformationens vänner. Vad kunde en sådan uträtta där Farel blivit avvisad? Hur kunde en som hade så föga mod och liten erfarenhet hålla stånd mot den storm, som tvingat de starkaste och tappraste att draga sig tillbaka? »Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. » Sak. 4:6. »Det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.» 2 Kor. 1:27, 25.

Froment - så hette den unge mannen - började sitt arbete som skollärare. De sanningar han lärde barnen i skolan, återgåvo de hemma. Snart kommo föräldrarna för att höra Bibeln förklaras, till dess skolsalen var fylld med uppmärksamma åhörare. Många exemplar av Nya testamentet och traktater utdelades och lästes av många som inte vågade komma öppet och lyssna till de nya lärorna. Efter en tid var denne lärare tvungen att fly, men de sanningar han förkunnat hade trängt in i folkets hjärtan. Reformationen hade slagit rot och den fortsatte att växa och utbreda sig. Ordets förkunnare återvände, och genom deras arbete infördes slutligen den protestantiska gudstjänsten i Geneve.

I detta besök såg Farel Guds hand. Ehuru Geneve antagit den reformerta läran, måste likväl ett stort verk utföras här. Det är inte som samhällen utan som individer människor omvända sig till Gud. Den nya födelsens verk måste utföras i hjärtan och samveten genom den helige Andes verk och inte genom rådsförsamlingars beslut. Fastän invånarna i Geneve avkastat den katolska kyrkans ok, voro de inte synnerligen benägna att överge de laster som varit rådande under dess välde. Det var ingen .lätt uppgift att införa de rena evangeliska grundsatserna och bereda detta folk att värdigt fylla den plats, som Guds försyn tycktes kalla dem till.

Farel var övertygad om att han i Calvin funnit den man, som han kunde samarbeta med i detta verk. I Guds namn uppfordrade han högtidligt den unge evangelisten att stanna och arbeta i Geneve. Förskräckt sökte Calvin dra sig tillbaka. Men Farels högtidliga uppfordran förekom honom vara en kallelse från himmelen, och han vågade inte vägra. Det tycktes honom, sade han, »som om Gud sträckte ned sin hand från himmelen samt fattade tag i honom och fäste honom oåterkalleligen vid den plats han varit så angelägen att lämna».116

Genom Guds välsignelse och det verk som utfördes av dessa ädla män, som han uppväckt att vara Luthers efterföljare, blev protestantismen bevarad. Den erhöll inte sin styrka i furstars ynnest och deras vapen. I de minsta länder, i de ringaste och svagaste nationer erhöll den sina starkaste fästen. Det var det lilla Geneve, som låg mitt bland mäktiga fiender, vilka stämplade mot det för att i grund förgöra det, det var Holland på sina sandbankar vid Nordsjön, vilket kämpade mot Spaniens tyranni -- på den tiden det största och rikaste av världens riken -- det var det högt uppe i norden liggande Sverige -- det var dessa som hemförde segern åt reformationens sak.

Hans tillvägagångssätt som ledare var inte klanderfritt, ej heller var hans lära fri från villfarelser. Men han var ett redskap att främja de sanningar, som voro av särskild stor betydelse för hans tid, och att i de reformerta församlingarna befordra ett heligt och ödmjukt liv i stället för det högmod och det fördärv, som frammanats av den katolska läran.

Från Geneve utgingo lärare och spredo skrifter som utbredde den reformerta läran. Till denna stad vände sig de förföljda i alla länder för att erhålla undervisning, råd och uppmuntran. Calvins stad blev en tillflyktsort för de förföljda protestanterna i hela västra Europa. Hungriga, sårade, berövade sina hem och sina kära kommo flyktingarna till Geneves portar, där man med varmt hjärta hälsade dem välkomna och gåvo dem omvårdnad. Genom sin fromhet, sin lärdom och sin skicklighet blevo de till välsignelse för den stad som berett dem ett hem. Många som för en tid sökt tillflykt här, återvände till sina egna länder för att där bekämpa Roms tyranni.

Nederländerna framkallade det påvliga tyranniet ganska tidigt en djärv protest. Sju år före Luthers tid blev sålunda biskopen i Rom oförskräckt anklagad av tvenne biskopar, som blivit sända i en beskickning till Rom och där hade lärt känna den »heliga stolens» verkliga karaktär: »Gud har givit sin drottning och äkta hustru, församlingen, en ädel, evigt varande arvedel och en hemgift som aldrig vissnar eller förgår. Han har givit henne en krona och en spira . . . Och alla dessa förmåner har Ni som en tjuv tillägnat Er. Ni sätter Eder i Guds tempel. I stället för att vara en herde har Ni blivit en ulv för fåren. . . Ni vill ha oss att tro att Ni är den högste biskop, men Ni uppträder snarare som en tyrann... Medan Ni borde vara tjänares tjänare, som Ni kallar Eder själv, söker Ni att bliva herrars herre . . . Ni bringar förakt över Guds befallningar... Den helige Ande är alla församlingars byggmästare så långt jorden når. . . Vår Guds stad, vars medborgare vi äro, omfattar hela himmelen. Den är större äh den stad som av heliga profeter nämnes Babylon, vilken föregiver sig vara gudomlig, stiger upp till himmelen, skryter med att dess visdom är odödlig och slutligen påstår, fastän utan grund, att den aldrig har felat och aldrig kan fela. »117

Ned genom århundradena framträdde andra som upprepade denna protest. Dessa tidiga lärare, som genomreste skilda länder och nämndes med olika namn, voro karaktärsbesläktade med de valdensiska missionärerna. Överallt utbredde de evangelii kunskap. Även till Nederländerna kommo de. Hastigt spred sig deras lära. Den valdensiska bibeln översatte de till holländska språket. De förklarade »att den hade stora fördelar intet skämt, intet lättsinne, inga fabler, intet bedrägeri -- endast sanningens ord. Här och där var det väl ett hårt skal, men märgen och sötman av det som var heligt och gott kunde med lätthet upptäckas däri».118 Så skrevo vänner av den gamla tron i det tolfte århundradet.

Nu började förföljelserna. Men. i trots av bål och tortyr växte alltjämt de troendes antal. De hävdade orubbligt den ståndpunkten, att Bibeln är den enda ofelbara auktoriteten i religiösa frågor och att » ingen bör tvingas att tro, utan vinnas genom Ordets predikan ».119

Luthers lära fann en gynnsam jordmån i Nederländerna. Allvarliga och trofasta män trädde fram och förkunnade evangelium. Från en av provinserna i Holland kom Menno Simonis. Uppfostrad i den romersk-katolska tron och ordinerad till prästämbetet, var han fullkomligt främmande för Bibeln, och han ville inte läsa den av fruktan för att bli förledd till kätteri. När tvivel angående läran om transsubstantiationen (brödets förvandling i nattvarden) tvang sig på honom, betraktade han det som en frestelse från Satan och sökte genom bön och bekännelse att befria sig därifrån, men förgäves. Genom att deltaga i vissa förströelser sökte han bringa samvetets anklagande röst till tystnad. Men ingenting hjälpte. Efter någon tid kom han att fördjupa sig i Nya testamentet, och detta i förbindelse med läsningen av Luthers skrifter ledde honom till att antaga den protestantiska läran. Snart därefter blev han i en närliggande landsby vittne till en mans avrättning, vilken blivit dömd till döden för att han låtit »döpa om sig». Detta ledde honom till att rannsaka Bibeln angående barndopet. Han kunde icke finna något stöd för det i Skriften utan såg, att omvändelse och tro överallt framställdes som villkor för dopets undfående.

Menno lämnade nu den romerska kyrkan och ägnade sitt liv åt förkunnelsen av de sanningar han hade mottagit. Både i Tyskland och i Nederländerna hade uppstått en klass av svärmare som förfäktade en orimlig och upprorisk lära, kränkte ordning och anständighet och övergingo till uppror och våld. Menno insåg vilka förskräckliga följder dessa rörelser ovillkorligen skulle medföra och motarbetade kraftigt fanatikernas falska läror och vilda planer. Många som blivit vilseledda av dessa svärmare, hade emellertid förkastat deras fördärvliga läror och det fanns ännu många avkomlingar av de forna kristna -- en frukt av valdensernas verksamhet. Bland dessa klasser verkade Menno med stor iver och framgång.

I tjugofem års tid var han jämte hustru och barn stadd på resor, prisgiven åt stora svårigheter och umbäranden och ofta utsatt för fara. Han genomreste Nederländerna och Nordtyskland, där han huvudsakligen verkade bland de lägre klasserna men utövade ett vidsträckt inflytande. Han hade endast fått en begränsad utbildning, men besatt en naturlig vältalighet. Han utmärkte sig genom en osviklig rättskaffenhet, ett ödmjukt sinnelag och ett vänligt uppträdande. I sin gudsfruktan var han uppriktig och allvarlig; hans liv var en åskådliggörelse av den lära han förkunnade. Därför vann han också folkets förtroende. Hans anhängare blevo skingrade och förtryckta. De fingo lida mycket till följd av att man förväxlade dem med Münzers fanatiska anhängare. Stora skaror blevo likväl omvända genom hans verksamhet.

Ingenstädes blev den protestantiska läran så allmänt antagen som i Nederländerna. Och i få länder ha dess anhängare uthärdat grymmare förföljelser. I Tyskland hade Karl V bannlyst reformationen, och han skulle med glädje ha fört alla dess anhängare till bålet, men furstarna reste sig och satte en gräns för hans tyranni. I Nederländerna hade han större makt, och det ena förföljelseediktet följde tätt på det andra. Att läsa Bibeln, att förkunna den eller höra den förkunnas, eller till och med att blott tala om den var nog till att föra en till döden på bålet. Att bedja till Gud i enrum, att uraktlåta att böja knä för en helgonbild eller att sjunga en psalm straffades också med döden. Även om de avsvuro sin tro blevo de dömda, männen att dö för svärd, kvinnorna att begravas levande. Tusenden omkommo under Karl Vs och Filip IIs regering.

En gång blev en hel familj ställd inför inkvisitorerna, anklagad för att ha varit borta från mässan och hållit sin gudstjänst hemma. Då den yngste av sönerna tillfrågades, vad de hade för sig, svarade han: »Vi falla på knä och bedja, att Gud måtte upplysa vårt sinne och förlåta våra synder. Vi bedja för vår konung, att hans regering må bli gynnsam och hans liv lyckligt. Vi bedja för vår överhet, att Gud må bevara den. »120 Några av domarna blevo djupt rörda. Men fadern och en av hans söner dömdes till bålet.

Martyrernas tro var lika stark som förföljarnas raseri. Inte endast män utan också svaga kvinnor och unga flickor lade i dagen ett orubbligt mod. »Hustrur kunde ställa sig vid sina mäns bål, medan dessa uthärdade elden, och viska tröstens ord till dem eller sjunga psalmer för att uppmuntra dem.» »Unga jungfrur kunde lägga sig levande i sina gravar som om de gått in i sin sovkammare för att vila över natten. Eller de gingo fram till schavotten eller till bålet, klädda i sina bästa kläder, som om de voro på väg till sitt bröllop. »121

Förföljelsen bidrog till att föröka sanningsvittnenas antal. Uppretad ända till raseri över folkets oövervinnliga ståndaktighet fortsatte monarken år efter år sitt grymma verk, men förgäves. Under den ädle Vilhelm av Oranien förskaffade revolutionen till sist Holland religionsfrihet.

Bland Piemonts berg, på Frankrikes slätter och på Hollands kuster markerades reformationens väg av dess anhängares blod. Men i de nordiska länderna fick den ett fredligt inträde. Studenter som återvände hem från Wittenberg, förde den evangeliska läran till Skandinavien. Utgivandet av Luthers skrifter bidrog också till att sprida ljus. Det enkla, härdiga folket i norden vände sig bort från Romkyrkans korruption, prakt och övertro för att med glädje taga emot Bibelns okonstlade, rena och kvgivande sanningar.

Hans Tausen, »Danmarks reformator», var bondson. Redan tidigt gav han vittnesbörd om rika förståndsgåvor. Han längtade att få stilla sin kunskapstörst, men omständigheterna i hemmet gjorde det omöjligt, och han gick i kloster. Här vann han priorns ynnest genom sitt rena liv och sin plikttrohet och flit. Vid anställd prövning visade han sig vara i besittning av gåvor, som en gång i framtiden kunde bli till stor nytta i kyrkans tjänst. Man beslöt därför att skaffa honom utbildning vid något universitet i Tyskland eller Nederländerna. Den unge mannen fick tillåtelse att själv välja läroanstalt, men med förbehåll att han icke reste till Wittenberg. Kyrkans lärjunge skulle ej utsätta sig för giftiga irrläror -menade munkarna.

Tausen reste till Köln, den tiden liksom nu ett av katolicismens fästen. Här fick han dock snart avsmak för de katolska lärarnas mystik. Ungefär vid samma tid fick han tag i Luthers skrifter. Dessa läste han med förundran och glädje och önskade innerligt att få åtnjuta reformatorns personliga undervisning. Ylen därigenom skulle han riskera att förnärma sin klosterföreståndare och förlora sitt understöd. Det dröjde dock ej länge förrän han hade fattat sitt belsut, och snart var han inskriven som student i Wittenberg.

Vid sin återkomst till Danmark vände han tillbaka till klostret. Ännu var det ingen som misstänkte, att han var lutherskt sinnad. Han röjde inte sin hemlighet, men sökte utan att väcka fördom leda sina klosterbröder till en renare tro och heligare liv. Han läste Bibeln och förklarade dess rätta mening, och slutligen förkunnade han för dem Kristus som syndarens rättfärdighet och enda frälsningshopp. Stor var priorns vrede. Denne hade ju satt stora förhoppningar på honom som en duktig försvarare av den romerska kyrkan. Tausen blev strax förflyttad till ett annat kloster och under sträng uppsikt inspärrad i sin cell.

Till stor förskräckelse för hans nya vakt förklarade snart flera av munkarna att de hyllade protestantismen. Genom cellens galler hade Tausen meddelat sina klosterbröder kunskap om sanningen. Om dessa danska fäder varit kända med kyrkans plan att behandla kättare, så hade man aldrig mer fått höra Tausens röst. Ylen i stället för att anvisa honom en grav i någon underjordisk fängelsehåla jagade de bort honom från klostret. Nu stodo de maktlösa. En kunglig förordning, som just blivit utfärdad, lovade beskydd åt dem som förkunnade den nya läran. Tausen började predika. Kyrkorna öppnades för honom och folket strömmade till för att höra honom. Också andra förkunnade Guds ord. Nya testamentet, som blev översatt till danska språket, fick stor spridning. Katolikernas försök att omstörta verket bidrog till att påskynda det, och inom kort tillkännagav Danmark sin anslutning till reformationen.

Också i Sverige ,hämtade unga män, som druckit ur källan i Wittenberg, livets vatten till sina landsmän. Två av ledarna i den svenska reformationen, Olaus och Laurentius Petri, söner till en smed i Örebro, hade studerat under Luther och Melanchthon, och de sanningar de sålunda inhämtat förkunnade de med iver. Liksom den store reformatorn själv väckte Olaus upp folket genom sitt nit och sin vältalighet, medan Laurentius likt Melanchthon var lärd, eftertänksam och lugn. De voro båda besjälade av en brinnande gudsfruktan, hade en god teologisk utbildning och förfäktade sanningen med osviklig frimodighet. Det fattades ej motstånd från katolskt håll. Romkyrkans präster uppeggade den okunniga och vidskepliga befolkningen. Olaus Petri blev ofta angripen av pöbeln och räddade vid flera tillfällen med knapp nöd sitt liv. Dessa reformatorer åtnjöto emellertid konungens ynnest och beskydd.

Under katolska kyrkans herravälde var folket hemfallet åt armod och förtryck. Bibeln saknade de, och eftersom deras religion endast bestod i symboler och ceremonier, som inte kunde upplysa förståndet, voro de på väg tillbaka till sina hedniska förfäders vidskepliga föreställningar och bruk. Befolkningen var delad i partier som bekämpade varandra, och den ständiga tvedräkten förökade eländet bland den. Konungen var betänkt på att införa en reformation i staten och kyrkan, och han bjöd dessa dugliga medhjälpare välkomna i kampen mot Rom.

I närvaro av konungen och rikets ledande män försvarade Olaus Petri med stor skicklighet den lutherska läran gent emot Romkyrkans förkämpar. Han förklarade att kyrkofädernas lärosatser må antagas endast då de överensstämma med Bibeln och att de väsentliga punkterna i Skriften må framställas på ett klart och enkelt sätt, så att alla kunna förstå dem. Kristus sade: »Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. » Och Paulus förklarade, att om han förkunnade något annat evangelium än det som han hade mottagit, så skulle han vara förbannad. Joh. 7:16; Gal. 1:8. »Hur kunna de andra », frågade reformatorn, »drista sig till att hopdikta dogmer efter gottfinnande och påbjuda dem såsom något för saligheten nödvändigt? »123 Han framhöll att kyrkans påbud saknade giltighet, när de äro stridande mot Guds befallningar, och hävdade den stora protestantiska grundsatsen, att »Bibeln, och Bibeln allena», är regeln för tro och vandel. »

Som följd av denna disputation antog konungen av Sverige den protestantiska tron, och inte långt därefter förklarade riksdagen sig för densamma. Olaus Petri hade översatt Nya testamentet på svenska, och enligt konungens önskan åtogo sig de båda bröderna att översätta hela Bibeln. Sålunda fick svenska folket för första gången Guds ord på sitt eget språk. Riksdagen stadgade att predikanterna överallt i riket skulle utlägga Skriften i kyrkorna.

Medan Luther öppnade en tillsluten bibel för det tyska folket, blev Tyndale driven av Guds Ande att utföra ett liknande verk i England. Wycliffes bibel översattes från den latinska texten som innehöll många fel. Den blev aldrig tryckt, och handskrivna kopior voro så dyra, att endast några få rika eller adliga personer kunde förskaffa sig den. Och då Bibeln dessutom var en av kyrkan strängt förbjuden bok, fick den en jämförelsevis ringa spridning. År 1516, alltså ett år innan Luthers teser tillkommo, hade Erasmus utgivit sin grekiska och latinska upplaga av Nya testamentet. Nu blev Guds ord för första gången tryckt på grundspråket. I detta verk blevo många fel som förekommit i tidigare upplagor rättade, och meningen var klarare uttryckt. Det ledde många inom de bildade klasserna till en bättre kännedom om sanningen och gav reformationsverket ny fart. Men folket i gemen var ännu i stor utsträckning utan Guds ord. Det var Tyndale som skulle fullborda Wycliffes verk genom att skaffa sina landsmän Bibeln.

Tyndale som var en flitig forskare och en ivrig sanningssökare, hade mottagit evangelium genom att läsa Erasmus' grekiska Nya testamente. Utan fruktan framhöll han sin övertygelse och hävdade att all lära skall prövas med Skriften. Till det katolska påståendet att kyrkan hade givit Bibeln och att kyrkan allena kunde tolka den, svarade Tyndale; »Veten I vem som lärde örnarna att finna sitt byte? Nåväl, samme Gud lär sina hungriga barn att finna sin Fader i hans ord. Så långt ifrån att ha givit oss Skriften, haven I dolt den för oss. Det ären I som brännen dem som förkunna den, och om I kunden, skullen I bränna själva Skriften. »

Tyndales predikan väckte stort intresse, och många antogo sanningen. Men prästerna voro på sin vakt, och knappast hade han lämnat platsen, förrän de genom sina hotelser och förvrängningar sökte omintetgöra hans verk, vilket alltför ofta lyckades dem. »Vad är att göra? » utbrast han. »Medan jag sår på ett ställe, ödelägger fienden den åker jag just har lämnat. jag kan icke vara överallt. Om blott de kristna hade den heliga Skrift på sitt eget språk, så kunde de själva stå dessa solister emot. Utan Bibeln är det omöjligt att stadfästa lekmännen i sanningen.»

En ny föresats tog nu hans tankar i anspråk. »Det var på israeliternas språk psalmerna sjöngos i Herrens tempel», sade han, »och skall icke evangelium tala det engelska språket bland oss? . . . Skall kyrkan ha mindre ljus vid middagstiden än vid morgongryningen? . . . De kristna måste läsa Nya testamentet på. sitt modersmål.» Kyrkans doktorer och lärare voro inbördes oeniga. Endast med tillhjälp av Bibeln kunna människorna finna sanningen. »Den ene tycker om en doktor, den andre en annan... Men envar av dessa författare motsäger den andre. Hur skola vi då kunna skilja det rätta från det orätta? . . . Hur? . . . Visserligen genom Guds ord.124

Den tanke Tyndale börjat nära att ge folket Nya testamentet på deras eget språk skulle snart bli förverkligad, och han grep genast an med sin uppgift. Fördriven från sitt hem genom förföljelse, reste han till London, där han en tid ostört kunde fortsätta sitt arbete. Men katolikernas våldsamhet tvang honom att fly. Hela England syntes vara stängt för honom, och han beslöt att söka tillflykt i Tyskland. Där påbörjade han tryckningen av Nya testamentet på engelska. Två gånger blev arbetet avbrutet, men när man förbjöd honom att trycka i en stad, reste han till en annan. Slutligen kom han till Worms, där Luther några få år förut hade försvarat evangelium inför riksdagen. I denna gamla stad hade reformationen många vänner, och här kunde Tyndale fortsätta sitt arbete utan vidare avbrott. Tre tusen exemplar av Nya testamentet hade snart utkommit, och en ny upplaga blev tryckt samma år.

Tyndale blev förrådd i sina fienders händer, och en gång måste han sitta i fängelse flera månader. Till sist fick han bära vittnesbörd om sin tro genom martyrdöden. Men de vapen han tillredde ha satt andra stridsmän i stånd att kämpa genom alla århundraden ner till vår tid.

Latimer framhöll från predikstolen att Bibeln borde läsas på folkets språk. Barnes och Frith, Tyndales trogna vänner, trädde fram för att försvara sanningen. Bröderna Ridley och Cranmer följde efter. Dessa ledare i den engelska reformationen voro män med lärdom, och de flesta av dem hade varit högt aktade för sin iver och fromhet i den katolska kyrkan. Deras insikt i Babylons hemligheter gav deras vittnesbörd en större tyngd.

Den upphöjda grundsats som hävdades av dessa reformatorer samma som förfäktades av valdenserna, av Wyclife, av Johan Hus, av Luther, av Zwingli och deras förbundna -- var den heliga Skrifts ofelbara auktoritet såsom regeln för tro och vandel. De bestredo påvars, konciliers, kyrkofäders och konungars rätt att härska över samvetet i religiösa angelägenheter. Bibeln var deras auktoritet, och med den prövade de alla lärosatser och alla anspråk. Tron på Gud och på hans ord höll dessa helgade män uppe, när de offrade sitt liv på bålet. »Var frimodig», ropade Latimer till sin medbroder, när lågorna höllo på att bringa deras stämmor till tystnad, »vi skola i dag genom Guds nåd tända ett sådant ljus i England, som jag hoppas aldrig skall kunna utsläckas. »125

I Skottland blev den säd som Kolumba och hans medarbetare utsått, aldrig helt och hållet förstörd. Under århundraden efter att församlingarna i England hade böjt sig för Rom, bevarade de kristna i Skottland sin frihet. I det tolfte århundradet blev emellertid påveväldet infört även där, och i intet land härskade det mera oinskränkt. Ingenstädes var mörkret större. Likväl fanns där ljusstrålar som trängde igenom mörkret och bebådade en gryende dag. Lollarderna som kommo från England med Bibeln, och Wycliffes lära gjorde mycket för att bevara kunskapen om evangelium. Varje århundrade hade sina vittnen och sina martyrer.

Med den begynnande reformationen kom Luthers skrifter och därefter Tyndales engelska Nya testamente. Obemärkta av prästerskapet genomvandrade dessa sändebud i stillhet berg och dalar, tändande nytt ljus i sanningens facklor, som nästan höllo på att slockna i Skottland, och nedbrytande det verk som Romkyrkan hade utfört genom århundradens förtryck.

Då var det som martyrernas blod gav rörelsen ny fart. De katolska ledarna, som plötsligt vaknade till insikt om den fara som hotade deras sak, förde några av Skottlands ädlaste och mest aktade söner till bålet. Men därigenom reste de endast en predikstol, varifrån dessa döende vittnens ord ljödo utöver landet och födde i folkets hjärtan ett odödligt beslut att kasta av sig Romkyrkans ok.

Hans trosfränder sökte förmå honom att upptaga predikokallet, men tanken på det ansvar som var förenat därmed kom honom att bäva, och det var först efter att ha tillbringat flera dagar i ensamhet och i smärtfylld kamp med sig själv som han gav sitt samtycke. Men då han en gång hade påtagit sig uppgiften, fullföljde han den med orubblig beslutsamhet och okuvligt mod, så länge han levde. Denne trofaste reformator fruktade ej för någon människa. Martyrernas bål som flammade omkring honom tjänade blott till att föröka hans nit.

Ställd ansikte mot ansikte med drottningen av Skottland, i vars närvaro mången protestantisk ledares iver blivit dämpad, avlade John Knox ett frimodigt vittnesbörd för sanningen. Han kunde inte köpas för smicker, och han darrade ej för hotelser. Drottningen beskyllde honom för kätteri. Han hade lärt folket en religion som staten förbjöd och hade därigenom överträtt Guds befallning, som ålägger undersåtar att lyda sina furstar. Knox svarade bestämt:

»Eftersom den sanna religionen fått varken sin ursprungliga kraft eller sin auktoritet från världsliga furstar, utan från den evige Guden allena, så äro ej undersåtarna. förpliktade att avpassa sin religion efter sina furstars smak. Ty det händer ofta att furstarna äro mera okunniga om Guds sanna religion än alla andra . . . Om alla Abrahams efterkommande hade, antagit Faraos religion, vars undersåtar de länge voro, säg mig, Ers majestät, vad slags religion skulle det då ha varit i världen? Eller om alla människor i apostlarnas dagar hade hyllat samma religion som de romerska kejsarna, vad för religion skulle det då vara här på jorden? . . . Sålunda kan Ers majestät inse, att undersåtarna ej äro bundna vid sina furstars religion, även om de äro befallda att visa dem lydnad. »

»I skolen tro på Gud, som talar tydligt i sitt ord», svarade reformatorn. »Och utöver vad Skriften lär skolen I varken tro -den ene eller den andre. Guds ord är tydligt i sig självt. Och om något ställe är dunkelt, så förklarar den helige Ande, som aldrig är i strid med sig själv, detsamma mera tydligt på ett annat ställe, så att det icke återstår något tvivel utan för dem som hårdnackat fasthålla vid sin okunnighet. »126

I England bidrog protestantismens införande som statsreligion till att hämma förföljelsen, men bringade den inte helt till sitt slut. Medan många av katolska kyrkans trossatser övergåvos, bibehöll man ej så få av dess bruk. Man förkastade läran om påvens överhöghet, men i hans ställe insatte man konungen som kyrkans överhuvud. I gudstjänsten avvek man ännu mycket från evangelii renhet och enkelhet. Man förstod ännu ej religionsfrihetens stora princip. Även om de protestantiska härskarna sällan tillgrepp sådana förfärliga grymheter som Romkyrkan gentemot kättare, så erkändes dock inte den enskildes rätt att dyrka Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes krav. Man fordrade att alla skulle anta den lära och iakttaga de former för gudstjänst, som statskyrkan föreskrev. Dissenters blevo förföljda i större eller mindre utsträckning i flera hundra år.

Återigen liksom på apostlarnas tid måste förföljelsen bidraga till evangelii framgång. I ett motbjudande fängelse, fullt av förbrytare och lastbara människor, andades John Bunyan själva himmelens atmosfär, och där skrev han sin underbara allegori »Kristens resa från staden Fördärv till den himmelska staden». I över två hundra år har denna röst från fängelset i Bedford talat till människohjärtan med gripande kraft. Bunyans »Kristens resa» och hans »Överflödande nåd för den störste bland syndare» ha fört många in på livets väg.

I en tid av stort andligt mörker upträdde Whitefield och bröderna Wesley som Herrens ljusbärare. Under statskyrkans herravälde hade det engelska folket nedsjunkit i ett sådant tillstånd av religiöst förfall, som knappast kunde skiljas från hedendom. Naturreligion var prästerskapets älsklingsämne och utgjorde det väsentliga i deras teologi. De högre klasserna hånlogo åt fromheten och berömde sig av att vara höjda över vad de kallade svärmeri. De lägre samhällsklasserna voro i hög grad okunniga och hemfallna åt laster, medan kyrkan hade varken mod eller tro längre att stödja sanningens förtrampade sak.

Det stora ämnet om rättfärdiggörelse genom tron, som blivit så klart framställt av Luther, hade man nästan förlorat ur sikte och ersatt med den katolska principen att förlita sig på goda gärningar till frälsning. Whitefield och bröderna Wesley, som tillhörde statskyrkan, strävade allvarligt efter att vinna Guds ynnest och hade fått lära, att den kunde ernås genom en dygdig vandel och genom iakttagande av kristliga förordningar.

Då Charles Wesley en gång var sjuk och trodde att döden närmade sig, blev han tillfrågad varpå han grundade sitt hopp om evigt liv. Härtill svarade han: »Jag har sökt att tjäna Gud efter bästa förmåga.» Då vännen som ställt frågan såg ut att inte vara fullt tillfredsställd med svaret, tänkte Wesley: »Vad - äro icke mina bemödanden en tillräcklig grund för mitt hopp? Vill han taga ifrån mig mina bemödanden? Jag har intet annat att lita på. »127

Efter att ha blivit prästvigda sändes John och Charles Wesley såsom missionärer till Amerika. Ombord på samma fartyg var en grupp av mähriska bröder. Under vägen blevo de utsatta för häftiga stormar, och då John Wesley stod ansikte mot ansikte med döden, kände han att han icke hade förvissning om frid med Gud. De mähriska bröderna däremot lade i dagen ett lugn och en förtröstan som voro främmande för honom.

Mitt under psalmsången, varmed de började sin gudstjänst, bröt sjön in över oss, rev sönder storseglet, översköljde skeppet och störtade in mellan däcken, liksom om det stora djupet redan hade uppslukat oss. Ett förfärligt skrik hördes från engländarna, men de mähriska bröderna fortsatte helt lugnt att sjunga. Jag frågade en av dem efteråt: 'Var du icke rädd?' vartill han svarade: 'Nej, Gud ske lov!' Jag frågade: 'Men voro inte kvinnorna och barnen rädda?' Han svarade milt: `Nej, våra kvinnor och barn äro icke rädda för döden.'»128

Efter sin hemkomst till England, där han fick undervisning av en mährisk predikant, kom Wesley till en klarare uppfattning om biblisk tro. Han blev övertygad om att han måste uppgiva allt förlitande på egna gärningar som ett medel till frälsning och att han måste förlita sig på »Guds Lamm som borttager världens synd». Vid ett möte i Det mähriska sällskapet i London läste man ett uttalande av Luther angående den förändring, som Guds ande verkar i den troendes hjärta. Medan Wesley lyssnade tändes tron i hans själ. »Jag kände mitt hjärta på ett sällsamt sätt uppvärmt», säger han. »Jag kände att jag verkligen förtröstade på Kristus, på Kristus allena, till frälsning. Och jag erfor förvissning om att han hade tagit bort mina synder, ja också mina, och frälst mig från syndens och dödens lag. »129

Under långa år av tröttsam och tröstlös strävan -- år av självförnekelse, försmädelse och förödmjukelse -- hade Wesley troget hållit fast vid sin enda föresats att söka Gud. Nu hade han funnit honom. Och han förstod att den nåd han strävat efter att vinna genom bön och fasta, genom allmosor och självförsakelse, var en gåva som skänktes »utan penningar och för intet».

Det var genom en långvarig och djup personlig överbevisning om sitt eget förtappade tillstånd, som Whitefield och bröderna Weslev blevo beredda för sitt verk. Och för att de skulle kunna tåligt lida såsom goda Kristi stridsmän, hade de fått genomgå sitt eldsprov av förakt, hån och förföljelse såväl vid universitetet som när de begynte sin predikoverksamhet. Jämte några få andra som sympatiserade med dem, blevo de av sina ogudaktiga medstuderande hånfullt kallade metodister -- en benämning som numera ett av de största kyrkosamfunden i England och Amerika och andra länder betrakta som ärofull.

Det var en ojämn stig som dessa Guds tjänare måste gå. Lärda och inflytelserika män brukade sin makt emot dem. Efter en tids förlopp började många av prästerna visa en avgjord fientlighet, och kyrkorna stängdes för budskapet och för dem som förkunnade det. Prästernas uppträdande, i det de fördömde dem från predikstolen, uppeggade mörkrets makter. Gång på gång undgick John Wesley döden genom ett Guds nådesunden. När pöbeln uppeggades till raseri mot honom och ingen räddning tycktes finnas, kom en ängel i mänsklig gestalt till honom. Pöbeln vek tillbaka, -och Kristi tjänare gick trygg från platsen.

I dessa första tider måste metodisterna -- menige man så väl som predikanter - lida hån och förföljelse både från kyrkans medlemmar och från de uppenbart icke -- religiösa, vilka uppeggades genom falska framställningar. De drogos inför rätta rätten här är endast ett namn, ty rätt och rättfärdighet voro sällsynta vid domstolarna den tiden. Deras förföljare övade ofta våld mot dem. Pöbelhopar gingo från hus till hus, förstörde bohag och annan egendom, plundrade efter gottfinnande och uppträdde brutalt mot män, kvinnor och barn. I vissa fall slog man upp offentliga kungörelser med uppmaning till dem som hade lust att hjälpa till att slå sönder fönster och plundra metodisternas hus, att samlas på angiven tid och plats. Dessa uppenbara brott mot både gudomlig och mänsklig lag fingo passera opåtalt. En systematisk förföljelse utövades mot ett folk, vars enda fel var att de sökte leda syndare från fördärvets väg in på helighetens stig.

Det andliga förfall som visade sig i England strax före Wesleys tid, var till stor del frukten av en antinomistisk (lagfientlig) lära. Många gjorde gällande, att Kristus avskaffat morallagen och att de kristna därför ej äro förpliktade att hålla den -- att en troende är frigjord från » goda gärningars träldom». Andra som väl erkände lagens eviga giltighet, förklarade att predikanterna icke behövde förmana folket att lyda dess föreskrifter, då de som Gud utvalt till frälsning skulle »genom den gudomliga nådens. oemotståndliga tillskyndelse bliva ledda till att öva fromhet och dygd», medan de som voro bestämda till evig förtappelse »icke hade någon kraft att lyda Guds lag».

Till svar på påståendet att tio Guds bud blivit avskaffade vid Kristi död tillsammans med ceremoniallagen, säger Wesley: »Morallagen som innehålles i de tio buden och som inskärpes av profeterna, avskaffade Han icke. Avsikten med hans ankomst var icke att upphäva någon del av denna. Det är en lag som aldrig kan upplösas, den står fast som det trogna vittnet i himmelen . . . . Den har varit till från världens begynnelse, skriven 'icke på tavlor av sten' utan i människobarnens hjärtan vid skapelsen. Och fastän denna skrift, som en gång blev inristad med Guds finger, nu till stor del är fördunklad av synden, kan den dock aldrig helt utplånas -- vi bevara alltid ett medvetande om gott och ont. Varje del av denna lag måste fortfara att gälla för alla människor och till alla tider, ty den är icke beroende av tid eller rum eller någon annan föränderlig omständighet, utan den grundar sig på Guds natur och människans natur och på deras oföränderliga förhållande till varandra.

'Jag har icke kommit för att upphäva, utan för att fullborda.' . . . Hans mening på detta ställe (i överensstämmelse med allt som står förut, och allt som följer efter) är otvivelaktigt denna: Jag har kommit för att stadfästa den i dess fullhet, trots allt vad människor ha att säga, jag har kommit för att bringa till full klarhet det som var dunkelt i den, jag har kommit för att påvisa den sanna och fulla betydelsen av varje del därav -att uppenbara längden och bredden, hela vidden av varje bud som den innehåller, och höjden och djupet, den obegripliga renheten och andligheten i alla dess delar. »130

Wesley framhöll den fullkomliga harmonien mellan lagen och evangelium. »Det råder därför den innerligaste tänkbara förbindelse mellan lag och evangelium. A ena sidan banar lagen ständigt väg för och hänvisar oss till evangelium, och å andra sidan leder oss evangelium alltjämt till en noggrannare uppfyllelse av lagen. Lagen bjuder oss till exempel att älska Gud och älska vår nästa, vara ödmjuka, saktmodiga, heliga. Vi känna att vi äro oförmögna till sådant, ja att 'för människor är det omöjligt'. Ylen vi få syn på Guds löfte han vill giva oss denna kärlek och göra oss ödmjuka, saktmodiga och heliga. Vi tillägna oss detta evangelium, detta glädjebudskap, det sker oss efter vår tro, och 'lagens krav uppfylles i oss' genom tron på Kristus Jesus.»

»De främsta bland fiender till Kristi evangelium», säger Wesley, »äro de som öppet och oförbehållsamt 'döma lagen' och 'förtala lagen', som lära människorna att bryta (att upplösa eller upphäva giltigheten av) icke allenast ett bud, det må vara det minsta eller det största, utan alla buden med ett drag. . . Det mest förvånansvärda i fråga om detta stora bedrägeri är, att de som låtit sig insnärjas däri verkligen tro, att de ära Kristus genom att omstörta hans lag, och att de upphöja hans verk, medan de omintetgöra hans lära. Ja, de ära honom alldeles som Judas gjorde, när han sade: 'Hell dig, Rabbi!' och kysste honom. Att tala om Kristi blod och beröva honom hans krona, att ringakta någon del av hans lag under sken av att främja hans evangelium -- vad är detta annat än att förråda honom med en kyss. Ej heller kan någon i verkligheten undgå denna anklagelse, om han predikar tron på ett sådant sätt att ,det direkt eller indirekt leder till åsidosättande av lydnaden i något avseende, eller med andra ord: om han förkunnar Kristus så att det upphäver eller i någon mån försvagar det minsta av Guds bud. »131

Så här svarade Wesley dem som påstodo, »att evangelii predikan motsvarar allt som var lagens syftemål » . »Detta förneka vi alldeles. Det motsvarar icke lagens allra första ändamål, nämligen att överbevisa människorna om synd och att väcka dem som ännu sova på avgrundens brant. Aposteln Paulus säger att'genom lagen kommer kännedom om synd', och icke förrän en människa blivit överbevisad om synd, kan hon verkligen känna att hon behöver Kristi försonande blod. . . 'Det är icke de friska som behöva läkare, utan de sjuka', säger vår Herre själv. Därför är det orimligt att erbjuda dem läkare som äro friska eller åtminstone inbilla sig vara det. Du måste först överbevisa dem om att de äro sjuka, annars skola de icke tacka dig för din möda. Och lika orimligt är det att framhålla Kristus för sådana som mena sig vara andligen friska och som aldrig erfarit hjärtats förkrosselse.»132

Medan Wesley förkunnade evangelium om Guds nåd, sökte han sålunda i likhet med sin Mästare »göra lagen stor och härlig». Troget utförde han det verk Gud hade ombetrott honom, och härliga voro de frukter som det blev honom förunnat att se. Vid slutet av hans mer än 80-åriga levnad -- över ett halft sekel tillbragt som predikant -räknade hans avgjorda anhängare över en halv miljon själar. Men antalet av dem som genom hans verksamhet hade blivit upplyfta ur syndens förnedring till ett högre och renare liv, och av dem som genom hans förkunnelse uppnådde en större och rikare erfarenhet, skall aldrig bliva känt, förrän hela den återlösta skaran samlas i Guds rike. Hans liv framställer en ovärderlig lärdom för varje kristen. 0, att denne Kristi tjänares tro och ödmjukhet, hans outtröttliga iver, hans självuppoffring och gudhängivenhet finge uppenbara sig i församlingarna i vår tid!

Då de engelska reformatorerna avsade sig den romersk-katolska kyrkans läror, bibehöllo de likväl många av dess ceremonier. Fastän Roms överhöghet och dess trosbekännelse förkastades, upptogos ej få av katolska kyrkans bruk och riter i den engelska kyrkans gudstjänst. Man gjorde gällande att dessa ting ej vore en samvetssak. Fastän de ej voro påbjudna i Skriften, och sålunda ej av väsentlig betydelse, vore de ej heller förbjudna och följaktligen i sig själva ej av ondo. Att iakttaga dessa bruk skulle tjäna till att överbrygga svalget som skilde de reformerta församlingarna från Rom, och det skulle underlätta katolikernas övergång till den protestantiska tron.

För de konservativa och för dem som voro böjda för eftergifter voro dessa argument avgörande. Men det fanns en annan klass som inte uppfattade saken på detta sätt. Det faktum att dessa bruk »bidrogo till att slå en bro över svalget mellan Rom och reformationen»,133 var enligt deras mening ett avgörande argument för att man ej kunde behålla dem: De betraktade dem såsom tecken på den träldom, ur vilken de blivit befriade och till vilken de ej hade någon lust att återvända. De drogo den slutsatsen att Gud i sitt ord fastställt de regler, enligt vilka gudstjänsten till hans ära skulle ordnas, och att människor inte ha rätt att lägga något därtill eller ta något därifrån. Själva begynnelsen till det stora avfallet var, att man sökte ersätta Guds myndighet med kyrkans. Rom började med att anbefalla det som Gud ej hade förbjudit och slutade med att förbjuda det som Gud uttryckligen befallt.

Många åstundade ivrigt att återvända till den renhet och enkelhet, som utmärkte den första församlingen. De betraktade många av engelska kyrkans fastställda bruk som minnesmärken av avguderi, och de kunde inte för sitt samvetes skull dia i dess gudstjänst. Men kyrkan, som understöddes av de borgerliga myndigheterna, ville inte tillåta någon att avvika från hennes gudstjänstformer. Lagen fordrade att alla skulle deltaga i statskyrkans kyrkliga förordningar. All samling till gudstjänst som ej var bemyndigad förbjöds vid fängelsestraff, landsförvisning eller livets förlust.

I början av sjuttonde århundradet kungjorde den monark, som just då bestigit Englands tron, sitt beslut att tvinga puritanerna »att foga sig . . . annars skulle de utvisas ur landet, eller tillfogas något värre ».134 De blevo jagade, förföljda och satta i fängelse, och då de ej kunde skymta något hopp om bättre dagar i framtiden, kommo många till den övertygelsen att för dem som ville tjäna Gud efter sitt samvete »hade England för alltid upphört att vara ett land, där man kunde bo ».135 Somliga beslöto slutligen att ta sin tillflykt till Holland. De fingo räkna med att utstå svårigheter, förluster, ja även fängelse. Man hindrade deras planer, och de blevo förrådda och överlämnade i sina fienders händer. Men den fasta beslutsamheten och ståndaktigheten segrade, och de funno skydd hos den gästfria och vänligt sinnade holländska nationen.

Då de flydde fingo de lämna sina hus, sina ägodelar och de sysselsättningar som givit dem livsuppehälle. De voro främlingar i ett främmande land och bland ett folk som talade ett annat språk och hade andra seder. För att förtjäna sitt dagliga bröd voro de tvungna att söka nya, för dem ovana sysselsättningar. Medelålders män som under hela sitt liv sysselsatt sig med jordbruk, måste nu lära sig hantverk. Men de fogade sig glatt efter omständigheterna och förspillde ej någon tid i sysslolöshet eller klagan. Fastän de ofta fingo kämpa med fattigdom, prisade de dock Gud för de välsignelser som han alltjämt beskärde dem, och de funno sin glädje i att ostörda få tillbedja Gud i anda och sanning. »De visste att de voro pilgrimer och räknade inte så mycket med jordiska ting utan upplyfte sina ögon till himmelen, deras käraste fädernesland, och lugnade så sina hjärtan. »136

Mitt under landsflykt och svårigheter växte sig deras kärlek och tro starkare. De förlitade sig på Herrens löften, och han svek dem ej i tider av nöd. Hans änglar förblevo vid deras sida för att stödja och uppmuntra dem. Och när Guds finger tycktes peka över havet till ett land, där de själva kunde grundlägga ett rike och lämna sina barn ett dyrbart arv, nämligen religionsfrihet, så gingo de utan tvekan framåt på den väg Försynen visade.

Gud hade tillåtit prövningen komma över sina barn för att bereda dem för hans nådefulla syften med avseende på dem. Kristi församling hade blivit förödmjukad, för att hon skulle bli upphöjd. Gud stod i begrepp att uppenbara sin makt genom att rädda henne och ånyo visa för världen, att han inte överger dem som förtrösta på honom. Han styrde händelsernas gång så, att Satans vrede och onda människors anslag skulle främja hans ära och föra hans folk till en trygg plats. Förföljelse och landsflykt öppnade vägen för religionsfriheten.

När puritanerna först tvingades att skilja sig från engelska kyrkan, hade de slutit ett högtidligt förbund med varandra att såsom Herrens fria folk »vandra på alla hans vägar som de hade blivit eller skulle bli upplysta om».137 Detta var reformationens sanna anda, protestantismens väsentliga grundsats. Det var med detta mål i sikte som pilgrimerna reste från Holland för att finna ett hem i den nya världen. John Robinson, deras pastor, som genom Försynens skickelse blev hindrad att resa, sade i sitt avskedstal till dem:

»Bröder, vi måste inom kort skiljas åt, och endast Herren vet, om jag någonsin mer skall få se edra ansikten. Men antingen Herren har bestämt det eller ej, så besvär jag eder vid Gud och hans heliga änglar, att I icke följen mig längre än jag har följt Kristus. Om Gud genom något annat redskap skulle uppenbara något för eder, så varen lika beredvilliga att anta det som I han varit att anta någon sanning jag förkunnat, ty jag är alldeles viss om att Herren har mera sanning och ljus, som en gång skall bryta fram ur hans heliga ord. »138

»För min del kan jag inte nog beklaga tillståndet i de reformerta församlingarna, som ha kommit till ett visst stadium i sin religiösa utveckling och ej vilja gå längre än reformationens redskap. Man kan inte förmå lutheranerna att gå längre än Luther gjorde, och I sen att kalvinisterna förbli stående, där de lämnades av den store gudsmannen, söm likväl ej hade fått ljus över allt. Detta är ett högst beklagligt tillstånd, ty ehuru de voro brinnande och skinande ljus på sin tid, inträngde de ej i allt Guds råd. Om de levde nu, skulle de vara lika villiga att ta emot mera ljus som de voro villiga att motta det de först erhöllo. »139

»Kommen ihåg ert församlingsförbund, i vilket I haven lovat att vandra på alla Herrens vägar, som han har uppenbarat eller skall uppenbara för eder. Kommen ihåg ert löfte och förbund med Gud och med varandra att mottaga allt ljus och all sanning som delgives er ur hans heliga ord. Men på samma gång förmanar jag eder att vara försiktiga med hänsyn till vad I antagen såsom sanning. Undersöken det, övervägen det. Jämfören det med andra skriftställen i sanningens bok, innan I antagen det, ty det är ej möjligt, att fullkomlig kunskap på en gång skall bryta fram i den kristna världen, som så nyligen kommit ur ett sådant tjockt antikristligt mörker. »140

Det var längtan efter samvetsfrihet, som gav pilgrimerna mod att trotsa den långa sjöresans faror, att uthärda svårigheter och faror i ödsliga trakter och att med Guds välsignelse lägga grunden till en mäktig nation på Amerikas kuster. Men hur ärliga och gudfruktiga dessa pilgrimer än voro, fattade de likväl inte ännu religionsfrihetens stora princip. Den frihet som de med så stora uppoffringar sökte förskaffa sig själva, voro de inte så beredvilliga att ge andra. »Ganska få även av de mest framstående tänkarna och sedelärarna i sjuttonde århundradet hade en rätt uppfattning om den stora princip, som framgår av Nya testamentet, vilket erkänner Gud som den ende domaren över människornas tro. »141

Läran att Gud givit kyrkan rätt att råda över samvetet, att avgöra vad som är kätteri och att bestraffa detta är en av de djupast rotade påvliga villfarelserna. På samma gång som reformatorerna förkastade den katolska läran, voro de ej alldeles fria från att hysa samma ofördragsamhetens anda. De bildade ett slags statskyrka, och envar ålades att bidraga till prästerskapets underhåll, och de borgerliga myndigheterna fingo makt att undertrycka kätteriet. Sålunda fick kyrkan världslig makt i sin hand. Inom kort ledde dessa åtgärder oundvikligen till religionsförföljelse.

Elva år efter grundandet av den första kolonien kom Roger Williams till Nya världen. Liksom de första pilgrimerna kom han för att få åtnjuta religionsfrihet, men i olikhet med andra kolonister insåg han -- vad få av hans samtida ännu insett -- att denna frihet var en obestridlig rätt, som tillhör alla, oavsett deras religiösa bekännelse. Han var en allvarlig sanningssökare. Liksom Robinson ansåg han det vara omöjligt, att man erhållit allt det ljus som finns i Guds ord. Williams »var den förste i nyare tid som hävdade läran om samvetsfrihet och alla religiösa åskådningars likställighet inför lagen».142

Han förklarade att det var överhetens plikt att beivra brott, men aldrig att härska över samvetet. »Staten eller de civila myndigheterna», sade han, »kan föreskriva plikter människor emellan, men då de söka bestämma människors plikter mot Gud, överskrida de sina befogenheter, och ingen kan då längre vara trygg, ty det är klart, att om staten har makten, så kan den i dag påbjuda en viss lära eller tro och i morgon en annan, såsom vissa kungar och drottningar i England har gjort, likaså åtskilliga påvar och kyrkomöten i katolska kyrkan. På så sätt blir tron endast ett virrvarr av åsikter. »143

Det fanns en lag som fordrade, att alla skulle bevista gudstjänsten i statskyrkan. Straffet för överträdelse av denna lag var böter eller fängelse. «Williams förkastade denna lag. Den värsta paragrafen i engelska lagboken var den som krävde, att sockenborna skulle infinna sig vid gudstjänsten i sockenkyrkan. Att tvinga människor att sluta sig till en församling som har en annan trosåskådning än de själva, ansåg han vara att öppet våldföra sig på deras naturliga rättigheter. Att släpa icke religiösa och ovilliga personer till den offentliga gudstjänsten tycktes honom endast vara en uppfordran till hyckleri. . . 'Ingen borde tvinga någon', sade han, 'att dyrka Gud eller att underhålla en gudstjänst mot sin egen vilja.' 'Vad!' utropade hans motståndare, förvånade över hans uppfattning, 'är inte arbetaren värd sin lön?' ' Jo', svarade han, 'av dem som lega honom.' »144

Roger Williams var aktad och älskad som en trogen Guds tjänare, en man med ovanliga gåvor, omutlig rättsinnighet och sann välgörenhet. Man kunde emellertid ej fördra hans ståndaktiga förnekande av de borgerliga myndigheternas rättighet att härska över församlingen, ej heller hans krav på religionsfrihet. Man påstod att tillämpningen av denna lära skulle »omstörta landets regering och grundval».145 Han blev därför dömd till landsförvisning från kolonierna, och för att undgå att bli arresterad måste han slutligen mitt under vinterns köld och stormar fly till de stora skogarna.

»Under fjorton veckor», säger han, »måste jag vandra omkring under den kalla årstiden utan att veta vad det ville säga att ha bröd eller en säng. Men 'korparna förde mat till mig i öknen' och ett ihåligt träd tjänade ofta till skydd! Sålunda fortsatte han sin plågsamma flykt genom snön och de stiglösa skogarna, tills han fann tillflykt hos en indianstam, vars förtroende och kärlek han hade vunnit, medan han bemödade sig att undervisa dem om evangelii sanningar.

Efter flera månaders vandringar under växlande erfarenheter anlände han slutligen till Narragansett-vikens stränder, där han lade grunden till den första staten i nyare tid, som i ordets fulla bemärkelse erkände människans rätt till religionsfrihet. Grundprincipen för Roger Williams koloni var »att varje människa skulle ha frihet att dyrka Gud enligt sitt eget samvetes ljus ».146 Hans lilla stat Rhode Island blev en tillflyktsort för de förtryckta, och den tillväxte och hade god framgång. Dess grundläggande principer -- borgerlig frihet och religionsfrihet -- blevo den amerikanska republikens hörnstenar.

I det berömda, gamla dokument som republikens grundläggare uppsatte som aktstycke för dessa rättigheter --självständighetsförklaringen -- förklarade de: » Vi anse följande sanningar vara självklara: att alla människor äro skapade lika; att de av sin Skapare förlänats vissa oavhändliga rättigheter; att bland dessa äro liv, frihet och sökande efter lycka. » Och grundlagen garanterar med tydliga ord, att ingens samvete skall bli kränkt: »Ingen religiös bekännelse skall göras till villkor för beklädandet av något offentligt ämbete eller någon befattning i Förenta Staternas tjänst. » »Kongressen skall ej stifta någon lag, som avser att upprätta en statsreligion eller hindra fri religionsövning. »

»De som uppsatte grundlagen erkände den eviga grundsatsen, att människans förhållande till Gud står över mänsklig lagstiftning och att hennes samvetsfrihet är omistlig. Ingen diskussion var nödvändig för att grundmura denna sanning, ty vi äro medvetna därom i vårt hjärta. Det är denna förvissning som i trots av mänskliga lagar har uppehållit så många martyrer under tortyr och på flammande bål. De kände att deras plikt mot Gud var upphöjd övermänskliga lagar och att en människa ej hade befogenhet att härska över deras samveten. Det är en inneboende grundsats, som inte kan utrotas. »147

När ryktet spred sig i Europas länder, att det fanns ett land där envar kunde njuta frukten av sitt eget arbete och följa sitt samvetes överbevisning, strömmade många tusen till den Nya världens kuster. Kolonierna ökades hastigt. »Massachusetts utgav en särskild lag, i vilken det hälsade kristna av alla nationer välkomna och erbjöd hjälp av statens medel åt dem som måste fly över Atlantiska Oceanen 'för att undgå krig eller hungersnöd eller sina förföljares förtryck'. Sålunda gjorde man genom lag flyktingar och förtryckta till statens gäster. »148 Tjugo år efter de första pilgrimernas landstigning vid Plymouth hade lika många tusen pilgrimer bosatt sig i Nya England.

Det visade sig att Bibelns grundsatser äro det säkraste skyddet för nationell storhet. De svaga och isolerade kolonierna växte till ett förbund av mäktiga stater, och med förvåning iakttog världen den frid och framgång som »en kyrka utan påve och en stat utan konung» fingo åtnjuta.

Den stora grundsats som Robinson och Roger Williams så ädelt försvarade, att sanningen uppenbaras successivt och att kristna böra villigt mottaga allt det ljus som kommer från Guds heliga ord, förlorades ur sikte av deras efterkommande. De protestantiska kyrkorna i Amerika -- såväl som de protestantiska kyrkorna i Europa -- vilka erhållit så rika välsignelser genom reformationen, uraktläto att gå framåt på den väg reformationen utstakat. Ehuru några få män tid efter annan uppträdde för att förkunna nya sanningar och avslöja länge närda villfarelser, så var. dock det stora flertalet, liksom judarna på Kristi tid, nöjda med att tro som deras fäder trott och leva som de levat. Därför urartade religionen igen till död formalisn. Villfarelser och vidskepelser, som församlingen helt skulle ha tagit avstånd från, om den fortsatt att vandra i Guds ords ljus, b